Så här dagarna innan VM går tanken lätt till att undra över varför inte Sverige kom med. Visst Tyskland och Portugal var bättre lag men vad som glöms bort är att Sverige vid tidigare kvalspel ofta gått vidare som bästa tvåa och att Sverige hade med bättre prestation fått enklare motståndare i play-off kvalet än det sämsta tänkbara som blev fallet.
Vår förbundskapten Erik Hamrén ägnar stor kraft och vältalighet till att förklara varför Sverige inte tog sig till VM och det har rört bristen på talanger, på spelare som inte tar chansen riktigt när de får den eller tar det sista utvecklingssteget, att allsvenskan håller för låg standard, att landslagsspelarna sitter på bänken för mycket eller att deras fysiska status är otillräcklig. Kort sagt alla faktorer som en förbundskapten inte kan sägas kunna rå över.
Hamrén kan ha rätt i dessa svagheter, men den väsentliga frågan i sammanhanget är på vilket sätt som ett kontinuerligt framhållande av spelares tillkortakommanden kan få landslaget att prestera bättre? Kontrasten till Tommy Svensson från VM i USA 1994 blir här extra tydlig och synliggjord genom SVTs förnämliga dokumentär. Tommy Svenssons styrka som ledare var att han fick spelarna att tro på sig själva, att de skulle strunta i kritiska tidningsartiklar och ”förstå-sig-påare” som ansåg att vissa spelare var odugliga. För Tommy Svensson var det självklart att det var spelarna som skulle ta åt sig äran när det gick bra och att inte tränaren skulle skylla på spelarna om det blev förlust. När det blev en bronsmedalj steg Tommy Svensson åt sidan och lät spelarna få stå i rampljuset. Som Jonas Thern kommenterade detta med ”han ville aldrig ta plats”.
Tommy Svenssons lågmälda och lagfokuserade ledarstil är något som han delar med flera andra riktigt framgångsrika svenska idrottsledare. Bengt ”Bengan” Johansson gav alltid de ledande spelarna stort ansvar på plan och försökte bygga ett så starkt lag som möjligt så att det gick att slå även betydligt längre och mer fysiskt starka lag. Totalt blev det 13 medaljer på 16 EM, VM och OS-turneringar under hans kaptenskap. Ett tredje exempel är Sven-Göran ”Svennis” Eriksson som inte finns med på segerfotot i Hamburg 1982 och som konsekvent lyfter fram fantastiska spelare som anledningen till att IFK Göteborg vann UEFA-cupen detta år. Ytterligare ett exempel är Tommy Sandlin som var tränare när Sverige tog det första VM-guldet på 25 år 1987 trots att Sovjetunionens drömlag då var intakt. Sandlin ansåg att tränarens betydelse är överskattad, det gällde snarare att låta spelarna stå i fokus och att de bör ges de bästa förutsättningarna för att lösa uppgiften tillsammans. Relationen till spelarna var mycket viktigare och bör vara mycket viktigare än relationerna till media.
Det finns en rik svensk tradition att ösa ur när det gäller att besegra mer namnkunniga och på pappret bättre lag. Det gäller för spelarna att inordna sig ett kollektiv inom vilket de också kan få göra fantastiska individuella prestationer, fast hela tiden med lagets framgång för ögonen. Samma sak bör gälla ledaren, som bör underordna sina egna karriärambitioner, viljan att stå i god dager och att få stå i centrum, till förmån för laget och dess maximala prestation. På så sätt kan man gå från att vara en rätt ok till en riktig högpresterande och framgångsrik ledare.
Jag hoppas att Erik Hamrén kan ta lärdom av dessa legendariska ledare inför det stundande EM-kvalet, det är bättre sent än aldrig!
Stefan Tengblad
Professor i företagsekonomi
Högskolan i Skövde
Jag har en fråga som jag inte kan hitta ett tydligt svar på. Jag hoppas att ni kan hjälpa mig. Jag hör ofta påståendet ”det är lättare att få ett nytt jobb när man redan har ett”. Finns det några som helst belägg för det i forskning, undersökningar, statistik, eller är det
bara en myt? Själv hittar jag anekdotiska belägg för både att det är sant och att det är falskt. Men jag hade velat ha kalla fakta 🙂
Hoppas att ni kan hjälpa mig
Vänliga hälsningar
Therése