Politik i västvärlden har alltsedan Margaret Thatchers dagar formulerats med utgångspunkt från väljaren som konsument och brukare som vill ha bättre kvalitet på insatta skattekronor och som vill ha frihet att till exempel välja skola, vårdcentral eller pensionsfond. Det är inte så att detta är ett oviktigt perspektiv, det är bara det att det blir så ensidigt om man bara beaktar väljaren som en medborgare som har till uppgift att ta emot offentligt finansierade tjänster. De allra flesta väljare är ju också yrkesverksamma, de allra flesta som löntagare, eller med ett mer modernt begrepp medarbetare. En del är även egenföretagare och man kan se chefer på olika nivåer som en tredje grupp. Gemensamt för samtliga dessa grupper är att de påverkas i sin vardag av de arbetsvillkor som tillhandahålls och vilka regler som används för att reglera arbete och försäkringar för arbetslöshet, sjukdom, mm.
Annat var det förr då de svenska partierna organiserades runt producentintressena, Socialdemokraterna och Vänsterpartiet organiserade arbetare, Centerpartiet bönderna medan företagare och högre tjänstemän bar upp Moderaterna. Branschförbund upprätthöll då tydliga regler för dem som ville starta en taxirörelse, hotellverksamhet eller tandläkarmottagning utifrån dessa organiserade intressen. Det kanske inte var bättre förr men det var väldigt annorlunda och helt klart finns det mycket som har gått förlorat genom de senaste 30 årens politik i Sverige.
Några exempel på att politiken har skett på medarbetares bekostnad är transportbranschen, där alla, från sjömän, lastbilschaufförer till flygvärdinnor har upplevt dramatiskt försämrade villkor. Inom skolvärlden har läraryrket kraftigt avprofessionaliserats även om ett system med lärarlegitimation har införts. Det ges allt mindre tid för att lära ut och istället får lärare ägna sig åt ditten och datten och att bli styrda av en svällande skoladministration och hierarkisk överbyggnad. Och tjänstemän inom statsförvaltningen, t e x inom Försäkringskassan, Arbetsförmedlingen och flera före detta affärsverk har ofta fått en orimlig arbetsbörda, liksom många inom vård- och omsorgssektorn. Även många chefer, särskilt de på operativ nivå har fått försämrade villkor i många sektorer. Denna lista över försämrade villkor för medarbetare går att göra betydligt längre.
Så här i valtider är det därför i högsta grad angeläget att ställa frågan vilket parti en frustrerad medarbetare som vill kunna stolthet för sitt yrke rösta på? Kommer framtida lönelyft betalas med en utarmad arbetsmiljö och ett standardiserat arbete som inte inrymmer möjligheter till att göra situationsanpassningar? Är en kommande regering beredd att göra satsningar som kan leda till en förbättrad arbetsmiljö för miljontals medarbetare som har det svårt att hinna med sitt arbete? Dessa frågor är sannerligen värda att besvaras i olika politiska program och det är hög tid för de politiska partierna att forma en politik som kan förbättra villkoren för alla oss cirka fem miljoner som har ett arbete för att ordna vår försörjning.
Stefan Tengblad
Högskolan i Skövde
