Att forskning om genus och jämställdhet konstigt nog fortfarande är ett känsligt område blev jag varse när jag fick läsa några (anonyma) kommentarer som en kollega fått på sin projektrapport om jämställdhet och företagande. De flesta av kommentarerna handlade om att kön inte spelar någon roll, framför allt inte när det handlar om företagande och att rapporten därför var onödig. Det är ganska vanliga (mot)reaktioner på genus- och jämställdhetsforskning. En kommentar var dock lite speciell. Här sa den anonyme kritikern intressant nog emot sig själv och gav kön en mycket stor betydelse: ”Detta är skumt, ingen av medarbetarna och/eller styrelsen i XX (en av organisationerna i projektet) är män + att ni som gjort rapporten inte heller är män, rapporten blir då inte opartisk som man kan få uppfattning om när man har läst den i tidningen. Man kan nästan jämföra det med att man gör en rapport som visar att rökning inte ökar risken för lungcancer, och där Philip Morris står som finansiär”. Med denna logik skulle forskning där medverkande företagare och forskare är män också diskvalificeras. Och då blir det inte mycket forskning kvar …
Om det etiska ansvaret att undvika gissningar och spekulationer
I en reflekterande krönika gav den före detta toppolitiken Per Nuder en hård kritik till de statsvetare som deltagit i det fortlöpande mediaspelet kring socialdemokratins kris och Juholts avgång:
”Säkert är i alla fall att statsvetarna, som numera verkar twittra mer om politikernas kläder och psyke än de forskar om politik, kommer att ha förnumstiga svar byggda på noll empiri. Var tid har sina nyttiga idioter. Lika säkert som att statsvetarnas kommer att låta sig intervjuas för att sälja in sig på mediemarknaden är att de som tillsatte Håkan Juholt kommer att vara tysta, mycket tysta.” (Dagens industri 23 januari, s 6)
Att aktivt deltaga i samhällsdebatten och att ställa upp i intervjuer med journalister har mer och mer blivit forskares vardag. Universitet och högskolor ställer ofta samman statistik på antal omnämnanden utifrån föreställningen ju mer uttalanden desto bättre. Men detta kan leda till en destruktiv jakt efter publicitet. Frågan är också vad forskare kan tillföra om det handlar om att spekulera om vad som kommer att hända härnäst. I detta fall har kanske ex-ministrar, andra journalister och även en engagerad allmänhet en lika stor insikt i skeendena. Som fallet Juholt illustrerar blir forskares trovärdighet och renommé ofta exploaterat av journalister som vill skapa nyheter om något som ännu inte har inträffat eller som utgör så kallade ”psuedonyheter”.
Jag tycker det är angeläget att forskare som vill delta i samhällsdebatten, och som vill göra det just i egenskapen som forskare, bör utveckla en etik som bland annat innefattar att inte delta i spekulativ journalistik och svara på frågor som endast innebär gissningar. Forskares medverkan i samhällsdebatten bör istället bestå av att bidra med reflektion, eftertanke och sammanfatta hittillsvarande forskningsresultat. Det är genom att fördjupa diskussionen, att tillföra nya perspektiv och kunna gå emot strömmen som forskare kan och bör ge ett värdefullt bidrag i samhällsdebatten. Vi bör definitivt undvika att hamna i den nuvarande situationen att en före detta politiker står för mer eftertänksamhet och distans än vad stora delar av forskarsamhället gör. Ingen hotline till de stora nyhetsredaktionerna och personligt kändisskap är värt priset av ett uttunnat offentligt anseende.
Ett råd till alla forskare som uppmanas till spekulation är att svara vänligt men bestämt: ”I min roll som forskare ingår att endast uttala sig om sådant som är baserat kunskap och beprövad erfarenhet, att framföra gissningar och spekulationer det finns det andra som är bättre på!”
