Home Blog Page 54

Ett brev från Posten

Vi tre bloggare på FALF:s hemsida fick en gemensam e-post från en brevbärare, som är fackligt aktiv inom SEKO. Det lyder så här:

”Som facklig inom Posten brottas man ständigt med frågor om hårda rationaliseringar, stress, utarmat arbetsinnehåll och ökande fysisk belastning i arbetet. De omorganisationer som kommer allt tätare uppfattas (ofta med rätta) av medlemmarna som skrivbordsprodukter, uttryck för toppstyrning och okänslighet inom företaget. Många av mina arbetskamrater, fackliga eller ej, funderar över dessa saker. Jag själv gör det. Det finns en ilska och samtidigt en maktlöshet. Något jag antar vi delar med en hel massa andra arbetar- och tjänstemannagrupper i samhället.

Vad jag vill är att bredda hur vi tänker kring dessa frågor, plocka fram samhällsperspektivet. Det kan både handla om att se trender inom olika branscher (eller motverkande trender) och om att se vilken ekonomisk utveckling/politik som tvingar fram den ökande stress, utarmning av arbetsuppgifter osv jag upplever finns idag. Och hur motverkar man den? Hur ser en politik för ett mänskligare arbetsliv ut? Kortad arbetstid? Återregleringar? Självstyre på arbetsplatserna? En vägran att stirra upp tempot från de anställdas sida? Ska en motstrategi kopplas till klimatfrågan och den nödvändiga omställning som måste göras? Jag vet inte, men jag tänker försöka ta reda på det. Jag uppfattar det som fullkomligt orimligt att den fråga som engagerar så många ute på arbetsplatserna dagligen är så fullkomligt frånvarande i politiken. Arbetet är en stor del av våra liv. Och jag är övertygad om att kraften och viljan att förändra hur det ser ut idag finns ute på arbetsplatserna.”

Det är ett mycket angeläget brev som sätter utvecklingen av arbetsmiljö och arbetsvillkor i förfärande fokus: Stress och utarmning av arbetsuppgifter, som dock bara kan mötas med ilska och maktlöshet i avsaknad av politiska åtgärder och eget inflytande – och samtidigt ett krav på ett mänskligare, värdigare arbetsliv. Allt detta är sådant som arbetslivsforskning måste undersöka. För att markera allvaret i brevets budskap kommer var och en av oss att svara i en liten serie bloggar.

Ett allt viktigare perspektiv på arbete och arbetsvillkor handlar om mänsklig värdighet. Vi vet att värdighet är centralt för att arbetet ska vara meningsfullt och tillfredsställande, något som gäller oberoende av sådana skillnader som genus, klass och etnicitet. Samtidigt hamnar arbetandes värdighet ofta i konflikt med ekonomiska krav på effektivitet, produktivitet och vinst. För arbetsgivare är det vanligen viktigare att arbetet är effektivt, produktivt och vinstgivande än värdigt. För de arbetande själva är värdighet vanligen lika viktig, ofta viktigare. Jag vill häva att ett värdigt arbete är ett självändamål – det behöver inte motiveras med andra saker. Det är ett rimligt krav i sig att arbetet ska vara värdigt och ge värdighet.

Värdighet innebär att arbetet ska ge självkänsla och självrespekt, liksom att man ska få respekt från andra. Flera saker kan motverka detta, till exempel alltför hårda krav och stress i arbetet, brist på autonomi och självbestämmande, osäkerhet i anställningar, och dålig ledning. Allmänt kan man säga att arbetsvillkor och arbetsmiljö som gör det möjligt för de arbetande att upprätthålla sin integritet, respekt, stolthet och erkännande från andra leder till värdighet. Arbetsmiljöer och arbetsvillkor som medför skam, stigmatisering, förödmjukelse och brist på erkännande berövar de arbetande deras värdighet.

Det mest betydelsefulla för att arbetet ska vara värdigt är dock att de arbetande har autonomi och självbestämmande. Det sägs ibland att lean production ger anställda just detta, men i undersökningar av hur lean faktiskt fungerar kommer en helt annan bild fram: en stark standardisering av arbetet och sträng övervakning av de anställda motverkar självbestämmande. Autonomi är sällan något som de arbetande får av sin arbetsgivare, det är oftast något som de erövrar.

