Det är svårt att undkomma Lean. Konceptet har fått en mycket stark ställning inom produktionsområdet och sprider sig numera som en löpeld, inte bara inom tillverkningsindustrin, utan också inom sjukvård, kommunala förvaltningar mm. Och för mig som brukar roa mig med diskursanalytiska perspektiv och nyinstitutionell teori är det intressant att följa konceptets omvandling från en japansk verktygslåda till allmän organisationsutveckling. Arbetsvetenskap vid LTU har i veckan haft besök av Peter Hines, professor vid Cardiff Business School. Hines startade Lean Enterprise Research Center (http://www.leanenterprise.org.uk/) vid Cardiff University tillsammans med Dan Jones (känd som en av författarna till böckerna ”The Machine that Changed the World” och ”Lean thinking”). Hines höll en föreläsning här på universitetet och deltog på workshopen ”Lean med Produktion Botnia” på konferensen Vändpunkt 2010 i Kiruna (http://www.vandpunkt2010.se/). Föreläsningarna illustrerade tydligt att fokus flyttats bort från 5S och ”Kaizen-blitz”. En sådan ansats kallade Hines ”fake lean”. Det riktiga lean innebär mer respekt för människan. Det handlar inte längre om att bara reducera spill utan att göra livet enklare för de anställda. För att göra en hållbar implementering av lean, förklarade Hines, är det viktigt att utgå från de anställdas kunskaper om sitt arbete och låta dem aktivt såväl besluta om som att genomföra förändringar. Det är även viktigt att skapa lärande arbeten med breddat arbetsinnehåll så att de anställda får använda sig av hela sin kompetens, reflektera, ifrågasätta och ständigt lära sig nytt. Kunskaper om helheten är centralt och beslut fattas i samförstånd. Organisatoriskt lärande är ett genomgående begrepp i denna form av lean som också beskrivs som en kulturförändring. Tanken är att skapa en organisation med självstyrande grupper och chefer som fungerar mer som coacher och mentorer.
Ja, ni ser själva att lean fungerat som en svamp och sugit till sig allt möjligt. Det är ganska stor skillnad i argumentationen mellan det tidiga 1990-talets lean och 2010-talets. Förutom en hel del traditionellt konsultprat om organisationsutveckling och ledarskap verkar lean idag innehålla mycket som känns igen från ”det goda arbetet”, arbetsplatslärande, sådant som jag själv brukar säga är viktigt att tänka på för att undvika återställare vid organisationsförändringar och en hel del annat som vi arbetslivsforskare har argumenterat för under de senaste decennierna. Är lean den ultimata lösningen som kombinerar god arbetsmiljö, utvecklande arbeten och effektiv produktion? Kanske behövs inte längre någon arbetsvetenskap eller arbetslivsforskning – utan det räcker med lean? Nja, mellan raderna i lean-presentationerna skymtar andra saker, sådant som kanske skapar nya arbetsmiljöproblem eller gör att gamla problem dyker upp i en ny kontext.
Intressant läsning. Frågan är väl snarast vilka delar av lean-palettens argument som går hem. Inom HR (personalavdelningar har möjligheten till färre anställda på HR-avdelningarna verkligen fått genomslag, medan aspekter kring utveckling och kvalitet underordnats målet med minskad bemanning med 20-30%. Det finns säkert andra exempel på vad som blir lean-filosofins kärna i andra sektorer och sammanhang.
Stefan T