Stefan Tengblad
Professor vid Högskolan i Skövde
Politiker för vår tid: Om behovet av gemenskap och samhörighet i en individualiserad tidsålder
2010-talet har så här långt varit präglat av ödesdramer; Greklandskrisen, andra skuldkriser, Saabs kamp för att överleva och Juholt. Juholts avgång har inte alls samma dignitet som de övriga dramerna men den kan ge en värdefull vägledning om hur politiker kan skapa förtroende i denna besvärliga tidsålder.
I ledarskapsforskningen på senare år har begreppet autentiskt ledarskap lyfts fram som ett positivt ideal. En autentisk ledare förställer sig inte och spelar inga roller utan leder utifrån sina värderingar och uppfattningar och ”är sig själv” så att säga. Det autentiska skapar trygghet och tillförlitlighet enligt denna teoribildning. Juholt framstår mycket tydligt som en autentisk ledare och som bygger sin ledargärning på sitt känsloliv i stor utsträckning. I sitt avgångstal beskriver sig som en född socialdemokrat som också kommer att dö som en sådan. Julholt är helt klart en mycket autentisk socialdemokrat, ja nästan en arketypisk sådan. Han har ett ordinärt ursprung, från en mindre industri- och handelsstad och har arbetat politiskt i snart fyra decennier från den lokala SSU-klubben, partitjänsteman och riksdagsledamot. Detta förtjänar respekt och det är denna förankring som gjorde honom till partiledare.
Men Juholt visar på svagheterna med det autentiska ledarskapet och att det rätt så ofta i politikens värld finns behov av att spela olika roller, att förställa sig och att vara förslagen och taktisk. Liksom att bygga relationer och allianser med andra människor, även med sådana som man egentligen inte tycker så mycket om eller har så mycket gemensamt med. Det är ingen slump att Facebook så snabbt blev en del av en politikers vardagliga arbete. Men Juholt framställer sig som något av en ensamvarg, en hårt arbetande och strävsam politiker som nått partitoppen genom hängivenhet och envishet, och många fiender och belackare till trots. Att vara insmickrande kan tyckas oäkta och småkorrupt, men är nog viktigt i dagens mediesamhälle där varje uttalande nagelfars noga. De gånger där han varit försökt vara taktisk har agerande snarare framstod som otaktiskt (t ex vad gäller budgetpropositionen). Taktisk fingerfärdighet är nog helt avgörande på partiledarnivån.
Ett annat område där det autentiska ledarskapet brister är fokuseringen på den egna personen. I många sammanhang har det förvånat mig att Juholt så ofta talar i jag-form när han har kunnat tala i vi-form, såsom våra värderingar och vår gemensamma uppgift. Hans avskedstal är inget undantag. På 20 meningar förekommer ordet jag 20 gånger, 5 gånger används min/mig/mitt/mina. Ordet vi förekommer inte alls och vårt endast en gång (vårt land). Han hade t ex kunnat prata om vi socialdemokrater och vår kommande partiledare. Denne person beskrivs i talet som ”min efterträdare”. Att beskriva denna person som vår framtida partiledare hade onekligen känts mer generöst och inspirerande.
Politik av idag är en väldig komplex företeelse. Det är hart när omöjligt för en ledare att göra de rätta bedömningarna i olika frågor på egen hand. Det politiska ledarskapet bör därför ha en stor kollektiv prägel; en ledare behöver omge sig med duktiga medarbetare som ges inflytande över viktiga ställningstaganden. Dessa medarbetare behöver i sin tur ha ett rikt nätverk av kompetenta kolleger och samarbetspartners. Om Juholt hade verkat på 60- och 70-talet hade han nog kunnat bli en stark och uppskattad ledare, ett stabilt ankare att stödja sig emot när vinden kantrar och som kan hålla en stadig kurs genom stormvindarna. Men nu framstår hans ledarstil som något av ett offer för utvecklingen. Det finns i dagens individualiserade tidsålder ett stort behov av ledare som kan upprätthålla en känsla av gemenskap och samhörighet, både i det inre partiarbetet och ibland vanliga väljare. När känslan av gemenskap och samhörighet krackelerar känner vi oss alla ensamma och sårbara, precis som Juholt måste ha känt sig under hans sista halvår som partiledare.
