Det är viktiga frågor brevet från brevbäraren tar upp. Jag håller med om att problemen med stress och utarmning av arbetsuppgifter verkar vara frånvarande i politiken. Även andra problem som arbetslivsforskningen lyfter fram har svårt att få plats i debatten om arbetslivet. Tyvärr är sådant också frånvarande i mycket av dagens forskning om företag och organisationer. Detta kan bero på att arbetsplatsnära forskning med ett kritiskt perspektiv inte alltid är så lätt att finansiera. Men det finns en hel del, om man letar lite. Problemet är alltså inte att det skulle saknas kunskaper om vad som är goda arbeten. Här på bloggen tog Jan Ch Karlsson nyligen upp några av dessa saker. Vi har vetat i minst 50 år, säkert mer, om vad som kännetecknar arbeten som inte bara är oskadliga utan även hälsosamma och utvecklande. Vi kan exempelvis hitta delar av detta i ”det goda arbetet” som myntades redan i mitten av 1980-talet av IF Metall. Problemet är snarare kanske att kunskaperna inte används i arbetslivet eller de ibland tas för givna och därmed glöms bort. Dessutom var ”det goda arbetet” givetvis ett barn av sin tid och formulerades för att komma till rätta med några av de problem som fanns i den tidens arbetsliv. Idag, 25 år senare, ser arbetslivet och samhället annorlunda ut. Ny teknik ger nya förutsättningar, globalisering och nya organisationsmodeller som lean eller balanced scorecard svävar som en ande över all arbetslivsutveckling. Detta ger oss nya möjligheter att utveckla arbetsplatserna, men också nya fallgropar. Dessa nya fallgropar måste alltså beforskas så att vi kan lära oss undvika dem. Vi behöver mer arbetsplatsnära forskning om effekter av lean, balanced scorecard eller andra förändringar i arbetslivet. Vad som är ett gott arbete är inte heller något som är givet en gång för alla och inte heller något som gäller i alla delar av arbetslivet. Det måste uppdateras. Och framför allt måste vi kontinuerligt utveckla konkreta metoder för hur det goda arbetet kan skapas praktiskt, på riktiga arbetsplaster, i dagens arbetsliv. I detta arbete finns ett stort behov av att föra en dialog mellan olika aktörer och kanske just facket och forskarna behöver hitta fler kommunikationsvägar.
FALF 2025, 9-11 Juni
Hållbart arbetsliv i praktiken – forskning i samverkan
Högskolan Dalarna
Läs mer på konferenswebben
Som utredare av arbetslivsfrågor på LO får jag fler och fler beskrivningar där arbetsuppgiften blivit enklare. Därmed blir arbetaren också enklare att byta ut. Det rör sig bl a om att slutmontering i industrin har blivit enklare, styckaren har blivit filéutskärare eller kotlettkapare, städaren har blivit golv-, trapp- eller mattstädare och brevbärare delar bara ut brev (inte sorterar dem). Är detta en trend och i så fall för vilka grupper? Vad innebär det?
Jag nås också av att viss automation och tekniska hjälpmedel ersätts med muskelkraft, t ex på lager och i den gröna sektorn (jord, skog och fr a trädgård).
Har Harry Braverman fått rätt? Han skrev 1974 en bok i USA om arbetsuppgifternas uppstyckning i enkla delar . Svensk forskning fann inte samma uppstyckning av arbetet i Sverige på 1980-talet.
Ja, det är en tråkig utveckling vi kan se i dagens arbetsliv. Det verkar som om Braverman får allt mer rätt. Jag tror dock att kanske än mer rätt får de tyska industrisociologerna Kern & Schuman som samma år (1974) förutspådde en uppdelning av arbetare i A- och B-lag. Idag kan vi se att inom vissa branscher sker en tydlig uppkvalificering och omkvalificering medan i andra ser vi en tydlig dekvalificering i ”Bravermans anda”. Är det en ökad polarisering vi ser?
