Det blåser nya vindar inom universitets- och högskolesektorn. Effektivitet och omfördelning av resurser utifrån kvalitet står i ropet. Jag tycker denna fokusering är befogad men jag är fundersam kring hur effektivitet och kvalitet har kommit att tolkas. Vid en ytlig betraktelse framstår förstås de stora universiteten som de som håller högst kvalitet i forskningen. Men om man betänker att exempelvis Stockholms universitet har nära nog dubbelt så stora fasta forskningsresurser som de 13 regionala högskolorna tillsammans, kan bilden bli en annan. De 13 regionala högskolorna som har 1/3 av den svenska befolkningen inom sitt närområde (Södertörns närområde ej medräknat) får bara drygt 5% av de fasta forskningsresurserna. De 6 stora universiteten tillsammans med KTH, Chalmers, Karolinska och SLU erhåller hela 85% av de fasta forskningsresurserna. Om målet är att skapa internationellt framstående forskarmiljöer så är måhända detta en lämplig prioritering. Men om man ser till behovet av att koppla samman forskning och grundutbildning så blir bilden problematisk. På de regionala högskolorna uppgår de fasta forskningsanslagen till i genomsnitt knappt 9 tusen per helårsstudieplats medan de stora universiteten får mellan 36 och 73 tusen. De fyra nya universiteten samt det äldre universitetet Luleå tekniska universitet som snittar på 23 tusen per helårsstudieplats befinner sig i en mellanposition. I andra ändan sticker SLU och Karolinska ut med anslag på inte mindre än 240 tkr per studieplats eller totalt 2,3 miljarder. De 13 högskolorna får dela på lite drygt 700 miljoner trots att de har 10 gånger så många studenter som SLU och Karolinska har tillsammans. Snacka om att leva i skilda världar!
Givet de stora kontrasterna i tillgängliga medel för forskning så har de regionala högskolorna en tuff och utsatt position. Samtidigt är det så att det inte är helt enkelt att åstadkomma koppling mellan forskning och grundutbildning ens när det finns ordentligt med forskningsresurser. Hörsägen från den pågående utvärderingen i företagsekonomi indikerar att resultaten av granskade examensarbeten har många överraskande resultat med bra såväl som mindre bra resultat både för stora universitet och mindre högskolor. Därmed går det också att påstå att många av de mindre högskolorna har en effektivare och mer välfungerande utbildningsverksamhet, de tar in studenter med genomsnittligt lägre antagningspoäng, har mindre resurser för att skapa en god akademisk miljö, men når ändå goda resultat. Enligt mitt förmenande är det t ex viktigare för att nå en hög utbildningskvalitet med engagerade lärare som vill förmedla forskning till studenterna än att det t ex finns många professorer och karriärforskare vid lärosätet.
Signaler från utbildningsministern (DN debatt nätupplagan, DN.se, 2011-10-24: http://www.dn.se/debatt/hogskolor-behover-slas-ihop-med-de-starka-universiteten ) indikerar emellertid att det finns en föreställning på regeringsnivå att de mindre högskolorna är för små för att kunna erbjuda god utbildningskvalitet och att dessa bör istället slås ihop med de starka universiteten för att säkra kvaliteten. Men hur detta kan höja kvaliteten i utbildningarna framgår inte utan framstår för mig som ett rent önsketänkande.
Förhoppningsvis blir det den faktiska kvaliteten som blir utslagsgivande vid utvärderingarna av våra ämnen och kanske kommer utvärderare också att premiera de mindre lärosäten som trots små fasta forskningsresurser och studenter med lägre antagningspoäng når övergenomsnittlig måluppfyllelse. Om skattemedlen skall användas effektivt så är det långt ifrån självklart att de som redan har mest resurser bör gynnas ytterligare. Kvalitet inom universitets- och högskolesektorn bör helt enkelt mätas i termer av åstadkomna resultat i förhållande till förbrukade resurser. Störst och vackrast är inte allt bäst!
Stefan Tengblad
Professor i företagsekonomi
Högskolan i Skövde
