Att förälska sig i en hund

Det finns en hund som jag älskar. Egentligen gillar jag inte hundar alls – jag avskyr hundar och är rädd för dem. Jag tror att det går tillbaka till att min morbrors stora svarta dreglande ouppfostrade äckliga skrämmande hund bet mig när jag var fyra år. Ärret finns kvar, inte bara på benet.

Men det finns en hund som jag älskar, även om den är mycket sorglig. Den står på vänstra stranden av floden Liffey i Dublin. När jag kom till Dublin första gången för att lära mig irländsk folkmusik i Bob Dylans efterföljd var den här hundens kvarter inte en plats som man skulle gå till. De var farliga. Och hunden fanns för övrigt inte då. Många år senare promenerade jag där i blåsten ner mot havet och fick syn på en hund som jag omedelbart förälskade mig i. Den var helt utmärglad och utgjorde en del av en fantastisk skulpturgrupp, vars tema är den irländska svälten. På den plats där den står avgick skepp med uthungrade människor som hoppades komma till ett land utan hunger. Den omedelbara orsaken till svälten var potatispest, men den fanns över nästan hela Europa utan lika ödesdigra följder som i Irland. Vad som förstärkte dess konsekvenser var den hårda brittiska imperialismens ockupationspolitik, vilken har fått tragiska återverkningar ända in i våra dagar.

Skulpturgruppen innehåller också människor, men i mina ögon är det hunden som är skulptörens genidrag. (Gruppen heter Famine Memorial (Famine memorial 1 Famine memorial 2) och står på Custom House Quay; skulptören heter Rowan Gillespie.) Ingenting av de sociologiska och historiska analyser som jag läst av brutaliteten i den brittiska ockupationen av Irland har kunnat ge mig samma förståelse av den irländska folkmusikens egenheter som denna svältande hund.

Och i mina mardrömmar framträder min morbrors svarta hund som svälthundens plågoande: Hotfullt morrande står den bredvid den hungrande hunden vid Liffeys strand. Men jag ser den också vid stranden av Hudsonfloden, av Moskvafloden, av Yongdingfloden, av Tibern, av Seine, av Rhen, av Themsen. Och jag känner till och med hur den nafsar mig i vaden vid stranden av min hemmaflod – Klarälven.