Home Blog Page 45

Jämställdhet i arbetslivet – en utmaning för delegationen

I somras utsåg regeringen tio ledamöter till delegationen för jämställdhet i arbetslivet. Delegationen har i uppdrag att sammanställa och tillgängliggöra kunskap om kvinnors och mäns olika villkor och möjligheter i arbetslivet och ska stimulera till debatt om hur jämställdhet i arbetslivet kan främjas. Delegationen ska också lämna förslag på insatser som kan främja jämställdhet i arbetslivet.

Jag tycker att detta är ett mycket bra initiativ. Jag har fått frågan om jag tror att delegationen kan åstadkomma verklig förändring. Svaret beror givetvis på hur verklig förändring definieras. Men ett resultat som jag förväntar mig är att vi ska lyfta in arbetslivet mer i diskussionerna om jämställdhet – på ett konkret och framtids- och förändringsinriktat  sätt – samt att kombinera kritiska analyser med innovativa förändringsförsök. Jag förväntar mig också att erfarenheterna från den här delegationen ska visa vägen för ett ökat aktivt samarbete mellan arbetsmarknadens parter och aktörer (politiken, staten, kommuner, arbetsgivare, fack, utbildningssystem mm) i jämställdhetsarbetet – så att vi inte så lätt ”skyller på någon annan”. På lång sikt tror jag att vi på detta sätt kan bidra till förändring.

Men könsuppdelningen i utbildningssystemet, på arbetsmarknaden och inne på arbetsplatserna är givetvis en stor utmaning. Och det är också en stor utmaning att ojämställdhet i arbetslivet är ett komplext fenomen som ser olika ut, har olika konsekvenser och har olika orsaker i olika sammanhang och för olika grupper. Vi behöver därför av många olika typer av jämställdhetsåtgärder – som leder till förändringar för såväl individer som strukturer och kulturer – på flera nivåer. Jämställdhet i arbetslivet är självklart ett viktigt mål för samhället och för individen (rättvisa, demokrati, hälsa), men jag tror att det också kan vara bra att visa att jämställdhet har positiva effekter för företag och verksamheter (ekonomi, effektivitet, flexibilitet, utveckling, lärande, arbetsmiljö mm). Här tror jag att forskarna i FALF har en del att bidra med.

Kort om delegationen:

Delegationen leds av Mikael Sjöberg, generaldirektör Arbetsmiljöverket. Ledamöterna är Ann-Christine Elken (Proffice AB), Annika Strandhäll, (Ordförande Vision), Charlotta Undén (Vergenta AB), Christer Ågren (Vice VD Svenskt Näringsliv), Elisabeth Thand Ringqvist (VD Företagarna), Fredrik Hillelson (Novare Human Capital), Karl-Petter Thorwaldsson, (Förbundsordförande LO), Lena Abrahamsson (Luleå tekniska universitet), Lena Granqvist (Saco) och Peter Munck af Rosenschöld (ICA Sverige AB). Det finns ett kansli som redan börjat arbetet med kunskapsinhämtning. Huvudsekreterare är Maria Hemström. Samarbete sker även med FAS och andra organisationer. En första delredovisning kommer att ske våren 2013. Uppdraget ska slutredovisas till regeringen hösten 2014.

Lektorat i Arbetsvetenskap

Institutionen för sociologi och arbetsvetenskap vid Göteborgs universitet utlyser en tillsvidareanställning som universitetslektor i arbetsvetenskap. Anställningen innebär undervisning och forskning vid Institutionen för Sociologi och Arbetsvetenskap. Anställningen innebär i första hand arbetsuppgifter inom ramen för institutionens undervisning inom Arbetsvetarprogrammet, programmet för analys och utvärdering av arbete och arbetsmarknad samt andra kurser inom ramen för det arbetsvetenskapliga fältet. Undervisning inom ramen för andra uppdrag inom institutionens verksamhet kan också förekomma t ex inom Personalvetarprogrammet och Lärarprogrammet. Undervisningen är i första hand förlagd till grund och avancerad nivå men undervisning på forskarnivå kan förekomma. Innehavaren av anställningen måste vara beredd att åta sig undervisning inom arbetsvetenskapens olika delområden. Anställningen innebär deltagande i institutionens inre arbete och pedagogiska utveckling, att fullgöra de administrativa uppgifter som tillhör en läraranställning samt att kunna delta i och utföra olika ledningsuppdrag. Då externfinansierad forskning utgör en viktig förutsättning för institutionens och enskilda lärares forskningsverksamhet, ingår det i arbetsuppgifterna att aktivt medverka i institutionens arbete för att finna extern finansiering.

