Home Blog Page 35

Om ängslan inför morgondagen

En krönika i Borås Tidning av Stefan Eklund kring det övertaktiska draget i svensk politik där man mer försöker kopiera motståndarnas politik än att föra en egen politik och en artikel i Aftonbladet där Hammarbys tränare Nanne Bergstrand kritiserar lagen i den näst högsta fotbollsligan i Sverige (Superettan) för att spela en primitiv fotboll, fick mig att se likheterna mellan dessa fenomen och att det finns många fler exempel på detta runt omkring oss. Det sig om taktiktänkande in absurdum som beror på en rädsla att göra fel, vilket i sin tur går att benämna för ängslan, brist på mod eller feghet om man så vill.

I politikens värld innebär ett ställningstagande för en ny idé eller en ståndpunkt som inget parti redan har tagit ett risktagande. Politiska motståndare och opinionsbildare kan kritisera denna ståndpunkt vilket kan leda till minskad popularitet i opinionsundersökningar. Bättre då att ansluta sig till politiska motståndares ståndpunkter som visat sig populära för att på så sätt desarmera dessa motståndares möjlighet till framgång. Beteende har fått benämningen Seinfeld-valet; ingenting händer man bara pratar på såsom på ett knytkalas en trevlig försommarkväll. Idealet som partierna jobbar efter är att få så många röster som möjligt utan att behöva riskera något eller förbinda sig till något annat än att fortsätta att prata om sådant som är ofarligt och som låter bra.

I fotbollen kan samma feghetsmekanismer komma av en rädsla av att det egna laget kan underprestera och att ett eget spel kanske inte belönas med poäng och placeringar. Därför riktas energin på att ta udden ur motståndarnas farligaste krafter, att spela ett spel som minimerar risken för att motståndarna skall kunna få kontringsläget och att backa hem och hoppas på att motståndarna gör något misstag som kan gå att utnyttja. Om båda fotbollslagen kör med denna taktik så händer nästan inget, det blir som två tungviktsboxare som vill hålla distans och hålla uppe garden i vad som snabbt blir en parodi till boxningsmatch. Resultatet blir Seinfeld-idrott.

I arbetslivet går det att finna otaliga exempel på aktiviteter som genomförs i syfte att minska risken för att något skall gå fel, särskilt då att skydda organisationen och dess chefer från kritik. Framtagande av riktlinjer och instruktioner om allt möjligt, och införande av kontroll och uppföljningsverktyg är två exempel. Detta behöver inte vara något dåligt men på många arbetsplatser har denna typ av riskminimering förkvävt all experimentlusta, vilja till nytänkande och utveckling.

Det är inte bara organisationsledningar och chefer på olika nivåer som fegspelar. Anställda som inte vågar säga sin mening trots att detta i regel är ofarligt och att rädslan mer handlar om att ”tänk om inte någon gillar det jag säger” än att det faktiskt blir en negativ sanktion . Ofta är det tvärtom att den som vågar vara uppriktig och stå för en åsikt får hög status i organisationen. Men när många på en arbetsplats drar sig för att framföra sin åsikt sprider sig detta beteende till en kultur och det blir då lätt att den som vill framföra en kritisk åsikt drar sig från att säga sin åsikt för att inte uppfattas som besvärlig även om så inte är fallet. Även fackföreningar drar sig ofta för att kritisera dåliga arbetsmiljöer och andra missförhållanden i arbetslivet. Resultatet blir ett Seinfeld-arbetsliv.

Av de fenomen som beskrivits ovan är förmodligen politiken mest samhällsfarlig då denna riskerar att sprida sig i form av politisk styrning som handlar om att minimera riskerna av att något fel kan inträffa snarare än ett politiskt ledarskap som uppmuntrar till nytänkande och utveckling.

Förmodligen har detta redan hänt sedan lång tid tillbaka. Enligt min mening har svensk politik blivit samhällsfarlig och dess fegspelande sprider sig till fler och fler samhällssektorer! En politik och arbetsliv som baseras på riskminimering kan inte göra oss världsledande på något annat än på ryggradslöshet. Det är förstås inte så att alla politiker eller ens partier fegspelar, det är bara att det finns alldeles för mycket av detta och särskilt av de partier som mest ihärdigt förvaltar den svenska blockpolitiken. Förhoppningsvis kommer det en ny generation av politiker och partier som besitter övertygelse, mod och handlingskraft i syfte att skapa inspiration och vägledning för ett mycket mer framtidsinriktat samhällsbyggande.

De politiker och arbetslivsrepresentanter som vill finna inspiration från idrottsklubbar som vinner tack vare ett starkt fokus på utveckling kan titta böcker som Skellefteå AIK : Resan till guldet eller Kroppens geni : Marit, Petter och skidåkning som lidelse eller böcker av mästercoacherna Bengan Johansson (Coaching i världsklass) och Tommy Sandlin (Ett spel för livet).

