Jag deltar för närvarande i ett arbete tillsammans med Margareta Oudhuis från Högskolan i Borås med att starta ett forskningsprojekt kring hur riktigt framgångsrika idrottsklubbar och mindre företag leds och är organiserade. Detta görs i samarbete med företaget Sustainable Performance och med ett anslag från Vinnova. Det är förstås för tidigt att diskutera några resultat men själva utgångspunkten är att de framgångsrika klubbarna och företagen tillför något mer än att bara ha skickliga individer på sin lönelista. Allsvenskan i fotboll illustrerar att det knappast räcker med att ha den starkaste truppen på pappret för att vinna regelbundet.
För att ta ett aktuellt exempel – det svenska fotbollslandslaget i EM. Vad berodde det på att det blev respass efter gruppspelet? Dålig coaching? Laguttagningen? Attitydproblem? Förklaringarna bland journalister i tidningar och tv är många men inga förklaringar handlar om att förstå betydelsen av de villkor som vårt landslag spelar under. Bortsett från att en del spelare har haft skadeproblem och andra haft svårt att ta en ordinarie plats i sina klubblag så kommer spelarna från inte mindre än 22 klubbar. Detta är flest bland alla lag som deltar i turneringen. Det är bara två spelare laget som är lagkamrater, Isaksson och Toivonen i holländska PSV. De svenska spelarna spelar också i 12 olika ligor också det klart flest. Flest svenska idrottsmän spelar i Holland (fem stycken), i England, Italien och Sverige spelar tre var. Vad innebär det att spelarna tillhör fotbollsklubbar med olika traditioner och spelsätt. Säkert en hel del, med tanke på att är små marginaler som avgör om det blir vinst eller förlust. Ett tryggt samspel och att spelarna förstår varandra intuitivt är mycket viktigt. Framgångar beror på att ligga några tiondelar före motståndarna. Vi jämför förutsättningar med de övriga lagen i grupp D.
Vi börjar jämförelsen med Ukraina som har fem gånger större befolkning. Av de 23 spelarna så spelar hela 20 i Ukraina varav nio i Dynamo Kiev och två andra klubbar har totalt 7 spelare var. Två spelare spelar i Moskvaklubbar och en spelare i Bayern München. Detta innebär att väldigt många av Ukrainas spelare möts dagligen på träningar och dessutom ofta möter varandra i den inhemska ligan. Möjligheten att styra ligans matchprogram för att få optimala förberedelser är goda och relativt lite tid går åt till transporter. Mot denna bakgrund är det kanske inte förvånande så var det Ukraina som hittade kombinationerna först och lyckades vinna trots att det svenska lagets spelstyrka är minst lika stor eller t.o.m större.
I den andre matchen mötte Sverige England som också har ungefär fem så många gånger invånare. Av Englands 23 spelare spelar 22 i Champions League, med största koncentration till Chelsea (5) Manchester City (5) och Manchester U (5). De flesta i back¬linjen spelar i Chelsea, de flesta på mittfältet i Manchester City och de flesta i anfallet i Manchester U (5). Övriga spelare kommer från kubbar i London och Liverpool, faktum är att hela det engelska landslaget spelar i bara fyra städer. Inte konstigt att England framstod som mer samspelt och hade lättare att hitta bra positioner och ställa om från försvar till anfall.
Frankrike som har drygt 6 gånger så många invånare som Sverige är lite mer likt Sverige vad gäller uppdelning av spelare i många olika klubbar, men inte så extremt. Spelarna kommer från 17 olika klubbar, fast bara från fem olika länder och 14 spelare kommer från den franska ligan. Marseille utgör en hygglig stomme i laget också med 4 spelare.
Sveriges grupp är en del av ett större mönster de andra framgångsrika länderna finns de allra flesta spelare i den inhemska ligan och ofta finns det en eller två dominerande klubbar. I det spanska lands¬laget kommer 9 spelare från Barcelona, i Tyskland 8 spelare från Bayern München, i Italien 7 spelare från Juventus och från Grekland, som har gått bra, där kommer 7 spelare från Panathinaikos och 5 från Olympiakos. Listan går att göra betydligt längre och värt att notera att nästan alla andra lag med en fragmenterad trupp (dock inte lika mycket som den svenska) såsom Irland, Polen, Kroatien, Holland och Danmark missade kvartsfinalerna. Det var bara Portugal och Tjeckien som lyckades med detta bland de med fragmenterade trupper.
Med tanke på att Sverige vann en av matcherna och hade kunnat ta poäng i de två andra med lite mer ”flyt” så går det nog att påstå att det svenska landslaget trots allt presterade på topp utifrån sina förutsättningar med den mest fragmenterade truppen av alla 16 lag. Marginaler i toppfotbollen är lövtunna, om Mellbergs brytning hade misslyckats hade det kunnat bli 1-1 istället för 2-0. För att också prestera på topp i förhållande till Tyskland, England och Spanien och vara med att utmana om turneringssegern krävs mycket arbete med att stärka de egna förutsättningarna. Medan sportjournalister briljerar i detaljkunskap kring olika spelares passningsstatistik, skostorlekar och favoritmat, och som söker förklaringar till framgångar och misslyckanden till små taktiska drag, laguttagningar och byten, vill vi visa att det finns faktorer bakom de individuella och även kollektiva topprestationerna som är viktiga och som förtjänar att diskuteras, särskilt mellan de stora turneringarna. Vad är det egentligen som krävs för att spelare och lag att prestera på topp när det gäller förutsättningar och förberedelser?
Fortsättning följer.
Stefan Tengblad
Högskolan i Skövde