Faran med konsensuskulturer

Jag har med stort intresse och en med dragning mot upprördhet läst Dennis Töllborgs självbiografiska roman Sorg 2.1- En nyttig idiot fabulerar. Förmodligen känner ni till att Dennis är professor i rättsvetenskap vid Handelshögskolan vid Göteborgs universitet och har förekommit i många sammanhang kring frågor som åsiktsregistrering, Göteborgskravallerna och polisens hantering av granskning av sin egen verksamhet.

Sverige beskrivs i många sammanhang, särskilt i internationella jämförelser som ett öppet, demokratiskt och okorrumperat samhälle. I Sorg ges en helt annan bild, med hycklande politiker, korrumperade jurister och inkompetenta och arroganta poliser. Det återkommande temat är i boken är att de som har makt inte vill bli granskade, att de är beredda att betala för att få tyst på kritik och yrkesutövare på olika nivåer blundar för oegentligheter i syfte att inte dra på sig ilska och för att erhålla belöningar. Töllborg som mer bryr sig om vad som är rätt och hedersamt snarare än vad som är taktiskt och opportunt och visar prov på en osviklig förmåga att göra sig obekväm för politiker (särskilt S-märkta sådana!), höga jurister och polisbefäl. Kritiken är hård inte bara mot dessa utan även mot alla som av feghet och opportunism väljer att inte engagera sig för det rätta.

Sverige beskrivs ofta som en konsensuskultur som innebär att vi strävar efter att komma överens och att undvika konflikter. Konsensuskulturen gör att vi gärna vill sköta oss för att inte dra på oss våra medmänniskors missnöje men den också leda till att normsystem kan urgröpas ifall de med makt inte agerar moraliskt. De misshälligheter som uppdagats i Göteborgs kommun utgör ett exempel på hur den än gång skötsamma Göteborgsandan på många håll ersatts med en mygelkultur. Dennis redogör för många fler exempel i sin bok.

Dennis förefaller att ha fått betala ett högt pris för sin rakrygdhet (finns detta ord?), men som ordspråken säger så är in ”the long run are we all dead” och det ända som inte går att förändra är ”domen över en död man”. Dennis eftermäle blir nog mer positivt än för alla de som föredrog materiella fördelar och makt före att göra det rätta i de episoder som beskrivs i boken.

Boken Sorg går att ladda ned gratis på hemsidan:  http://www.blankettbanken.se/stellabianca Royalty kan betalas om läsaren har haft behållning av boken. Det kommer jag att göra!

Stefan Tengblad

Det nya arbetslivet

Nu har vi börjat planera för FALF:s årliga konferens för 2011 som kommer att förläggas till Luleå 15-17 juni.  Som tema har vi valt Det nya arbetslivet. Det är ett brett tema och vi kommer att duka upp ett smörgåsbord av vad svensk arbetslivsforskning kan erbjuda. Här på falf.se kan du följa hur konferensens program växer fram. Du får gärna ta egna initiativ om du tycker att något tema saknas. Hör då av er till mej (Lena.Abrahamsson@ltu.se) eller till vårt konferenssekretariat falf2011@ltu.se.

Det blir inte bara konferensande utan vi ska göra vårt bästa för att visa upp vad Luleå och Norrbotten kan erbjuda i form av natur och kulinariska upplevelser.

Om konsumtion som görande, inte shopping

I Dagens industri (idag den 27:e oktober 2010) framförs i debattartikel av en kollega till mig, Karin Ekström vid Högskolan i Borås tillsammans Gunnar Larsson från Konsumentverket) att det finns flera forskare som påstår att konsumtion blir allt viktigare i medborgares liv, i synnerhet i förhållande till arbete och att inte minst shopping ses som vägen till samhällelig status.

Vad debattörerna står i just denna fråga framgår inte så tydligt, men då detta påstående ofta framförs vill jag problematisera det hela. Jag är högst tveksam till påståendet att konsumtion mer långsiktigt har besegrat arbete som identitetskapare och källa till mening i livet, men det beror nog hur man ser på vad som arbete och vad som är konsumtion. Låt mig förklara:

Att nå status med shopping är inte lätt, visst går det att nå status genom att köpa en Iphone – om få i ens omgivning har råd med denna – problemet är ju bara att snart har var och varenda kotte köpt en Iphone, de så kallade tröga och statusointresserade ”late adopters” har kanske t.o.m precis köpt den senaste och ännu fräckare versionen tack vare sin trendtröghet. Att långsiktigt skapa status genom konsumtion kräver helt enkelt mycket större ekonomiska resurser än det stora flertalet samhällsmedborgare har och därför är det ganska få som lyckas med att nå status med sin ”havande”-konsumtion. De flesta som försöker förblir relativt missnöjda ”wannabes” som drömmer om herrgårdar, sportbilar, sommarhus i Frankrike eller vinflaskor i 10 000-kronors-klassen. Det finns alltid någon annan som lyckats bättre på att demonstrera sin ”filthy richness”.