Stefan Tengblad

 

PS: Ett tipstack till Margareta Oudhuis för dessa båda länkar:

http://www.bt.se/ledare/stefan_eklund/finns-det-nagra-personligheter-att-rosta-pa%284343966%29.gm

http://www.aftonbladet.se/sportbladet/fotboll/sverige/superettan/article19139652.ab

 

 

Makt och inflytande

Inbjudan till Arbetsmarknad & Arbetslivs temanummer: Makt och inflytande

Arbetsmarknad & Arbetsliv erbjuder härmed forskare möjligheten att få medverka i tidskriftens specialnummer om makt och inflytande. Numret ges ut i samarbete med Arena Idé och syftet är rikta sökljuset mot dessa frågor och hur de tar sig uttryck i dagens arbetsliv.

Artiklarna kan behandla makt och/eller inflytande i vid mening och avse såväl i som över arbetet. Det kan röra specifika maktrelationer eller maktbaser, eller det kan handla om frånvaron av makt och inflytande och dess konsekvenser.

Området är vitt och omfattar allt från relationen mellan arbetsmarknadens parter till maktyttringar på grupp- och individnivå. Vi är övertygade om att det finns en mängd forskning på området och att vi tillsammans kan skapa ett mycket intressant temanummer.

För att manus ska bedömas ska det vara skrivet enligt tidskriftens författarinstruktioner: http://www.kau.se/arbetsmarknad-arbetsliv. Vi ser helst att manus är på svenska. Färdigt manus ska vara inskickat senast den 31 oktober 2014 till a&a@kau.se.
Välkommen att skicka in ett manus!

Bör det vara fokus på ledaren eller på laget?

Så här dagarna innan VM går tanken lätt till att undra över varför inte Sverige kom med. Visst Tyskland och Portugal var bättre lag men vad som glöms bort är att Sverige vid tidigare kvalspel ofta gått vidare som bästa tvåa och att Sverige hade med bättre prestation fått enklare motståndare i play-off kvalet än det sämsta tänkbara som blev fallet.

Vår förbundskapten Erik Hamrén ägnar stor kraft och vältalighet till att förklara varför Sverige inte tog sig till VM och det har rört bristen på talanger, på spelare som inte tar chansen riktigt när de får den eller tar det sista utvecklingssteget, att allsvenskan håller för låg standard, att landslagsspelarna sitter på bänken för mycket eller att deras fysiska status är otillräcklig. Kort sagt alla faktorer som en förbundskapten inte kan sägas kunna rå över.

Hamrén kan ha rätt i dessa svagheter, men den väsentliga frågan i sammanhanget är på vilket sätt som ett kontinuerligt framhållande av spelares tillkortakommanden kan få landslaget att prestera bättre? Kontrasten till Tommy Svensson från VM i USA 1994 blir här extra tydlig och synliggjord genom SVTs förnämliga dokumentär. Tommy Svenssons styrka som ledare var att han fick spelarna att tro på sig själva, att de skulle strunta i kritiska tidningsartiklar och ”förstå-sig-påare” som ansåg att vissa spelare var odugliga. För Tommy Svensson var det självklart att det var spelarna som skulle ta åt sig äran när det gick bra och att inte tränaren skulle skylla på spelarna om det blev förlust. När det blev en bronsmedalj steg Tommy Svensson åt sidan och lät spelarna få stå i rampljuset. Som Jonas Thern kommenterade detta med ”han ville aldrig ta plats”.

Tommy Svenssons lågmälda och lagfokuserade ledarstil är något som han delar med flera andra riktigt framgångsrika svenska idrottsledare. Bengt ”Bengan” Johansson gav alltid de ledande spelarna stort ansvar på plan och försökte bygga ett så starkt lag som möjligt så att det gick att slå även betydligt längre och mer fysiskt starka lag. Totalt blev det 13 medaljer på 16 EM, VM och OS-turneringar under hans kaptenskap. Ett tredje exempel är Sven-Göran ”Svennis” Eriksson som inte finns med på segerfotot i Hamburg 1982 och som konsekvent lyfter fram fantastiska spelare som anledningen till att IFK Göteborg vann UEFA-cupen detta år. Ytterligare ett exempel är Tommy Sandlin som var tränare när Sverige tog det första VM-guldet på 25 år 1987 trots att Sovjetunionens drömlag då var intakt. Sandlin ansåg att tränarens betydelse är överskattad, det gällde snarare att låta spelarna stå i fokus och att de bör ges de bästa förutsättningarna för att lösa uppgiften tillsammans. Relationen till spelarna var mycket viktigare och bör vara mycket viktigare än relationerna till media.

Det finns en rik svensk tradition att ösa ur när det gäller att besegra mer namnkunniga och på pappret bättre lag. Det gäller för spelarna att inordna sig ett kollektiv inom vilket de också kan få göra fantastiska individuella prestationer, fast hela tiden med lagets framgång för ögonen. Samma sak bör gälla ledaren, som bör underordna sina egna karriärambitioner, viljan att stå i god dager och att få stå i centrum, till förmån för laget och dess maximala prestation. På så sätt kan man gå från att vara en rätt ok  till en riktig högpresterande och framgångsrik ledare.

