Ett begrepp som har fått oförtjänt dåligt rykte är begreppet idioti och dess besläktade ord idiotiskt och idiot. Låt mig förklara! Ordet idiot kommer från antikens Grekland och betyder en person som är okunnig och som endast ser till sina egna intressen och inte till samhällets bästa (http://en.wikipedia.org/wiki/Idiot). I denna betydelse har begreppet en högst påtaglig relevans för att förstå dagens arbetsliv och samhällsutveckling. Idioti handlar här om ett allmänmänskligt tillstånd och inte om mental störning eller underutveckling. Relevansen i idiotibegreppet kan konstateras dels med tanke på att en mänsklig hjärna bara kan lära sig en närmast mikroskopisk del av den befintliga kunskapen som finns i världen, till exempel i form av vetenskaplig kunskap i artiklar och genom beprövad erfarenhet i olika slags yrken och arbetssituationer, och dels därför att vår förmåga att bete oss oegennyttigt också är högst begränsad. Hur kan vi till exempel veta vad som är det bästa för en så abstrakt företeelse som samhället? För vem och vad i så fall och på vilket sätt? Egennyttigt beteende har också ett stort kulturellt och politisk stöd i dagens samhälle, för vem vill vara som alla andra?
Faktum är att vi för det mesta är idioter i den meningen att vi i regel som yrkesutövare och medmänniskor saknar kunskap om alla relevanta faktorer som påverkar vårt beteende och konsekvenserna av detta beteende, oavsett om det rör sig om en viss molekyls egenskaper, konsekvenser av ett visst beslut eller vad som påverkar studenters inlärning för den delen. Att vara idiot är lika konstituerande för vad det innebär att vara en människa som vår förmåga till medveten och intentionell handling. Särskilt i västerländska och sekulariserade samhällen tycks vi ha en förkärlek för att slå oss för bröstet för vår höga kunskapsnivå när vi kanske snarare borde vara minst lika medvetna om hur stor okunskap vi egentligen besitter i förhållande till de komplexa tekniska, organisatoriska och institutionella system som har konstruerats (till exempel den gemensamma europeiska valutan).
Idioti finns överallt runt omkring oss i form av naturförstöring, våldsamma konflikter, relationer som brakar samman, ekonomisk oansvarighet, byråkratiska obegripligheter och förlegade institutioner, till exempel för undervisning. Inom arbetslivets område sker för närvarande många förändringar som innebär en ökad stress, förslitning, ohälsa och ineffektivitet trots att det finns en övertygande mängd av kunskap som visar på att denna utveckling är helt idiotisk. Trots sådan kunskap så fattas mängder av idiotiska beslut en vanlig dag i en lite större organisation, inte på grund av elakhet eller ens inkompetens utan just på grund av bristfällig kunskap eller tid för att ta till sig denna kunskap på ett adekvat sätt.
Utifrån relationen mellan besluts informationsmängd och dess konsekvenser så ökar idiotin ju högre upp i hierarkier man kommer. Ju mer omfattande besluten är desto större blir helt enkelt kunskaps- och informationsgapen, Det är därför inte förvånande att beslut som fattas av t ex USAs president, EU:s centralbankschef eller av Lehmann & Brothers styrelse ofta upplevs som särskilt idiotiska. Allra mest idiotiska är personer som inte ens inser att de besitter en begränsad kunskap till följd av bristfällig feedback. Detta är en anledning till att många toppresterande studenter/personer som snabbt når höga positioner och som anser sig särskilt begåvade ofta begår hårresande misstag.
Det går att ställa sig frågan om inte idioti ökar i omfattning i arbetslivet genom att en ökad tidsbrist och centralisering. Med tanke på att brist på tillräcklig kunskap och information som kan vägleda mänsklig handling är ett så generellt förekommande fenomen finns det behov av utbildning om idioti och dess orsaker och konsekvenser. Sådana utbildningar kan förmedla kunskap om följande frågor:
– Varför är idioti ett så vanligt förekommande fenomen?
– Vad kännetecknar idioti som fenomen?
– Vilka former av idioti är vanligast?
– Hur reproduceras vanligtvis idioti i organisationer och samhälle?
– Hur kan idioti i många fall upplevas såsom intelligens och klokhet av dem som beter sig idiotiskt?
– Vad går att göra för att minska idiotin och dess effekter inom organisationer och samhälle?
Jag är övertygad att en sådan utbildning kan göra studenter visare och betydligt bättre förberedda för det arbetsliv som möter dem och för att de skall förstå varför det är som många beslut och förhållanden i deras yrkesliv som de antingen upplever som idiotiska eller som de borde uppleva som idiotiska. Ett exempel är finanssektorns över tid uppvisade oförmåga att låna ut stora mängder pengar till personer/organisationer/samhällen som har en uppenbarligen svag betalningsförmåga. Det kan också förklara varför det parti som har den mest kunskapsbaserade politiken ofta inte vinner val utan varför dessa ofta avgörs på hur väl en partiledare gör sig i tv-soffan, där ett lyckat utspel eller en olycklig formulering kan avgöra en valutgång.
Exempel på idioti i högskolesektorn är att vi ofta envisas med att studenter skall lära sig saker utantill och att de inte får använda hjälpmedel som de i övriga livet bär med sig, till och med i sovrummet, såsom smartphones. Förmågan att kunna lära sig stora informationsmängder innantill är onekligen en överskattad förmåga i vår sektor. Eller tror vi på fullt allvar att vi behöver förbereda studenterna för en värld utan internet, mobil informationsförmedling eller andra tillgängliga informationskällor, och tror vi på fullt allvar att de person som memorerar bäst också är de som är bäst förberedda för ett komplext arbetsliv som kännetecknas av en hög grad av idioti bland annat till följd av ett centralt beslutsfattande?
Nyttan med högre utbildning ligger förstås inte främst i förmågan att känna till och kunna återge fakta utan förmågan att kunna samla, analysera och bedöma information samt att kunna förstå komplexa företeelser och skeenden. Den bästa beskrivningen av högre utbildning som jag har stött på är att den bör syfta till att förbereda studenterna för att kunna hantera ”intellektuellt krävande arbetsuppgifter”. Tyvärr är ofta högskoleutbildningar inte så bra på detta. Därför vill jag avslutningsvis uppmana universitetslärare och administratörer att börja identifiera idiotiska undervisningsmoment och undervisningsformer och därefter överföra dessa till särskilda kurser i utbildningsprogrammen som exempelvis kan benämnas för Grundläggande idioti inom (ämnet X), 7,5 HP G1N osv. Dessa kurser bör vara valfria så att studenterna själva kan välja om de vill ta del av idiotin eller inte.
Tyvärr tror jag dock inte detta kommer att ske inom en överskådlig tid, därtill har idiotin en alltför stor makt över oss, vi är som sagt ofta till och med omedvetna om att den finns med oss hela tiden.
Stefan Tengblad
Högskolan i Skövde