I veckan var jag kallad till ett möte på Vetenskapsrådet som fått i uppdrag av regering och departement att föreslå vilka forskningsområden inom HumSam-området som borde prioriteras framöver. I den fortgående rationaliseringen av samhället finns det ett tydligt krav på all verksamhet som bedrivs med offentliga medel skall leda till tydlig samhällsnytta, och vad som är samhällsnytta definieras allt mer av politiska beslutsfattare. Sättet att säkerställa att forskningen samhällsnyttig leder sedan till en omfattande styrning av vilken typ av forskning som skall finansieras och även hur forskningen skall bedrivas t ex i form av extern samverkan, systematisk kunskapsspridning och detaljerade tidsplaner. Forskningsarbetet handlar numera alltmer att känna till de rätta knepen för att få anslag såsom kunna den ansökningsretoriken (eller vad som t.o.m kan kallas för ansökningsjargong), bygga upp för forskningsprocessen ofta rätt oanvändbara nätverk (förutom att när det gäller att legitimera den egna positionen i vetenskapssamhället), eller att vara bra på låtsas att man som forskare bedriver en så kallad interaktiv kunskapsbildningsprocess tillsammans med stressade praktiker som försöker få en kaotisk vardag att gå ihop. Med styrningen kommer de taktiska övervägandena in, man gör inte den studie man skulle vilja göra utan den som man tror att anslagsgivaren kan tänka sig att ge pengar till, till och med förväntade resultat är modellerade för att tillfredsställa anslagsgivares förhoppningar.

Jag tycker det är självklart att forskning skall vara samhällsnyttig – i en vid mening som inkluderar vidmakthållande av kulturarv, försvar av demokratiska värden, mm – och även att vi skall ha samarbeten inom och utom akademin. Problemet är bara att det är utomordentligt svårt att åstadkomma detta genom formell planering och styrning. I de fall när vi har haft de högsta ambitioner med detta, har detta misslyckats ganska kapitalt. Samarbetspartners har blivit nedlagda, omstrukturerade, uppsagda eller tappat intresset till följd av bankkriser, fordonskriser eller bara genom att en ny ledning har tillträtt. Planer ser ofta väldigt bra ut på pappret och på förhand. Och hade verkligen planering varit kungsvägen till framgång hade gamla Sovjetunionen varit världens mest framgångsrika nation. Inget annat samhälle har byggt lika mycket på avancerad och integrerad planering. Men det var inte dålig planering som ledde till Sovjetunionens ekonomiska fiasko, det var snarare tilltron till planering.

Jag är övertygad om att ju mer forskningen är styrd av politiska önskemål och detaljerade planer desto mindre samhällsnytta kommer den att generera. Forskning som skapar samhällsnytta är nyfikenhetsdriven, meritokratisk och vågar adressera tekniska och sociala problem på ett lekfullt sätt: ”Tänk om detta kunde funka det vore kul att testa/pröva”. När vi började forska kring fenomenet medarbetarskap så var detta inte på initiativ av ett forskningsråd, en myndighet, branschorgan eller dylikt, det var ett oförutsett resultat av en empirisk studie av hur chefer hanterade sitt ”decentraliserade personalansvar”. Den forskningen som vi genomförde i första halvan av ”00-talet” och som presenterats i fyra böcker har tagits emot med intresse av många hundra företag och organisationer och har säkerligen haft en inte obetydlig påverka på olika slags personalledningspraktiker i det svenska arbetslivet. Den är ett bra exempel på att forskning kan leda till stor samhällsnytta, men på ett sätt som absolut inte varit planerat eller ens förutsett av oss själva. Det handlade istället om att försöka dra nytta av oförutsedda forskningsresultat.

Ett annat och långt viktigare exempel på betydelsen av fri forskning är Astra-Zeneca, före fusionen var Astra ett mycket innovativt företag men där ledningen klagade över att utvecklingsingenjörerna var så svårstyrda. Efter fusionen brittiska Zeneca verkar ledningen ha fått bättre kontroll över utvecklingsarbetet och de ekonomiska resurserna har ökat kraftigt. Det enda problemet är att inte ett enda större originalläkemedel har kommit ut på marknaden de senaste 8 åren trots att 300 miljarder kronor! har satsats på framtagning av nya läkemedel.

Det finns självklart behov av planering och styrning av forskning men denna bör inte vara särskilt detaljerad utan vara inriktad mot att skapa ett yttre ramverk för forskningsarbete och att stävja inkompetens, missbruk och fusk. Forskning som skapar samhällsnytta måste bygga på kreativa processer inte på byråkratisk styrning. Sverige (och även andra länder) har helt enkelt inte råd att öka detaljstyrningen av sin forskningssektor!

Stefan Tengblad