Home Blog Page 51

Bara i Karlstad

”Du ska ha stryk din jävel! Håller på och pratar med facket hela tiden! Du vet inte vem jag är. Försvinn annars slår jag ihjäl dig!”

Arbetskamraterna var tvungna att gå emellan när företagets ägare kom rusande och skulle ge sig på Thomas. Han var en av två anställda som vågade vara medlem i facket. En gång tidigare hade han sagt till ombudsmannen att företaget bröt mot alla regler med sina krav på de anställda att till exempel obligatoriskt arbeta alla söndagar utan övertidsersättning. Och det trots att företaget fick understöd från staten. Nu hade han kontaktat facket igen och ombudsmannen ringde ägaren och påpekade att företaget borde betala löner enligt avtal, betala ut dem i rätt tid och respektera lagstiftning och avtal om arbetstider. Med resultat att Thomas hotades till livet och fick sparken omedelbart.

Ombudsmannen tyckte det var bra för Thomas att komma bort från ”ett sådant skitföretag”, men det är en klen tröst för honom. Innan det här jobbet var han arbetslös i två år och rådet att skaffa sig något annat är inte särskilt hoppfullt. Nu är han arbetslös igen och ska försöka förklara för arbetsförmedlingen varför han inte längre har jobbet kvar. Företaget, däremot, får nya anställda som måste jobba olagligt. Det inte bara tillåts finnas kvar, det fortsätter att belönas med statliga bidrag.

Visst låter det otroligt att detta skulle kunna hända i dagens Sverige. Det gör det naturligtvis inte heller. Ett sådant skurkföretag är en isolerad företeelse som bara kan inträffa i Karlstad. Eller?

Om vikten av vem som kan sparka vem

I höstas skadade Volvo sitt varumärke genom att se till att tre arbetare fick sparken för att de ansågs ha skadat Volvo. Samtidigt har Volvo IT:s ”kulturchef” kvar jobbet, trots att han förolämpat alla anställda i hela Sverige. Det är en fråga om vem som kan sparka vem.

 

En bemanningsanställd på Volvo i Skövde skrev på Facebook att han var glad att han nu bara hade en dag kvar på det dårhus, som han ansåg att hans arbetsplats på Volvo var. Två av hans arbetskamrater instämde. Volvo gav alla tre sparken för illojalitet. I ett sådant läge kan arbetsgivare stödja sig på en paragraf som säger att anställda har lojalitetsplikt och ska sätta arbetsgivarens intressen före sina egna. Om någon tror att yttrandefrihet råder i arbetslivet, så är det fel. Lojalitetsplikten går före yttrandefriheten utom i specifika fall, särskilt när det gäller privata företag.

 

Några månader innan dessa händelser påstod en ”kulturchef” på Volvo att svenska anställda är ”liknöjda, passiva och ointresserade av innovation och kundtillfredsställelse” (se min bloggkollega Stefan Tengblads inlägg här 6/9 förra året). Arbetsgivare har inte någon lojalitetsplikt gentemot sina anställda, tvärtom kan de förolämpa ett helt lands anställda utan att något händer. Vem skulle ge dem sparken?

Varför värdesätts kompetens så lite?

Min kollega Margareta Oudhuis vid Högskolan i Borås berättade om ett seminarium med en rekryteringsansvarig på ett ledande bemanningsföretag som framhöll att ”talang” numera används som det viktigaste rekryteringskriteriet. Margareta framhöll att hon tyckte detta begrepp var otydligt och att det säger lite om vad kandidater i fråga faktiskt kan. Risken finns ju att detta begrepp kan användas som argument för att anställa någon på rätt lösa grunder, ungefär som att det ofta anställs personer därför att de ”verkar duktiga”. Jag tänkte nog att detta måste ha varit en tillfällighet fenomen, men senare samma dag hörde jag Volvos avgående VD Leif Johansson på nyheterna säga att han har varit privilegierad eftersom han har haft möjlighet att jobba med så många talangfulla människor på Volvo. Man skall förstås inte märka ord men det går att tolka uttalandet som att dessa människor på Volvo inte är fullt ut kompetenta för sina jobb, men kan bli detta med tiden om deras talang tas tillvara på ett bra sätt. Och om talangfull blir utslagsgivande så har personer som Leif Johansson svårt att få något jobb i framtiden, för hur duktigt han är som VD så kan man knappast se honom som en talang, på samma sätt som att det var rätt många år sedan det gick att påstå att Zlatan var en fotbollstalang. En talang bör rimligtvis vara ung och oetablerad, annars har personen ifråga förspillt eller realiserat sin talang. Personer över 45 år skall kanske inte göra sig besväret att försöka byta jobb?, det kan ju alltid finns någon yngre och mer talangfull förmåga utan någon större erfarenhet att tillgå.