Information om utlysningen finns här

Vad krävs för att prestera på topp? Reflektioner kring Sveriges EM-äventyr

 

Jag deltar för närvarande i ett arbete tillsammans med Margareta Oudhuis från Högskolan i Borås med att starta ett forskningsprojekt kring hur riktigt framgångsrika idrottsklubbar och mindre företag leds och är organiserade. Detta görs i samarbete med företaget Sustainable Performance och med ett anslag från Vinnova. Det är förstås för tidigt att diskutera några resultat men själva utgångspunkten är att de framgångsrika klubbarna och företagen tillför något mer än att bara ha skickliga individer på sin lönelista. Allsvenskan i fotboll illustrerar att det knappast räcker med att ha den starkaste truppen på pappret för att vinna regelbundet.

För att ta ett aktuellt exempel – det svenska fotbollslandslaget i EM. Vad berodde det på att det blev respass efter gruppspelet? Dålig coaching? Laguttagningen? Attitydproblem? Förklaringarna bland journalister i tidningar och tv är många men inga förklaringar handlar om att förstå betydelsen av de villkor som vårt landslag spelar under. Bortsett från att en del spelare har haft skadeproblem och andra haft svårt att ta en ordinarie plats i sina klubblag så kommer spelarna från inte mindre än 22 klubbar. Detta är flest bland alla lag som deltar i turneringen. Det är bara två spelare laget som är lagkamrater, Isaksson och Toivonen i holländska PSV. De svenska spelarna spelar också i 12 olika ligor också det klart flest. Flest svenska idrottsmän spelar i Holland (fem stycken), i England, Italien och Sverige spelar tre var. Vad innebär det att spelarna tillhör fotbollsklubbar med olika traditioner och spelsätt. Säkert en hel del, med tanke på att är små marginaler som avgör om det blir vinst eller förlust. Ett tryggt samspel och att spelarna förstår varandra intuitivt är mycket viktigt. Framgångar beror på att ligga några tiondelar före motståndarna. Vi jämför förutsättningar med de övriga lagen i grupp D.

Vi börjar jämförelsen med Ukraina som har fem gånger större befolkning. Av de 23 spelarna så spelar hela 20 i Ukraina varav nio i Dynamo Kiev och två andra klubbar har totalt 7 spelare var. Två spelare spelar i Moskvaklubbar och en spelare i Bayern München. Detta innebär att väldigt många av Ukrainas spelare möts dagligen på träningar och dessutom ofta möter varandra i den inhemska ligan. Möjligheten att styra ligans matchprogram för att få optimala förberedelser är goda och relativt lite tid går åt till transporter. Mot denna bakgrund är det kanske inte förvånande så var det Ukraina som hittade kombinationerna först och lyckades vinna trots att det svenska lagets spelstyrka är minst lika stor eller t.o.m större.

I den andre matchen mötte Sverige England som också har ungefär fem så många gånger invånare. Av Englands 23 spelare spelar 22 i Champions League, med största koncentration till Chelsea (5) Manchester City (5) och Manchester U (5). De flesta i back¬linjen spelar i Chelsea, de flesta på mittfältet i Manchester City och de flesta i anfallet i Manchester U (5). Övriga spelare kommer från kubbar i London och Liverpool, faktum är att hela det engelska landslaget spelar i bara fyra städer. Inte konstigt att England framstod som mer samspelt och hade lättare att hitta bra positioner och ställa om från försvar till anfall.

Frankrike som har drygt 6 gånger så många invånare som Sverige är lite mer likt Sverige vad gäller uppdelning av spelare i många olika klubbar, men inte så extremt. Spelarna kommer från 17 olika klubbar, fast bara från fem olika länder och 14 spelare kommer från den franska ligan. Marseille utgör en hygglig stomme i laget också med 4 spelare.

Sveriges grupp är en del av ett större mönster de andra framgångsrika länderna finns de allra flesta spelare i den inhemska ligan och ofta finns det en eller två dominerande klubbar. I det spanska lands¬laget kommer 9 spelare från Barcelona, i Tyskland 8 spelare från Bayern München, i Italien 7 spelare från Juventus och från Grekland, som har gått bra, där kommer 7 spelare från Panathinaikos och 5 från Olympiakos. Listan går att göra betydligt längre och värt att notera att nästan alla andra lag med en fragmenterad trupp (dock inte lika mycket som den svenska) såsom Irland, Polen, Kroatien, Holland och Danmark missade kvartsfinalerna. Det var bara Portugal och Tjeckien som lyckades med detta bland de med fragmenterade trupper.

