För en tid sedan träffade jag en facklig företrädare för ett industriföretag som för några år sedan blivit uppköpt av en stor svensk koncern. Företaget i fråga hade lönsamhetsproblem och behövde nu säga upp medarbetare. Den facklige företrädaren beskrev att företaget innan förvärvet hade haft en god lönsamhet på cirka 150 miljoner kronor vilket gjorde ägarna, och långivarna nöjda samtidigt som det fanns egna medel till nyinvesteringar. Företagets lönsamhetsproblem menade den fackliga företrädaren berodde på de avgifter på ca 300 miljoner kronor som nu gick åt till att betala koncernen för central administration, gemensamma IT-system och ägarnas krav på avkastning. Den fackliga företrädaren hade svårt att se att det egna företaget fick ut så särskilt mycket valuta för dessa avgifter och det efter förvärvet hade blivit svårare att klara konkurrensen mot andra företag med lägre overheadkostnader.

Jag vet inte hur företagsledningen i den stora koncernen resonerar kring detta men det är nog inte faller att de ser de egna höga lönerna och de centrala staberna som anledningen till lönsamhetsproblemet. Såsom Patrik Hall skriver i sin nya och intressanta bok Managementbyråkratin så utvärderar oftast centralbyråkrater andras effektivitet men inte sin egen.

Det finns alltjämt en stor tilltro i arbetslivet till att en stor organisation är mer effektiv än en liten. Men detta gäller huvudsakligen i företag som har stora fasta kostnader som behöver slås ut på många enheter såsom inom bilindustrin. Men inte heller i denna bransch finns det något entydigt samband. Världens största biltillverkare General Motors tillhör de som har haft den sämsta lönsamheten de senaste decennierna (ej medräknat det i sammanhanget pyttelilla Saab. Det är också så att andelen sysselsatta som arbetar i små- och medelstora företag har ökat kraftigt i de flesta västländer, något som utgör ett påtagligt bevis för mindre organisationers konkurrensförmåga. Bland fördelarna med en liten skala är att detta gör det lättare att anpassa sig till förändringar på marknaden, att kommunikationen blir lättare och enklare, konflikterna färre, kunderna mer närvarande, ineffektivitet syns mer tydligt och är lättare att åtgärda samt och behovet av administration och kontroll är mindre.

Många av dessa tendenser kring småskalighetens fördelar går även att finna inom den svenska universitets- och högskolesektorn där det tack vare SCBs statistik om antalet anställda fördelat på tjänstekategori och lärosäte går att göra intressanta jämförelser. Statistiken visar att det finns betydligt fler lärare (professorer, lektorer och adjunkter) per administratörer vid de regionala högskolorna än vid de stora universiteten. Denna statistik visar att det i hela landet under 2010 utfördes ca 17 400 årsarbeten såsom lärare och 10 700 årsarbeten inom administration (ej inräknat sk teknisk personal och bibliotek). Detta innebär att det gjordes 1.62 lärarårsarbeten per administratör. Vid de regionala högskolorna däremot var antalet årsarbeten 4 000 för lärare och 1 700 för administratörer, vilket motsvarar 2.30 lärarårsarbeten per administratör. Detta innebär att om andelen administratörer i landet hade legat på högskolornas nivå hade antalet administratörsårsarbeten varit cirka en tredjedel lägre.

Den regionala högskola som har flest lärare i förhållande till administratörer är Högskolan i Kristianstad där det går nästan fyra lärare på en administratör. Envisa rykten säger att Högskolan i Kristianstad kommer ut mycket bra i Högskoleverkets granskning av examensarbeten vad beträffande undervisningsresultat. Att en hög andel av högskolans intäkter går till lärarledd undervisning låter som en högst trolig förklaring till denna framgång.

Från regeringshåll har det på sistone framförts att Sverige har för många lärosäten och att en del högskolor är alltför små för att kunna hålla god kvalitet i sin verksamhet. En sammanslagning av lärosäten leder med största sannolikhet till ett kraftigt ökat behov av arbete med samordning och administration, något som kommer att leda till mindre resurser till lärarledd undervisning. Många centralbyråkrater gnuggar säkert händerna åt denna utveckling. Men för studenter och skattebetalare finns det däremot anledning till att börja säga ifrån.