Men om konsumtion som går ut på att ”ha” inte har så goda chanser att långsiktigt skapa mening i livet eller en unik identitet ­– utan tvärtom lätt leder liknande livsval som andra statusjägare i ”medelklassgetton” a la Volvo-vovve-villa – så är konsumtion i form av ”görande” betydligt mer lovande, en rik och omväxlande fritid kan mycket väl bli – och är ofta redan – mycket viktigare än arbete som källa till identitet och tillfredsställelse. Men ofta visar det sig att personer med intressanta arbeten också är mer nöjda med sin fritid.

Det går även att ifrågasätta föreställningen om arbete och konsumtion är två skilda fenomen om man betonar görande-dimensionen av konsumtion. Om man har ett arbete som tillhör det roligaste man vet så blir ju en hel del av ens konsumtion, handla mat, köpa kläder, betala räkningar, mm, liksom många fritidssysslor som att klä sig, borsta tänder, underhålla ägodelar, mm något av ett arbete som möjliggör att man kan konsumera sitt arbete. Med denna syn på konsumtion bör en individ prioritera sin tidsanvändning så att man maximerar den tid som känns meningsfull, rolig och stimulerande och den tidsanvändning som krävs för att möjliggöra det som känns meningsfullt för arbete.

Vi behöver således utveckla en ny kulturell förståelse över vad som är konsumtion (från havande till görande) och på vad som är syftet med arbete (från möjliggöra havande till att möjliggöra görande) liksom på vad som skänker tillfredsställelse med våra liv. Och låt de som är snuskigt rika vara detta utan att vi sneglar avundsjukt på deras förmodade lycksalighet. Då kanske även de till slut inser att lycka inte kan köpas för pengar, eller för den delen deras villfarelse att shopping skulle vara meningen med livet.

Stefan Tengblad

Att förälska sig i en hund

Det finns en hund som jag älskar. Egentligen gillar jag inte hundar alls – jag avskyr hundar och är rädd för dem. Jag tror att det går tillbaka till att min morbrors stora svarta dreglande ouppfostrade äckliga skrämmande hund bet mig när jag var fyra år. Ärret finns kvar, inte bara på benet.

Men det finns en hund som jag älskar, även om den är mycket sorglig. Den står på vänstra stranden av floden Liffey i Dublin. När jag kom till Dublin första gången för att lära mig irländsk folkmusik i Bob Dylans efterföljd var den här hundens kvarter inte en plats som man skulle gå till. De var farliga. Och hunden fanns för övrigt inte då. Många år senare promenerade jag där i blåsten ner mot havet och fick syn på en hund som jag omedelbart förälskade mig i. Den var helt utmärglad och utgjorde en del av en fantastisk skulpturgrupp, vars tema är den irländska svälten. På den plats där den står avgick skepp med uthungrade människor som hoppades komma till ett land utan hunger. Den omedelbara orsaken till svälten var potatispest, men den fanns över nästan hela Europa utan lika ödesdigra följder som i Irland. Vad som förstärkte dess konsekvenser var den hårda brittiska imperialismens ockupationspolitik, vilken har fått tragiska återverkningar ända in i våra dagar.

Skulpturgruppen innehåller också människor, men i mina ögon är det hunden som är skulptörens genidrag. (Gruppen heter Famine Memorial (Famine memorial 1 Famine memorial 2) och står på Custom House Quay; skulptören heter Rowan Gillespie.) Ingenting av de sociologiska och historiska analyser som jag läst av brutaliteten i den brittiska ockupationen av Irland har kunnat ge mig samma förståelse av den irländska folkmusikens egenheter som denna svältande hund.

Och i mina mardrömmar framträder min morbrors svarta hund som svälthundens plågoande: Hotfullt morrande står den bredvid den hungrande hunden vid Liffeys strand. Men jag ser den också vid stranden av Hudsonfloden, av Moskvafloden, av Yongdingfloden, av Tibern, av Seine, av Rhen, av Themsen. Och jag känner till och med hur den nafsar mig i vaden vid stranden av min hemmaflod – Klarälven.

1...535455...58Page 54 of 58