Mitt samlande

Folk samlar på så mycket. Frimärken, gamla bilar, Elvisprylar, kapsyler. Själv samlar jag på berättelser om motstånd på arbetsplatser. En sådan berättelse kan till exempel lyda så här:

I anglosaxiska länder betyder hot-desking att kontorsanställda inte har något eget skrivbord, utan när de kommer till jobbet måste de försöka få tag på ett ledigt sådant. Arbetsgivare, management och konsulter kallar det ett ”icke-territoriellt kontor”. Det som de flesta kontorsarbetare vill göra blir därmed omöjligt: att få en vrå av arbetsplatsen att kännas som att den har en personlig mening för dem. Det sker genom ganska enkla sätt, som att ha foton av nära och kära på skrivbordet, sätta upp en skämtteckning som säger något som du tycker är viktigt i livet eller en bild som du tycker är vacker och som inspirerar dig. En kontorsarbetare på ett sådant kontor ville försvara sin personliga värdighet och satte upp fler foton och teckningar än hon fick. Ledningen bestraffade henne och tvingade henne att ta bort utsmyckningarna. Historien om händelsen spreds över hela arbetsplatsen och snart hängde familjefoton och posters överallt. Saken blev även känd utanför kontoret och det började dyka upp artiklar i tidningarna om vad som hänt. En tidning bad sina läsare att skicka in andra exempel på ”absurd skrivbordspolitik”. Inför detta tryck och risken att framstå i en löjlig dager drog företaget tillbaka sina regler för antalet personliga saker som fick finnas på skrivborden.

Eller så här:

Förmannen kallade till ett möte och sa att de anställda inte längre fick höra på radio eller prata med varandra under arbetet – det störde produktionen. Den som pratade skulle få en varning och efter tre varningar få sparken. Men snart började långa brev, skrivna på pappersservetter, cirkulera bland arbetarna. Det blev det nya sättet att prata. Det var deras metod att upprätthålla lite mänsklig värdighet gentemot förbudet att kommunicera med arbetskamraterna.

Om du har varit med om någon sådan här händelse eller hört talas om eller läst om är jag mycket tacksam om du vill skicka den till mig (jan.karlsson@kau.se). Berättelserna hamnar inte bara i min samling – åtskilliga av dem kommer att publiceras.

När man samlar på en viss sak så kan det ofta vara svårt att förstå andras samlarvurm. Hur kan någon vara intresserad av frimärken när det finns kapsyler? Eller Elvisprylar när det finns gamla bilar (med undantag av rosa Cadillacs, förstås)? Ibland får jag den typen av frågor, vanligen om det inte är deprimerande att samla på en massa konflikter på arbetsplatser. Utifrån min samlarvurm ter det sig dock annorlunda: Det är upplyftande och inspirerande att se hur människor står upp för sin värdighet när den hotas av ovärdiga arbetsvillkor. Och, som sagt, ge mig gärna fler upplyftande berättelser!