Politik i västvärlden har alltsedan Margaret Thatchers dagar formulerats med utgångspunkt från väljaren som konsument och brukare som vill ha bättre kvalitet på insatta skattekronor och som vill ha frihet att till exempel välja skola, vårdcentral eller pensionsfond. Det är inte så att detta är ett oviktigt perspektiv, det är bara det att det blir så ensidigt om man bara beaktar väljaren som en medborgare som har till uppgift att ta emot offentligt finansierade tjänster. De allra flesta väljare är ju också yrkesverksamma, de allra flesta som löntagare, eller med ett mer modernt begrepp medarbetare. En del är även egenföretagare och man kan se chefer på olika nivåer som en tredje grupp. Gemensamt för samtliga dessa grupper är att de påverkas i sin vardag av de arbetsvillkor som tillhandahålls och vilka regler som används för att reglera arbete och försäkringar för arbetslöshet, sjukdom, mm.

Annat var det förr då de svenska partierna organiserades runt producentintressena, Socialdemokraterna och Vänsterpartiet organiserade arbetare, Centerpartiet bönderna medan företagare och högre tjänstemän bar upp Moderaterna. Branschförbund upprätthöll då tydliga regler för dem som ville starta en taxirörelse, hotellverksamhet eller tandläkarmottagning utifrån dessa organiserade intressen. Det kanske inte var bättre förr men det var väldigt annorlunda och helt klart finns det mycket som har gått förlorat genom de senaste 30 årens politik i Sverige.

Några exempel på att politiken har skett på medarbetares bekostnad är transportbranschen, där alla, från sjömän, lastbilschaufförer till flygvärdinnor har upplevt dramatiskt försämrade villkor. Inom skolvärlden har läraryrket kraftigt avprofessionaliserats även om ett system med lärarlegitimation har införts. Det ges allt mindre tid för att lära ut och istället får lärare ägna sig åt ditten och datten och att bli styrda av en svällande skoladministration och hierarkisk överbyggnad. Och tjänstemän inom statsförvaltningen, t e x inom Försäkringskassan, Arbetsförmedlingen och flera före detta affärsverk har ofta fått en orimlig arbetsbörda, liksom många inom vård- och omsorgssektorn. Även många chefer, särskilt de på operativ nivå har fått försämrade villkor i många sektorer. Denna lista över försämrade villkor för medarbetare går att göra betydligt längre.

Så här i valtider är det därför i högsta grad angeläget att ställa frågan vilket parti en frustrerad medarbetare som vill kunna stolthet för sitt yrke rösta på? Kommer framtida lönelyft betalas med en utarmad arbetsmiljö och ett standardiserat arbete som inte inrymmer möjligheter till att göra situationsanpassningar? Är en kommande regering beredd att göra satsningar som kan leda till en förbättrad arbetsmiljö för miljontals medarbetare som har det svårt att hinna med sitt arbete? Dessa frågor är sannerligen värda att besvaras i olika politiska program och det är hög tid för de politiska partierna att forma en politik som kan förbättra villkoren för alla oss cirka fem miljoner som har ett arbete för att ordna vår försörjning.

Stefan Tengblad

Högskolan i Skövde

En krönika i Borås Tidning av Stefan Eklund kring det övertaktiska draget i svensk politik där man mer försöker kopiera motståndarnas politik än att föra en egen politik och en artikel i Aftonbladet där Hammarbys tränare Nanne Bergstrand kritiserar lagen i den näst högsta fotbollsligan i Sverige (Superettan) för att spela en primitiv fotboll, fick mig att se likheterna mellan dessa fenomen och att det finns många fler exempel på detta runt omkring oss. Det sig om taktiktänkande in absurdum som beror på en rädsla att göra fel, vilket i sin tur går att benämna för ängslan, brist på mod eller feghet om man så vill.