Stefan Tengblad
Professor Högskolan i Skövde
Har du deltagit i Forskarskolan i Arbetsvetenskap och vill presentera ett paper på konferensen?
Då har du möjlighet att få din konferensavgift, resa mellan bostadsort och Karlstad samt logi på ett enklare hotell betald av forskarskolan. För att boka biljett och logi ringer du resebyrån NEX på telefon 0920-211000 och uppger att du hör till Luleå Tekniska Universitetet. Beställ billigast möjliga resa och logi och uppge:
- Kontonummer: 12323
- Syfte: ”Forskarskola i Arbetsvetenskap”
Den heliga marken i Moss
I en av de norska filmerna om Elling åker han som barn tåg med sin mamma. När tåget stannar på stationen i Moss tittar han ut genom fönstret och frågar:
– Är det sant att de som bor i Moss kommer från yttre rymden?
– Jada gutten min, svarar hon, det är helt sant det.
Länge hade jag ingen annan anledning att åka till Moss än att beskåda utomjordingar. Men nu åker jag dit för att beträda helig mark.
En av de mest inflytelserika nordiska teorierna inom arbetslivets område är Sverre Lysgaards analys av arbetarkollektivet, ett gemensamt försvarsverk bland de underordnade på en arbetsplats för att bevara sin värdighet inför företagets omättliga, ensidiga och obönhörliga krav. Undersökningen genomfördes på massafabriken Peterson og sønn i Moss mot slutet av 1950-talet. För inte så länge sedan stod ett par kollegor och jag vid fabriksgrindarna på samma fabrik och väntade på att bli mottagna för ett besök där. Anledningen var att jag är inblandad i ett projekt som går ut på att upprepa Lysgaards undersökning med utgångspunkt i hans metoder och intervjuguider.
Många arbetslivsforskare vittnar idag om de svårigheter de råkar ut för när det gäller att komma in på arbetsplatser för att göra intervjuer och deltagande observation – om de inte är där på uppdrag av ledningen, vill säga. Här är ett par sådana erfarenheter från arbetslivsforskare:
– Det tog mig nästan två års avslag innan jag lyckades få tag på ett företag, som kunde fungera som det huvudsakliga fallet för min avhandling.
– Jag skulle ha velat undersöka vidare logiken i vissa aspekter av arbetsorganisationen, i synnerhet med ledningen. Trots det var ett dolt angreppssätt den enda möjligheten, eftersom jag hela tiden nekades tillgång (till arbetsplatser) när jag använde mig av en öppen kontakt och förklarade att jag ville undersöka anställningsförhållanden.
Därför var jag åtskilligt nervös när vi stod där och väntade. De personer i företagsledningen och facket som vi skulle träffa kunde enkelt kasta ut oss, varvid hela projektet skulle haverera. Istället blev vi vänligt inbjudna till ett konferensrum, trakterades med frukt och smørbrød, och fick en detaljerad beskrivning av fabrikens öden och äventyr de senaste åren. När vi skulle presentera vårt projekt råkade jag säga att för en arbetslivsforskare kändes det som att komma till helig mark att gå in genom fabriksgrinden. Det ledde till att vi fick en visning av hela fabriksområdet – en verkligt spännande pilgrimsfärd för oss.
Nu har vi genomfört ett stort antal intervjuer och observationer. Det visar sig att ingen anställd finns kvar sedan Lysgaards tid, tekniken är förnyad, ledningsstrategier och arbetsorganisation annorlunda – men den heliga markens arbetarkollektiv finns kvar i ograverat skick. Vår uppgift blir nu att försöka förklara hur det är möjligt.