I höstas skadade Volvo sitt varumärke genom att se till att tre arbetare fick sparken för att de ansågs ha skadat Volvo. Samtidigt har Volvo IT:s ”kulturchef” kvar jobbet, trots att han förolämpat alla anställda i hela Sverige. Det är en fråga om vem som kan sparka vem.
En bemanningsanställd på Volvo i Skövde skrev på Facebook att han var glad att han nu bara hade en dag kvar på det dårhus, som han ansåg att hans arbetsplats på Volvo var. Två av hans arbetskamrater instämde. Volvo gav alla tre sparken för illojalitet. I ett sådant läge kan arbetsgivare stödja sig på en paragraf som säger att anställda har lojalitetsplikt och ska sätta arbetsgivarens intressen före sina egna. Om någon tror att yttrandefrihet råder i arbetslivet, så är det fel. Lojalitetsplikten går före yttrandefriheten utom i specifika fall, särskilt när det gäller privata företag.
Några månader innan dessa händelser påstod en ”kulturchef” på Volvo att svenska anställda är ”liknöjda, passiva och ointresserade av innovation och kundtillfredsställelse” (se min bloggkollega Stefan Tengblads inlägg här 6/9 förra året). Arbetsgivare har inte någon lojalitetsplikt gentemot sina anställda, tvärtom kan de förolämpa ett helt lands anställda utan att något händer. Vem skulle ge dem sparken?
