Tidigare har jag skrivit om några faktoider om arbetslivet, det vill säga uttalanden som framstår som fakta utan att vara det. Faktoider är falska fakta. De jag nämnde i en tidigare blogg var de här:
– ”Människor i allmänhet och ungdomar i synnerhet vill inte längre ha fasta jobb.” Den hörs inte längre så ofta, eftersom den numera framstår som så uppenbart falsk. Det är också så att stora majoriteter i alla åldersgrupper hela tiden velat ha fast arbete.
– ”Arbetslagstiftningen, särskilt Lagen om anställningsskydd (LAS) är striktare i Sverige än i andra länder och det minskar sysselsättningen.” Den här faktoiden återkommer fortfarande ofta, men den är fel. Sverige finns i en mellankategori av strikthet och dessutom finns det inget samband över huvud taget mellan sysselsättningsgrad och lagstiftningens utformning i det här avseendet.
– ”Kraven på kvalifikation i arbetslivet har stigit mycket mer än folks kvalifikationer.” Det är fel. Egentligen är det tvärtom: Kraven på arbetsmarknaden har inte hängt med i befolkningens ökade kunskapsgrad.
Nu vill jag ta upp två andra vanliga faktoider om arbetslivet. Den första säger att ”jämlika löner hotar jobben: ju mindre lönegapen är, desto mindre blir sysselsättningen.” Det uttrycks ibland också som att stor spridning i lönestorlek är gynnsam för antalet jobb. Men hur det än formuleras är det fel. Låt oss se på sysselsättning och löneskillnader i 22 olika länder under 22 år. Om påståendet är sant, så borde graden av sysselsättning vara lägre i länder med hög grad av jämlikhet i löner. Men så är det inte. Tvärtom finns ett stabilt mönster av att sysselsättningsgraden är högre i de länder – som de skandinaviska – som har de minsta löneskillnaderna. Vidare, om påståendet är sant så borde andelen av befolkningen som finns i arbetskraften vara lägre där jämlikheten i lönen är hög. Men så är det inte. Och så vidare. Oberoende av vilket mått vi använder visar det sig att det är en faktoid att ökade löneskillnader leder till högre sysselsättning.
Den andra faktoiden rör sig inte på arbetsmarknaden utan på arbetsplatserna. Den utgår från det odiskutabla förhållandet att unga anställda skadas i arbetet betydligt oftare än äldre anställda. Påståendet säger att detta beror på att de unga tar alltför stora risker, de tror att de är odödliga – de har inte ett tillräckligt riskmedvetande och de har ett farligare riskbeteende. Men så är det inte. Ungdomar befinner sig nederst i arbetsplatsers hierarki och ska utföra arbetet på sätt som de inte behärskar, i ett tempo som de ännu inte klarar. Den högre graden av olyckor har inte att göra med deras individuella egenskaper utan organisationens. Boven är inte ungdomarna, boven är arbetsorganisationen.
