Tre år i rad (2010, 11 och 12) har jag på denna blogg argumenterat för att Grekland borde lämna valutaunionen. Detta på grund av att Grekland både saknat konkurrenskraft för att ha en ”stark valuta” och återbetalningsförmåga av de enorma utlandsskulderna. I år är jag inte lika övertygad om vad som är bäst för Grekland. I mångt och mycket tycker jag min övertygelse har blivit infriad, men samtidigt ökar nu Greklands konkurrenskraft genom en intern devalvering av löner och förmodligen också många kostnader (t ex för mat och hyra). Befolkningen blir successivt fattigare i ett europeiskt perspektiv. Genom finansiellt tricksande där europeiska centralbanken stöttar de banker som har lånat ut sanslöst för stora belopp till Grekland kan dessa banker mjuklanda. Det blir förmodligen gradvis stora nedskrivningar av dessa lån till Grekland att varken finansiell oro bryter ut, eller att skattebetalare i övriga europeiska länder blir alltför upprörda. De personer och institutioner som varit oansvariga slipper att ställas till svars, vi är alla med och betalar kalaset. Det är ingen idealisk situation som har uppstått, men kanske är det bättre ”att gilla läget” än att göra större förändringar när det gäller Greklands medlemskap i valutaunionen.

Jag är nu mer bekymrad över de långsiktiga effekterna av det ekonomiska haveri som har inträffat i Grekland och som även märks i länder som Spanien, Irland och i viss mån Portugal och Italien. Även många av de nya medlemsländerna såsom Ungern, Rumänien och Bulgarien har en bedrövlig ekonomisk utveckling. I Grekland fortsätter bruttonationalprodukten att sjunka med en årstakt med 5% samtidigt som arbetslösheten stiger med ungefär lika mycket. I januari uppgick arbetslösheten till 27% och i Spanien ung lika mycket. Dessa länder har fortfarande långt kvar budgetbalans.

Ett extra brännande problem är ungdomsarbetslösheten uppgår nu till 59% i Grekland, 56% i Spanien, och 38% i Italien och Portugal. Även Sverige är hårt drabbat av ungdomsarbetslöshet (24%). Detta är helt orimligt höga nivåer och jag håller med om att åtstramningspolitik bör undvikas för att inte förvärra situationen. Samtidigt känns det som att detta inte är den enda anledningen till problemen. Varför ställs en så hög andel av unga, friska och välutbildade människor med förhållandevis måttliga löneanspråk bara för att regeringarna har ont om pengar? Beror det på förekomsten av etableringshinder för unga och andra dysfunktioner på arbetsmarknaderna? En möjlig förklaring är att arbetsmarknaderna inte i tillräcklig grad har anpassat sig för den nya service- och upplevelseekonomi som har uppstått. Vare sig producenter och konsumenter har lärt sig hur konsumtionsutrymmet skall fyllas när livsmedel och industrivaror har blivit billigare relativt sätt.

Att sätta människor i arbete, särskilt de som behöver ta steget ut i egenförsörjning och på sikt familjebildning är avgörande både ur en ekonomisk och social synvinkel. Ungdomsarbetslösheten kommer annars att leda till en sjunkande nativitet och en på sikt åldrande befolkning. Vi har helt enkelt inte råd att hålla så många människor utanför arbetsmarknaden och framtidens dom kommer att bli hård mot dem som inte tar sitt ansvar för att lösa detta problem. Gradvisa nedskrivningar och nödlån kan hjälpa till att dämpa den finansiella och sociala oron. Frågan är bara om på så sätt skyla systemfelen är långsiktigt rätt väg för Europa.

Stefan Tengblad
Professor i företagsekonomi
Högskolan i Skövde