Med tanke på att Sverige vann en av matcherna och hade kunnat ta poäng i de två andra med lite mer ”flyt” så går det nog att påstå att det svenska landslaget trots allt presterade på topp utifrån sina förutsättningar med den mest fragmenterade truppen av alla 16 lag. Marginaler i toppfotbollen är lövtunna, om Mellbergs brytning hade misslyckats hade det kunnat bli 1-1 istället för 2-0. För att också prestera på topp i förhållande till Tyskland, England och Spanien och vara med att utmana om turneringssegern krävs mycket arbete med att stärka de egna förutsättningarna. Medan sportjournalister briljerar i detaljkunskap kring olika spelares passningsstatistik, skostorlekar och favoritmat, och som söker förklaringar till framgångar och misslyckanden till små taktiska drag, laguttagningar och byten, vill vi visa att det finns faktorer bakom de individuella och även kollektiva topprestationerna som är viktiga och som förtjänar att diskuteras, särskilt mellan de stora turneringarna. Vad är det egentligen som krävs för att spelare och lag att prestera på topp när det gäller förutsättningar och förberedelser?

Fortsättning följer.

Stefan Tengblad
Högskolan i Skövde

Professorligt prat

Professor Stephen Ackfoyd (det är naturligtvis en pseudonym för att skydda hans identitet) och jag promenerade de sju kilometerna från universitet hem till mig. Vi tycker båda om att promenera, även om han – men inte jag – föredrar att springa. Det har ibland försatt honom i märkliga situationer. Vid ett tillfälle bodde han hemma hos en gemensam vän – professor Egil Skolstad (en annan pseudonym) – och Egil och hans fru hade ett ärende till stan. Stephen var därmed ensam i huset när ett oemotståndligt behov av att springa överföll honom. Till sin fasa upptäckte han att han inte hade någon nyckel att låsa huset med, men springa måste han. Därför bestämde han sig för att löpa runt huset, så att han kunde ha koll på att ingen obehörig tog sig in. En granne kunde därmed iaktta hur en äldre man i joggingdress sprang varv på varv runt Egils hus. Det såg så misstänkt ut att han ringde polisen och rapporterade att en galning rekognoserade för ett inbrott. Som tur var ringde han även till Egil, som snabbt förstod sammanhanget och stoppade polisutryckningen. Och Stephen undgick att bli arresterad av norsk polis.

Alltnog, den här gången promenerade vi och senare råkade jag nämna denna promenad för en bekant – förmodligen för att skryta med mina långa turer. Förunderligt nog blev hon oerhört imponerad och sa något om de djupa intellektuella samtal som vi två professorer måste ha fört under vår drygt timslånga vandring. Självklart lät jag henne behålla sina illusioner. Att hon skull ha varit ironisk föll mig aldrig in.

I början av promenaden (ungefär till i höjd med Kronoparkskyrkan) pratade vi faktiskt om ett bokkapitel vi skriver tillsammans, men i motsats till hur det brukar vara blev vi ganska snart överens. Sedan sa Stephen något om det problematiska och ångestfyllda i att skriva över huvud taget och han utbredde sig över detta länge tills jag påminde honom om att han under en tidigare promenad lyriskt pratat om hur han under en hel natt inte kunnat sluta skriva om en idé han plötsligt fått och hur detta resulterat i fjorton färdiga sidor. Jag kände att här måste jag lägga fram en fullständigt ny och alldeles genial tanke som dök upp i skallen. Jag förklarade att om något ska vara gott (till exempel flyt i skrivandet) så måste det finnas något ont (till exempel skrivkramp) att kontrastera det mot. ”Vet du”, fortsatte jag, ” jag läste en gång en novell som så fantastiskt bra uttrycker att det är kontrasten som gör vad som är bra och dåligt, underbart och ångestfyllt.”

Kärnan i den novell jag tänkte på är så här: En hängiven flugfiskare dör och därefter finner han sig stå vid en vacker älv med ett flugfiskespö i handen. Han kastar ut och får omedelbart en fin, glänsande öring. ”Jag måste ha kommit till himlen”, tänker han och kastar ut igen. Genast har han en ny fin öring på kroken. Samma sak sker vid nästa kast, och nästa, och nästa. Efter ett trettiotal likadana kast är han inte längre så säker på att det är till himlen han kommit.

Men jag hann inte börja med historien innan Stephen avbröt mig och sa: ”Är det den om flugfiskaren så har du berättat den tre gånger förut.” ”Jaså”, sa jag besviket, ”men då förstår du i alla fall vad jag menar.”