Stefan Tengblad

Professor i företagsekonomi

Högskolan i Skövde

Det blåser nya vindar inom universitets- och högskolesektorn. Effektivitet och omfördelning av resurser utifrån kvalitet står i ropet. Jag tycker denna fokusering är befogad men jag är fundersam kring hur effektivitet och kvalitet har kommit att tolkas. Vid en ytlig betraktelse framstår förstås de stora universiteten som de som håller högst kvalitet i forskningen. Men om man betänker att exempelvis Stockholms universitet har nära nog dubbelt så stora fasta forskningsresurser som de 13 regionala högskolorna tillsammans, kan bilden bli en annan. De 13 regionala högskolorna som har 1/3 av den svenska befolkningen inom sitt närområde (Södertörns närområde ej medräknat) får bara drygt 5% av de fasta forskningsresurserna. De 6 stora universiteten tillsammans med KTH, Chalmers, Karolinska och SLU erhåller hela 85% av de  fasta forskningsresurserna. Om målet är att skapa internationellt framstående forskarmiljöer så är måhända detta en lämplig prioritering. Men om man ser till behovet av att koppla samman forskning och grundutbildning så blir bilden problematisk. På de regionala högskolorna uppgår de fasta forskningsanslagen till i genomsnitt knappt 9 tusen per helårsstudieplats medan de stora universiteten får mellan 36 och 73  tusen. De fyra nya universiteten samt det äldre universitetet Luleå tekniska universitet som snittar på 23 tusen per helårsstudieplats befinner sig i en mellanposition. I andra ändan sticker SLU och Karolinska ut med anslag på inte mindre än 240 tkr per studieplats eller totalt 2,3 miljarder. De 13 högskolorna får dela på lite drygt 700 miljoner trots att de har 10 gånger så många studenter som  SLU och Karolinska har tillsammans.  Snacka om att leva i skilda världar!

Givet de stora kontrasterna i tillgängliga medel för forskning så har de regionala högskolorna en tuff och utsatt position. Samtidigt är det så att det inte är helt enkelt att åstadkomma koppling mellan forskning och grundutbildning ens när det finns ordentligt med forskningsresurser. Hörsägen från den pågående utvärderingen i företagsekonomi indikerar att resultaten av granskade examensarbeten har många överraskande resultat med bra såväl som mindre bra resultat både för stora universitet och mindre högskolor. Därmed går det också att påstå att många av de mindre högskolorna har en effektivare och mer välfungerande utbildningsverksamhet, de tar in studenter med genomsnittligt lägre antagningspoäng, har mindre resurser för att skapa en god akademisk miljö, men når ändå goda resultat. Enligt mitt förmenande är det t ex viktigare för att nå en hög utbildningskvalitet med engagerade lärare som vill förmedla forskning till studenterna än att det t ex finns många professorer och karriärforskare vid lärosätet.

Signaler från utbildningsministern (DN debatt nätupplagan, DN.se, 2011-10-24: http://www.dn.se/debatt/hogskolor-behover-slas-ihop-med-de-starka-universiteten ) indikerar emellertid att det finns en föreställning på regeringsnivå att de mindre högskolorna är för små för att kunna erbjuda god utbildningskvalitet och att dessa bör istället slås ihop med de starka universiteten för att säkra kvaliteten. Men hur detta kan höja kvaliteten i utbildningarna framgår inte utan framstår för mig som ett rent önsketänkande.

Förhoppningsvis blir det den faktiska kvaliteten som blir utslagsgivande vid utvärderingarna av våra ämnen och kanske kommer utvärderare också att premiera de mindre lärosäten som trots små fasta forskningsresurser och studenter med lägre antagningspoäng når övergenomsnittlig måluppfyllelse. Om skattemedlen skall användas effektivt så är det långt ifrån självklart att de som redan har mest resurser bör gynnas ytterligare. Kvalitet inom universitets- och högskolesektorn bör helt enkelt mätas i termer av åstadkomna resultat i förhållande till förbrukade resurser. Störst och vackrast är inte allt bäst!

Stefan Tengblad
Professor i företagsekonomi
Högskolan i Skövde