Sällan har jag sett så mycket köks- och serveringspersonal göra high five. Egentligen tror jag att jag aldrig förut sett köks- och serveringspersonal göra high five.
Det började med att ett av de största ovädren på åratal drog in med storm och drivande regn över New Jersey. Gatlyktor, trafikskyltar och träd blåste ned och de få människor som vågade sig ut fyllde snart papperskorgarna med spretande sönderblåsta paraplyer. Och så gick strömmen i downtown New Brunnswick, inklusive på det hotell där jag bodde.
En bröllopsfest för 200 gäster skulle börja om ett par timmar i balsalen och vi var ett drygt femtiotal personer som ville ha middag i restaurangen. På ett annat strömlöst hotell ett par kvarter bort bestämde restaurangchefen att man bara skulle servera smörgåsar. På mitt hotell fick personalen däremot fria händer att använda alla kökets resurser för att förse både bröllops- och restauranggäster med en måltid. De lyckades duka upp en buffé med sallader, fem varma rätter, bröd och färsk frukt. Vi som åt den var fulla av beundran över vad de åstadkommit under sådana omständigheter och gladdes åt att se hur köks- och serveringspersonalen bar det ena ångande fatet efter det andra in i balsalen. Och varje gång de möttes utan fat i händerna gjorde de high five.
Jag vet inte hur de lyckades med konststycket att undvika smörgåsar och istället producera en varm buffé för så många gäster. Men jag vet varför de gjorde high five: En liten del av orsaken var att de bidragit till hotellets renommé och därigenom stärkt dess position i konkurrensen med det andra hotellet; en lite större del var att de givit oss gäster mycket bättre service än vi egentligen kunde förvänta oss under ett långvarigt elavbrott; men den största delen var att de för ovanlighetens skull fått chansen att använda sin påhittighet och självständigt organisera sitt arbete till denna succé. Det är åtminstone vad ett par av dem sa när jag frågade varför de sprang runt och gjorde high five hela tiden.