När Stephen Ackfoyd alltså hindrat mig för att för fjärde gången berätta om flugfiskaren som trodde han kommit till himlen, gick vi tysta förbi Kroppkärrssjön. Sedan kom vi naturligt in på frågan om det var en ålderskrämpa att inte komma ihåg för vem man berättat vilken historia – och då var steget inte långt till sjukdomar. Jag pratade lyckligt på en lång stund om min åldersdiabetes och alla komplikationer av den och alla piller jag ständigt måste komma ihåg att ta och konsekvenserna för mina fötter som på lite sikt förmodligen skulle göra alla promenader omöjliga. Han kontrade med sin hyp-någonting och anfallen av yrsel som gjorde att han periodvis måste inta horisontalläge och inte kunde motionera. För att inte tala om när hans högra pekfinger vitnar. Det börjar i fingertoppen och sprider sig uppåt fingerleden och det hjälper knappt att hålla handen i hett vatten. När vi kom fram till Gubbholmsbron var det fortfarande svårt att säga vems krämpor som var värst.

Så pratade vi en stund om ogräs och att han älskar och jag avskyr trädgårdsarbete. Sedan att vi båda renoverat ett par gamla hus under vårt liv, men att han är bättre på det än jag – särskilt på att riva väggar och undvika de som är bärande. Och så kom vi in på de verkliga godbitarna: skvaller. Denna gång blev det en berömd kollega och hans många älskarinnor – i alla fall påstådda sådana. Vi ägnade resten av promenaden till Järnvägsgatan åt att låta våra skarpa, analytiskt skolade hjärnor dissekera vad kollegan sagt vid olika tillfällen om älskarinnorna. Var han verkligen så slug att han bara gav oss små bitar av information då och då för att vi själva skulle pussla ihop en bild som han gärna ville sprida men som egentligen inte var sann? Eller var han så diskret och uppriktig som han verkade? Och viktigast av allt: hur många var de egentligen?

Så gick samtalet mellan oss stora professorliga andar under en dryg timmas promenad. Och när vi skildes åt hade vi ännu inte lyckats lösa det centrala problemet med kollegans älskarinnor, så det blir antagligen fler promenader.

 

Det grekiska ödesdramat, akt 3: Med eller utanför Euro-zonen?

Den grekiska krisen är inne på sitt tredje år och nu är krisen djupare än någonsin tidigare. I maj 2010 liksom maj 2011 har jag argumenterat på denna blogg om behovet av  en radikal skuldavskrivning och att Grekland lämnar Euro-zonen. Detta beroende på två faktum: 1) Skulderna är så stora att landet sedan länge är helt insolvent (det vill säga är oförmögen att betala sina skulder), 2) Att det grekiska näringslivet har ytterst små möjligheter att överleva i en hård global konkurrens om finanspolitiken bestäms av politiker och tjänstemän i Paris, Bryssel, Frankfurt och Berlin. Det har under årens lopp blivit uppenbart att den politik som först där har syftat till att bevara eurons stabilitet liksom de banker (framförallt franska och tyska banker) som har lånat ut hundratals miljarder euro till Grekland.

Jag vet att så gott som alla ekonomer anser att Greklands utträde ur eurozonen utgör ett kostsamt och svåröverskådligt trauma för Europa. Jag också. Men med nuvarande politik finns det inget alternativ, det känns som valmöjligheterna mer handlar om utträdet bör ske i år eller de kommande åren. Greklands ekonomi är nämligen i fritt fall: bruttonationalprodukten som föll med 2% 2009 och knappt 4 % 2010, föll med 6% i fjol och för innevarande år är prognosen minus 7%. men det skulle inte förvåna mig ett dugg om det verkliga utfallet blir uppemot 10%. Detta beroende på att med räntekostnader och arbetslöshet på över 20% saknas både köpkraft, lönsamhet och möjligheter att göra investeringar. Med en kraftigt minskande ekonomi finns det inte utrymme för skuldåterbetalningar i någon nämnvärd omfattning, först måste ekonomin stabiliseras. Att tillgodose tyska och franska krav på ytterligare ekonomisk åtstramning gör inte situationen bättre. Hur skall den grekiska ekonomin vars export uppgår till endast ca 200 miljarder kronor kunna finansiera en betalning av utlandsskulder uppgående till nästan 5000 miljarder kronor samtidigt som räntekostnaderna är närmast astronomiska? Fallande industriproduktion, export, köpkraft, skatteintäkter i kombination med stigande arbetslöshet, skulder och räntekostnader gör ekvationen än mer orimlig.

Kanske nästa steg i Greklandskrisen blir, efter det att grekerna har tagit ut alla tillgångar från bankerna, i tiotusental flyr till Nordeuropa och till dess ansvarskännande fast verklighetsfrånvända politiker. Då kanske problemen inte bara kommer att definieras utifrån finansmarknadens perspektiv.

Och varför lyssna så mycket på de bankekonomer som i själva verket känner mer ansvar för sina bankers balansräkningar och för centrala makthavares gunst än för Europas medborgares framtid?

Stefan Tengblad
Professor, Högskolan i Skövde

1...444546...58Page 45 of 58