När det stora kontoret i innerstan i en storstad i Queensland skulle renoveras, fick de anställda vara med och bestämma hur arbetsplatsen skulle utformas. Nästan alla deras förslag accepterades och sattes i verket, till exempel luftkonditionering vid skrivborden, material i tak och golv som minskade ljudnivån, ergonomiskt utformade kontorsstolar och duschrum. De anställda uppskattade mycket sin fysiska arbetsmiljö.
När samma bolag byggde ett nytt kontor i Tasmanien, utformades det med Queenslandkontoret som modell eftersom det blivit en så stor succé. Ledningen tyckte dock inte att det var nödvändigt att engagera de anställda den här gången, det hade ju redan skett i Queensland. Hela arbetsplatsen utformades utan något inflytande från de anställdas sida över huvud taget. Byggnaden låg väldigt vackert i en trädgård intill en flod. Men kontoret hade bara mycket små fönster och markiser som ständigt var neddragna, eftersom kontorsarbetarna inte kunde påverka dem. Bara högsta ledningen kunde dra upp och ned sina markiser. En anställd kommenterade: ”Det finns en värld utanför och folk vill gärna se den. Varför ska vi ens ha fönster? Varför göra sådant mot folk? Det känns som att vi är instängda i en fälla.”
Kontorsarbetarna accepterade skälen till att markiserna fanns där, det vill säga att minska anspänningen på ögonen och motverka huvudvärk, men de hade bättre lösningar på dessa problem. Tonade fönster, sa de, skulle ha haft samma effekt och ändå gjort det möjligt för dem att då och då kasta en blick på det vackra natursceneriet utanför. Ledningen hade inte frågat de anställda om någonting och själva hade de inte tänkt på den saken. Därför blev de väldigt överraskade över att kopian av det uppskattade kontoret i en storstad i Queensland möttes med sådant missnöje bredvid en flod i en park i Tasmanien.
