Den grekiska krisen är inne på sitt tredje år och nu är krisen djupare än någonsin tidigare. I maj 2010 liksom maj 2011 har jag argumenterat på denna blogg om behovet av en radikal skuldavskrivning och att Grekland lämnar Euro-zonen. Detta beroende på två faktum: 1) Skulderna är så stora att landet sedan länge är helt insolvent (det vill säga är oförmögen att betala sina skulder), 2) Att det grekiska näringslivet har ytterst små möjligheter att överleva i en hård global konkurrens om finanspolitiken bestäms av politiker och tjänstemän i Paris, Bryssel, Frankfurt och Berlin. Det har under årens lopp blivit uppenbart att den politik som först där har syftat till att bevara eurons stabilitet liksom de banker (framförallt franska och tyska banker) som har lånat ut hundratals miljarder euro till Grekland.
Jag vet att så gott som alla ekonomer anser att Greklands utträde ur eurozonen utgör ett kostsamt och svåröverskådligt trauma för Europa. Jag också. Men med nuvarande politik finns det inget alternativ, det känns som valmöjligheterna mer handlar om utträdet bör ske i år eller de kommande åren. Greklands ekonomi är nämligen i fritt fall: bruttonationalprodukten som föll med 2% 2009 och knappt 4 % 2010, föll med 6% i fjol och för innevarande år är prognosen minus 7%. men det skulle inte förvåna mig ett dugg om det verkliga utfallet blir uppemot 10%. Detta beroende på att med räntekostnader och arbetslöshet på över 20% saknas både köpkraft, lönsamhet och möjligheter att göra investeringar. Med en kraftigt minskande ekonomi finns det inte utrymme för skuldåterbetalningar i någon nämnvärd omfattning, först måste ekonomin stabiliseras. Att tillgodose tyska och franska krav på ytterligare ekonomisk åtstramning gör inte situationen bättre. Hur skall den grekiska ekonomin vars export uppgår till endast ca 200 miljarder kronor kunna finansiera en betalning av utlandsskulder uppgående till nästan 5000 miljarder kronor samtidigt som räntekostnaderna är närmast astronomiska? Fallande industriproduktion, export, köpkraft, skatteintäkter i kombination med stigande arbetslöshet, skulder och räntekostnader gör ekvationen än mer orimlig.
Kanske nästa steg i Greklandskrisen blir, efter det att grekerna har tagit ut alla tillgångar från bankerna, i tiotusental flyr till Nordeuropa och till dess ansvarskännande fast verklighetsfrånvända politiker. Då kanske problemen inte bara kommer att definieras utifrån finansmarknadens perspektiv.
Och varför lyssna så mycket på de bankekonomer som i själva verket känner mer ansvar för sina bankers balansräkningar och för centrala makthavares gunst än för Europas medborgares framtid?
Stefan Tengblad
Professor, Högskolan i Skövde