I maj-numret av JUSEK-tidningen handlar en artikel om att JUSEK-förbundet har antagit ett arbetspolitiskt program. En central tanke i programmet är att lyfta fram medarbetarskap då begreppet avspeglar att förbundets medlemmar är engagerade och ansvarstagande samt måna om sin individuella utveckling och professionalitet i arbetet.
Det är roligt att läsa detta eftersom jag för cirka ett decennium mötte en hel del negativa reaktioner från fackföreningsrörelsen som tyckte att begreppet medarbetarskap var alldeles för individ- och samarbetsorienterat. En ståndpunkt i detta sammanhang var vikten av att fackföreningsrörelsen agerade kollektivt och med ett tydligt avståndstagande till olika samarbetsinviter från arbetsgivare som vände sig till arbetstagare på lokal nivå, till exempel i form av en dialogorienterad och involverande arbetsledare. Istället skulle man ha en knuten näve i beredskap, ständigt beredd att slå tillbaka eventuella attacker från arbetsgivarna. På något sätt avspeglade detta en ”kalla kriget-mentalitet” mellan kapprustande antagonister kapabla till ömsesidig förstörelse ifall någon part på egen hand försökte flytta fram sina positioner. Detta tyckte jag var synd eftersom det då fanns många samarbetsorienterade arbetsgivare som satsade mycket på ett coachande ledarskap och dialog. I internationella företag visade sig också konfliktstrategin förfelad, på en global nivå var det till exempel slående enkelt att stänga en svensk vitvarufabrik eller FoU-enhet om t ex arbetare i Slovakien eller Indien var mer samarbetsorienterande och fogliga.
Många av de arbetsgivare, som var engagerade i medarbetarskapsfilosofin både inom privat och offentlig sektor verkar under senare år istället satsa mer på styrning och kontroll, i kölvattnet på de alltmer komplexa och allomfattande IT-system som numera kan styra det mesta som händer i arbetslivet: från utdelning av Alvedon, till individuella utvecklingsplaner eller beställning av gästluncher. Denna kontrollhysteri som ofta kan ta sig helt absurda uttryck bygger på den gamla klassiska devisen ”What gets measured gets done”, fast med tillägget, ”so therefore we measure and control everything”. Resultatet blir i många fall passiva medarbetare och uppgivna mellanchefer som inte hinner med så många andra arbetsuppgifter än att förse IT-systemen med diverse uppgifter samt hålla sig informerad av allt som numera görs tillgängligt på intranätet. Det är nu svårare för chefer och medarbetare att skylla på att ”de där papprena har jag någonstans, fast jag vet just nu inte var”. Bara för att något finns lagrat elektroniskt förväntas numera chefer och medarbetare innan de gör något först läsa vilka instruktioner som finns där, såsom som om de inte hade andra viktiga arbetsuppgifter att utföra än att lusläsa digitala företagsarkiv.
När arbetsgivare kommer till insikt att styrning och kontroll inte med automatik leder till goda resultat utan att det också krävs engagemang, ansvarstagande och en professionell attityd, finns det goda möjligheter för det svenska arbetslivet att gå in i en ny fas präglad av ömsesidighet och samverkan mellan arbetsgivare medarbetare och deras fackföreningar. Detta är jag helt övertygad kommer att behövas för att svenska arbetsställen skall kunna klara av fortsatta knytnävsslag inte minst konkurrenter från Sydostasien. Om medarbetarskap ännu inte är en tanke i tiden så blir den det snart.

Stefan Tengblad

Professor, Högskolan i Skövde