En fråga i AKU-arbetsmiljö är om Du har för enkla arbetsuppgifter. Kern & Schumans B-lag verkar öka inom alla socio-ekonomiska grupper, mest bland kvinnliga arbetare (givetvis).
Var ökar A-laget? Inom vård & omsorg verkar de som är kvar göra alla arbetsuppgifter.
Det verkar pågå en likriktning både inom företag och mellan företag i produktionskedjor när det gäller arbetsprocesser, kvalitetsstyrning, personalutveckling, logistik och administration. Vad innebär det?
Har du några referenser där jag kan läsa mer om dagens situation?
Jag har sett att arbeten som (ur vissa perspektiv) är ganska nära ”A-laget” verkar öka inom processindustrin (t.ex. gruvindustrin) tack vara automation och fjärrstyrning via datorer. Detta handlar ju mansdominerade delar av arbetslivet. Hur det ser ut som helhet är svårt att säga. Jag tror att det behövs mer forskning av de organisatoriska och arbetsmiljömässiga effekterna av lean för att få en överblick av dagens situation.
Jag noterar från ”min plats i universum” att man sas. snöat in på ”rehabilitering”.
Är det inte ”lite galet” att vänta med att agera tills ”skadan har skett”?
Kan liknas vid att dela ut krockkuddar efter att olyckan har skett, menar jag.
Albert Einstein sa: ”Det krävs ett nytt sätt att tänka, för att lösa de problem vi skapat med det gamla sättet att tänka” – och iaf. jag är beredd att hålla med.
”Prehabilitering” – det är tidens melodi! Att man förebygger skadan innan den har skett, fast tidigare… om Ni förstår vad jag menar?
Kan låta invecklat, men är hur enkelt som helst. För alla har ju fått ”sin beskärda del” av ”sunt förnuft”, eller? Det är det enda som behövs, menar jag.
Kanske låter ”kaxigt”, men det är inte meningen.
För vem vet bäst var skon klämmer? Jo, foten – så det enklaste är ju att utgå från ”källan” och utnyttja all kunskap som återfinns där. För att därifrån skapa en lösning, som inte bara är hållbar utan även genomförbar i praktiken. För verkligheten har väl bevisat att det är en milsvid skillnad på teori och praktik, då de teoretiska lösningar som presenteras i ”tid och otid” har en förmåga att ”krackelera” när de utsätts för den bistra verkligheten?
Att ”jobba lösningsinriktat” fungerar utmärkt i teorin, men gör denna ”tankevurpa”: Rita upp en tidslinje, markera nuet med ett kryss. Enas om en situation som fått ”problemstatus”. ”Analysera” gärna situationen och ta fram en lösning och bestäm när lösningen skall vara nådd.
Markera med en ring på tidslinjen!
Vi förflyttar oss ut i praktiken. Här gäller det att förflytta sig på tidslinjen och göra de förändringar, som krävs för att lösningen skall realiseras. Varifrån utgår vi? Jo, från lösningen, som vi placerat i framtiden och vips blir riktningen lösningsfrånriktad!?
Dylika tidsresor är i nuet en utopi, men i teorin kan vi färdas fram och åter på tidslinjen, utan större besvär!
I mina ögon är det inte underligt att man inte lyckas. Sen kan ”karusellen” kallas vad den vill LEAN, TQM eller någon annan fyndig bokstavskombination.
Men skall vi lösa de praktiska problemen, är det nog bäst att vi stannar kvar i praktiken och undviker att vistas i teorins förlovade land.
Varmt välkommen in på min sida i ”etern”, med adress:
http://www.utvecklingsakut.n.nu , där försöker jag beskriva ”min modell” på ett allmänt hållet sätt, då jag enl. PRV är förhindrad att ta patent på – just ”sunt förnuft”.
Önskar Ni kontakt med mig, så återfinns kontaktuppgifterna på hemsidan