Det finns ett allt större tryck på att akademiker ska publicera artiklar. Det är så vi mäts och vägs. Just artiklar är vad som räknas, inte böcker. Det har till och med hänt att när jag rekommenderat en bok till en kollega har jag fått kommentaren att man inte längre kan referera till böcker – bara artiklar. Det engelska uttrycket ”publish or perish” blir alltmer en riktig beskrivning av den akademiska verkligheten, dock med tillägget att det som ska publiceras är artiklar. Även jag har fallit för detta tryck. Visserligen skriver jag fortfarande böcker, men det blir allt fler artiklar för varje år. Jag tänker numera mer i artikelform än i bokform. Jag bryter ned det jag vill säga i minsta möjliga publicerbara enheter istället för att bevara en helhet.
I de tidskrifter som räknas finns ett system med kollegial granskning (peer review) av manuskripten. Först granskas manuset av en tidskriftsredaktör, som sållar bort en del av dem direkt. Det är sådana artiklar som inte passar in i tidskriftens ämnesområde eller uppenbart är för dåliga för att publiceras. Övriga går vidare till två eller tre (för författaren anonyma) granskare, som bedömer kvaliteten på artikeln och ofta ger råd om hur den kan förbättras. Med ledning av deras kommentarer avgör redaktören om artikeln ska avslås eller om författaren ska få chansen att förbättra den eller om den ska få publiceras som den är. Det här är ett mycket bra system, eftersom kollegornas bedömningar och råd leder till att artiklarna faktiskt blir bättre i de allra flesta fall. Det är ett omfattande kritiskt granskningssystem för akademiskt högtstående kvalitet på det som publiceras. Själv har jag erfarenhet av alla tre utfallen: Ett par gånger har en artikel gått direkt till publicering, oftast har det funnits krav på omarbetningar innan publicering och ibland har min artikel refuserats, det vill säga redaktören har tyckt att den var för dålig för att publiceras. Det är egentligen inte något konstigt att bli refuserad då och då. Det är en besvikelse som de flesta som skriver vetenskapliga artiklar tvingas uppleva. Och vanligen inser vi nog efter ett tag att det inte var en riktigt så fantastisk artikel som vi trodde när vi skickade in den.
Men nu har det hänt att en artikel hindrats från att publiceras av skäl som inte har något alls med mig och mina medförfattare eller kritisk akademisk granskning att göra. Det hänger istället ihop med att det numera kan vara lönsamt att äga akademiska tidskrifter och att marknaden domineras av ett litet antal gigantiska internationella förläggare. Det här är vad som hände: Vi skickade ett artikelmanus till en amerikansk tidskrift som hette Workplace Rights och som ägdes av ett knappt medelstort förlag vid namn Baywood. Redaktören sände ut manuset till två granskare och de ansåg att vi måste skriva om en del saker innan det kunde publiceras, så det gjorde vi. Redaktören blev nöjd och artikeln skulle komma ut i nummer 1/2015. Men innan det hann ske fick vi ett meddelande som sa att Baywood köpts upp av jätten SAGE, som med omedelbar verkan lade ned Workplace Rights. Tidskriften var inte tillräckligt lönsam för SAGE.
En ny era har inträtt i den akademiska publiceringen. Vår artikel refuserades inte av akademiska kvalitetskriterier utan av kapitalistiska lönsamhetskriterier. Ve oss som ska leva upp till kravet publish or perish!