I Jusek-tidningen (nr 3 2011) som handlar om rekrytering blir huvudtemat ”lyckad talangjakt” vilket blev mitt tredje möte med talangbegreppet på två dagar. Inget ont om det som står i artiklarna, men någon problematisering av talangbegreppet görs inte. Däremot gör Per Örnéus, enhetschef på Utrikesdepartementet en problematisering av många arbetsgivares förmåga att värdesätta erfarenhet i detta nummer. Detta gäller enligt honom särskilt deras förmåga värdesätta arbete inom multilaterala organisationer såsom FN och världsbanken som han framhåller är fantastiskt kompetensutvecklande. Han fortsätter ”tyvärr förstår inte alla arbetsgivare vilken merit det är. Det tror att det är kompetensutveckling att sitta på en kursgård utanför Stockholm och käka räkor.”

Hur råda bot på detta problem? Här kommer ett förslag till lösning:

1000 rekryterare sökes
Arbetsplats: På företag och förvaltningar över hela konungariket Sverige
Arbetsuppgifter: Att rekrytera medarbetare till olika slags befattningar baserat på fallenhet, kompetens och förmåga i syfte att skapa organisatorisk konkurrenskraft och samhälleligt välstånd.

Kvalifikationer: Kunna värdera och värdesätta kompetens och förmåga i en meritokratisk rekryteringspraktik

Tillträde: Omedelbart

Lyxfällan/Skuldkrisen: Vem mer behöver ta sitt ansvar?

Igår såg jag med växande irritation på Lyxfällan. Istället för den vanliga frustrationen över hur illa personer kan sköta sin privatekonomi och hur ansvarslöst kreditinstitutioner vräker pengar på denna typ av personer, blev irriterad på själva skuldsaneringsarbetet bedrevs. Personerna ifråga fick sälja sin bil, sommartorp och lösöre. Kvar var över 300.000 kronor i inblanco-skulder. Att betala av dessa skulder tar säkert minst ett decennium av gnetande utan att personerna ifråga kan unna sig något än de allra nödvändigaste. Undrar just hur förhållandet kommer att se ut om fem år? De enda som tycks vara vinnare på detta förfarande är de kreditinstitutioner som oansvarigt vräkt ut pengar till personer som inte klarar att sköta sin ekonomi och som nu kan leva gott på straffräntor och i övrigt mycket höga räntor. Om det bara är låntagarna som straffas för sitt oansvariga beteende lär sig inte heller kreditgivarna att ta ansvar och då blir skuldkrisen mycket mer allvarlig och svår att reda ut.

Samma sak gäller för många länder, och inom EU Grekland i synnerhet. För ett knappt år sedan skrev jag i denna blogg Släpp fångarna loss det är vår! (ang. Grekland) (5 Maj), att Grekland borde lämna euro-samarbetet och samtidigt få en skuldnedskrivning eftersom den grekiska ekonomin inte har tillräcklig konkurrenskraft för att dela valuta med Tyskland med flera och att de skulder som finns är för stora för att kunna amorteras, i synnerhet om valutan är Euro. Tyvärr ser utvecklingen ut att gå detta håll: Greklands ekonomi försämras alltmer. Under 2010 som i de allra flesta länder var ett återhämtningsår med god tillväxt sjönk bruttnationalprodukten med 7% enligt The Economist (March 12). Arbetslösheten som nu stiger kraftigt uppgick till 15% december, medan 10-årsräntan stigit till nästan 13%. Bytesbalansen och budgetunderskottet visar på fortsatt underskott på flera hundra miljarder kronor. Med allt högre räntor och arbetslöshet framstår ambitionen att Grekland skall kunna betala tillbaka sina skulder som allt mer orimlig.

Mitt råd till regeringen och Anders Borg är att vägra vara med på fler stödpaket till Grekland för att ”lugna kapitalmarknaden”, men var gärna med i ett skuldavskrivningspaket där bankerna (huvudsakligen tyska och franska) får ta huvudsmällen. Då får dessa också lära sig att undvika att ta ansvarslösa risker. Kommer inte Grekland undan för enkelt genom en skuldavskrivning? Kanske det, men låna inte ut mer pengar till Grekland efter skuldavskrivningen, det är som att bjuda en alkoholist på en sup.

 

Stefan Tengblad

Ny nordisk tidskrift för arbetslivsforskning!

Den här bloggen är en reklamkupp. Jag vill tala om att en ny nordisk tidskrift för arbetslivsforskning just har etablerats. Den har den pampiga titeln Nordic Journal of Working Life Studies och är en nättidskrift, som tillämpar double blind review. En (ännu inte helt färdig) hemsida har upprättats, där man kan få veta lite om tidskriften och hur man sänder in artiklar: www.nordicwl.dk

Gå dit och kolla!