Vi hade turen att hotellet låg alldeles invid en smal och lite undanskymd kanal, som användes som parkeringsplats över natten för gondoler. Närheten medförde i och för sig att venedigromantiken fick sig en törn när vi kände det vackra gröna vattnets distinkta lukt av kloak och märkte att siktdjupet var noll. Men i gengäld kunde vi varje kväll – till hotellets bjudprosecco – låta oss imponeras av gondoljärernas oerhörda skicklighet att manövrera sina båtar i det trånga utrymmet.
”Gondoljär” nämns i text redan år 1094, men ingen vet hur länge innan dess yrket funnits. Idag genomgår gondoljärer en utbildningstid på upp till sex år innan de är fullärda. Och gondolerna har förstås haft en århundraden lång utvecklingstid. Det är svårt att veta hur många sekel det tog att experimentera fram vilka träslag som passade bäst för att använda till vilken del i att bygga en gondol – det är åtta olika som används till 280 delar. För att inte tala om den oerhört komplicerat och effektivt utformade rorkult i vilken åran kan placeras i olika lägen, beroende på manöver som ska utföras. Undrar just hur många träslag som utprovades innan man kom fram till att just valnötsrot är det bästa för just rorkulten.
Konstigt nog har jag inte lyckats hitta en enda arbetsvetenskaplig studie av detta märkvärdiga yrke, som ju till dels är en relik som inte finns på så många andra platser än Venedig (Malmö lär vara en av dem) och till dels ett modernt serviceyrke. Trots det kan man datera en avgörande revolution inom gondoljärens yrke till 2 april 2007. Yrket har alltid gått i arv från far till son bland venetianare. Det har varit ett alltigenom manligt jobb – något numera så ovanligt som en totalt enkönad arbetsmarknad. För några år sedan dök det emellertid upp en person som ville bli gondoljär, men som inte riktigt passade in. Inte nog med att personens påbrå var tysk-algeriskt, den hade dessutom oförskämdheten att vara kvinna. Alexandra ”Alex” Hai hette hon. Skandalöst nog skaffade hon sig en viss grundläggande utbildning och hon fick jobb som gondoljär för att skjutsa ett hotells gäster på kanalerna. Hon försökte sedan avlägga proven för officiellt erkända gondoljärer men misslyckades. Hennes anklagelser att proven för hennes del var manipulerade utreddes aldrig ordentligt. Men hon kunde fortsätta som privat gondoljär.
Inte så länge dock, för 2006 utfärdade stadsfullmäktige en bestämmelse som gick ut på att endast den som klarat proven till gondoljär skulle ha rätt att utöva yrket. Det fanns bara en enda person som bestämmelsen kunde tillämpas på, nämligen Alex Hai, som därmed fick yrkesförbud. Hon inledde emellertid en juridisk kamp och 2 april 2007 upphävde en högre instans denna bestämmelse, varvid hon på nytt fick vara gondoljär. Hon kunde dock fortfarande inte ingå i de andra 425 gondoljärernas förbund och arbeta som en officiellt erkänd yrkesutövare. Men hon är ändå kvinnlig gondoljär – och med icke-venetianskt påbrå.
Datumet markerade trots allt en revolution för gondoljärernas skrå: Det öppnade dörren för andra kvinnor. Sedan 2010 finns en officiellt erkänd kvinnlig gondoljär i Venedig – och fler är på gång. Men det tog 900 år.