I politikens värld innebär ett ställningstagande för en ny idé eller en ståndpunkt som inget parti redan har tagit ett risktagande. Politiska motståndare och opinionsbildare kan kritisera denna ståndpunkt vilket kan leda till minskad popularitet i opinionsundersökningar. Bättre då att ansluta sig till politiska motståndares ståndpunkter som visat sig populära för att på så sätt desarmera dessa motståndares möjlighet till framgång. Beteende har fått benämningen Seinfeld-valet; ingenting händer man bara pratar på såsom på ett knytkalas en trevlig försommarkväll. Idealet som partierna jobbar efter är att få så många röster som möjligt utan att behöva riskera något eller förbinda sig till något annat än att fortsätta att prata om sådant som är ofarligt och som låter bra.

I fotbollen kan samma feghetsmekanismer komma av en rädsla av att det egna laget kan underprestera och att ett eget spel kanske inte belönas med poäng och placeringar. Därför riktas energin på att ta udden ur motståndarnas farligaste krafter, att spela ett spel som minimerar risken för att motståndarna skall kunna få kontringsläget och att backa hem och hoppas på att motståndarna gör något misstag som kan gå att utnyttja. Om båda fotbollslagen kör med denna taktik så händer nästan inget, det blir som två tungviktsboxare som vill hålla distans och hålla uppe garden i vad som snabbt blir en parodi till boxningsmatch. Resultatet blir Seinfeld-idrott.

I arbetslivet går det att finna otaliga exempel på aktiviteter som genomförs i syfte att minska risken för att något skall gå fel, särskilt då att skydda organisationen och dess chefer från kritik. Framtagande av riktlinjer och instruktioner om allt möjligt, och införande av kontroll och uppföljningsverktyg är två exempel. Detta behöver inte vara något dåligt men på många arbetsplatser har denna typ av riskminimering förkvävt all experimentlusta, vilja till nytänkande och utveckling.

Det är inte bara organisationsledningar och chefer på olika nivåer som fegspelar. Anställda som inte vågar säga sin mening trots att detta i regel är ofarligt och att rädslan mer handlar om att ”tänk om inte någon gillar det jag säger” än att det faktiskt blir en negativ sanktion . Ofta är det tvärtom att den som vågar vara uppriktig och stå för en åsikt får hög status i organisationen. Men när många på en arbetsplats drar sig för att framföra sin åsikt sprider sig detta beteende till en kultur och det blir då lätt att den som vill framföra en kritisk åsikt drar sig från att säga sin åsikt för att inte uppfattas som besvärlig även om så inte är fallet. Även fackföreningar drar sig ofta för att kritisera dåliga arbetsmiljöer och andra missförhållanden i arbetslivet. Resultatet blir ett Seinfeld-arbetsliv.

Av de fenomen som beskrivits ovan är förmodligen politiken mest samhällsfarlig då denna riskerar att sprida sig i form av politisk styrning som handlar om att minimera riskerna av att något fel kan inträffa snarare än ett politiskt ledarskap som uppmuntrar till nytänkande och utveckling.

Förmodligen har detta redan hänt sedan lång tid tillbaka. Enligt min mening har svensk politik blivit samhällsfarlig och dess fegspelande sprider sig till fler och fler samhällssektorer! En politik och arbetsliv som baseras på riskminimering kan inte göra oss världsledande på något annat än på ryggradslöshet. Det är förstås inte så att alla politiker eller ens partier fegspelar, det är bara att det finns alldeles för mycket av detta och särskilt av de partier som mest ihärdigt förvaltar den svenska blockpolitiken. Förhoppningsvis kommer det en ny generation av politiker och partier som besitter övertygelse, mod och handlingskraft i syfte att skapa inspiration och vägledning för ett mycket mer framtidsinriktat samhällsbyggande.

De politiker och arbetslivsrepresentanter som vill finna inspiration från idrottsklubbar som vinner tack vare ett starkt fokus på utveckling kan titta böcker som Skellefteå AIK : Resan till guldet eller Kroppens geni : Marit, Petter och skidåkning som lidelse eller böcker av mästercoacherna Bengan Johansson (Coaching i världsklass) och Tommy Sandlin (Ett spel för livet).

Stefan Tengblad

PS: Ett tipstack till Margareta Oudhuis för dessa båda länkar:

http://www.bt.se/ledare/stefan_eklund/finns-det-nagra-personligheter-att-rosta-pa%284343966%29.gm

http://www.aftonbladet.se/sportbladet/fotboll/sverige/superettan/article19139652.ab