Jag hoppas att Erik Hamrén kan ta lärdom av dessa legendariska ledare inför det stundande EM-kvalet, det är bättre sent än aldrig!

Stefan Tengblad

Professor i företagsekonomi

Högskolan i Skövde

Till parkeringsvakters lov

Inte många yrken har fått äran att bli besjungna av The Beatles. Ett av dem är dock parkeringsvakter – i ”Lovely Rita Meter Maid” från ”Sgt. Peppers Lonely Hearts Club Band”. Men mest får parkeringsvakterna utstå spott och spe. På nätet kan man till exempel hitta en ”lustig” krönika över den annars så genomsympatiske Sven-Anders, som ”sparkade en lapplisa i arslet” och därigenom blev folkets hjälte. Den kvinnliga parkeringsvakten var naturligtvis sadistisk och njöt av att hånleende utdela böter. De 3 000 kronor extra som Sven-Anders i domstol dömdes att böta var, tyckte han, ”värt vartenda öre” (Flashback.se). Väldigt mycket av parkeringsvakters arbetsvillkor handlar faktiskt om hur de ska hantera trakasserier från felparkerare som blir bötfällda – från att få utstå okvädingsord till att bli sparkade i arslet. Det är ett stort arbetsmiljöproblem.

I det fall som det här handlar om var antalet trakasserier mycket stort från början, vilket bland annat ledde till höga sjukskrivningstal. En åtgärd var att ändra uniformernas färg från grön till svart – från att symbolisera miljövänlighet till att associera till polisiär myndighet. En av de ansvariga säger så här om de gröna uniformerna: ”Parkeringsvakterna såg ut som om de var på väg ut och fiska när de gick nedför trottoaren, va? Det var inte vidare bra när du skulle utöva auktoritet.” Numera står de anställda därför framför spegeln och skärskådar noggrant sin uppenbarelse innan de beger sig ut på jobb. Det handlar ju om deras säkerhet. Och antalet trakasserier har också minskat drastiskt.

Men parkeringsvakter får ju inte heller gå runt och sparka misshagliga parkerare i arslet. Vid rekrytering av personal läggs därför stor vikt hur de som anställs kan tänkas agera ute på stan. Hur bemöter de och hur bemöts de av felparkerare? En sak är att utesluta dem som verkar alltför intresserade av den svarta uniformen och kan misstänkas bli väl mycket poliser. Inte heller ska de te sig alldeles lika folks fördomar om hur en parkeringsvakt ser ut – vilket enligt en chef är så här: ”Folk har den här bilden av en parkeringsvakt, helt klart: de är skummisar, de röker typiskt 30–40 cigaretter om dagen och åtminstone hälften av dem har alkoholproblem, eller också har de inget liv hemma och dessutom, du vet: om du inte kan göra något annat, så kan du alltid bli parkeringsvakt.” De som får jobb ska istället uppfylla flera kriterier. Ett är att fysiskt kunna gå och cykla långa sträckor utan att deras ordentliga och propra utseende påverkas, ett annat att de i alla lägen kan agera lugnt och utan aggressioner och ett tredje att ha så goda språkkunskaper att de alltid kan förklara lagstiftningen på området. Utbildning och träning på sådana här saker har stärkt parkeringsvakternas självförtroende, så att deras jobb underlättats.

Dessutom har parkeringsvakterna utvecklat sina egna sätt att skydda sig mot sparkar i arslet. Ett trick är att se till att vara mycket synlig när de går nedför en gata, gärna stanna till och prata med folk – allt för att bilförare med dåligt samvete ska hinna flytta bilen eller lösa en parkeringsbiljett. När vakternas närvaro väl är känd kan de gå gatan tillbaka och kontrollera att allt står rätt till. Sådan smidighet ingår i deras yrkeskunskaper – även om den kanske inte finns med i utbildningen.

Så: Nästa gång det sitter en lapp på din vindruta för att du parkerat fel eller inte betalat parkeringsavgiften, skicka en vänlig tanke till den stackars parkeringsvakten. Det är ett svårt jobb som kräver stor takt och kunskap.

(Källa: Boesby Dahl (2013) ”Looking neat on the street. Aesthetic labor in public parking patrol.” Nordic Journal of Working Life Studies, 3:2.)

Debatt: ”Vi behöver ett nationellt institut för arbetsmiljö”

”När Arbetslivsinstitutet lades ner 2007 uppstod ett tomrum. Universitetsinstitutioner prioriterar inte självklart flervetenskapligt samarbete och inte heller problem- och praktikorientering”, skriver Åke Sandberg i den fortsatta debatten i Dagens arbete.

Läs mer

1...343536...58Page 35 of 58