De närande och de tärande

Under neoliberalismens värsta överdrifter på 1980-talet blev en åtskillnad mellan närande och tärande delar av ekonomin populär. Den närande delen var den privata sektorn, det vill säga kapitalismen. Den del som tärde på denna näring var offentlig sektorn – ofta kallad den ofantliga sektorn – det vill säga välfärdsstaten. Dock verkar det som att inte så många framför den argumentationen längre. Det blev väl i längden alltför uppenbart att den var falsk. Eftersom begreppen därför blivit lediga vill jag föreslå en annan innebörd av dem.
Låt oss börja med att vissa människor får inkomst genom att de kontrollerar resurser som andra människor behöver men inte har. De förstnämnda kan kallas de som har och de sistnämnda de som inte har. De som har kan ta betalt av de som inte har för att de ska få använda de resurser de saknar. Det kan gälla sådant som hyra för bostäder och ränta på lån, till och med ränta på ränta på lån, liksom profit och aktieinnehav. De som har skapar därmed inte någon rikedom. Deras resurser finns ju redan. Däremot lägger de sig till med den rikedom som de som inte har sådana resurser besitter. Det sker genom att de som har kan utöva den makt som resurserna ger dem över de som inte har.
Detta är en arbetsfri eller oförtjänt inkomst. De som har sådan är de på riktigt tärande. De som när dem är de som har inkomst av arbete, det vill säga en förtjänt inkomst. De som förtjänar sin inkomst är de anställda och egenföretagare som producerar varor och tjänster som andra har användning för. Här behövs emellertid en precisering för att undvika missförstånd. Det finns personer som också har en arbetsfri inkomst, men en som består av berättigade transfereringar. De har en sådan inkomst därför att de inte kan eller inte förväntas arbeta (barn, pensionärer, sjuka med flera). Deras inkomst är baserad på de behov de har, inte på att de genom maktutövning tär på andras resurser.
De tärande pressar ut sin oförtjänta inkomst därför att de kan. De gör det i kraft av att de kontrollerar sådant som de som inte har behöver. Deras inkomst baseras inte på arbete utan på redan existerande tillgångar.
Därmed är vi inne på investeringar. Ur perspektivet med de närande och de tärande i ekonomin finns två typer av investeringar. Den ena kan kallas investeringar, den andra ”investeringar”. Vid investeringar satsas på nyttigheter som skolor och järnvägar eller ny kunskap. Det är bruksvärden som är socialt användbara för andra människor i framtiden. Här skapas rikedom. ”Investeringar” ger finansiella vinster genom att spekulera i finansiella tillgångar, oberoende av om de bidrar med någon social nyttighet. Det är detta som den finansiella sektorn avser med ”investering”, eftersom det där är likgiltigt varifrån pengarna kommer så länge bytesvärde skapas.
Den nya innebörden av begreppen närande och tärande är alltså den här: De närande är de som arbetar för att skapa bruksvärden, alltså nyttigheter för andra människor. De tärande är de som med makt suger åt sig andras rikedom. Med den nya innebörden är det också lättare att förstå att det finns en relation mellan fattigdom och rikedom. De rika är rika därför att andra är fattiga. Rikedom överförs av de rika från oss andra till sig själva. Och ju rikare vissa människor är, desto större tenderar den andel av deras inkomst som är oförtjänt att vara. Eller som den kristne tänkaren R H Tawney en gång uttryckte det: ”Det som reflekterande rika människor kallar fattigdomens problem kallar reflekterande fattiga människor med samma rätt rikedomens problem.”
***
Alla idéer i denna blogg är inspirerade av Andrew Sayers oerhört viktiga bok Why We Can’t Afford the Rich (Polity Press). Omtolkningen av begreppen närande och tärande kan dock bara jag lastas för.