Det är populärt i högskolepolitiska sammanhang att lyfta fram att sektorn nu får en ökad autonomi och kan fatta beslut i frågor som tidigare för detaljreglering. Med tanke på att forskning visar att styrningen av offentlig sektor i övrigt har tilltagit går det att ställa frågan om högskolesektorn utgör ett privilegierat undantag. Svaret är med allt knappare ekonomiska resurser och med återkommande utvärderingar av resultat så är behovet av detaljreglering i avtagande.
Frågor kring styrning och kontroll diskuterades i dagarna två på den nationella ämneskonferensen i företagsekonomi som detta år avhölls på Linnéuniversitet i veckan. Bortsett från Kung Bores härjningar som strulade till tåg- och flygförbindelserna blev konferensen en fullträff. På seminarierna konstaterades att så mycket autonomi kan det inte heller bli fråga om så länge som sektorns intäkter så gott som uteslutande kommer från statsmakten och därför måste högskolornas strategier först och främst handla om att tillgodose denna finansiärs intressen. I synnerhet gäller det att utforma strategier som är kopplade till intäkter såsom utbildningsprestationer, forskningsanslag och andra inkomstkällor. Om ersättningen för dessa prestationer hålls på en rejält låg nivå minskar frihetsgraderna för lärosäten att utveckla alternativa strategier och därmed ökar likriktningen. Liknelsen kan göras mellan en fattig och rik person, medan den rike kan välja mellan ett stort utbud av konsumtionsprodukter så behöver den fattiga prioritera de mest basala behoven och dessutom välja de billigaste alternativen t e x vad gäller beklädnad, boende och livsmedel.
På ett av seminarierna deltog den nye högskoledirektören Lars Haikkola tillsammans med två riksdagsmän och två rektorer. Rektorerna Allan Malm från Lund och Anders Söderholm från Mittuniversitet förde en övertygande argumentation om behovet av att öka den ekonomiska tilldelningen för grundutbildning och riksdagsmännen blev påtagligt påverkade av argumenten. Då kontrade Haikkola med att det var orealistiskt att de ekonomiska anslagen skulle ökas utan att sektorn i sin helhet istället borde effektiviseras. Han hänvisade till en internationell utveckling kring ”Doing more with less”. Att ändra faktorerna för tilldelning till olika ämnen trodde inte heller Haikkola på, detta var ett robust och förutsägbart system och försöken att ändra detta system hade inte lyckats. Lite förvånande minst sagt med generösa politiker och stränga verkschefer som ryter ifrån när politikerna blir alltför medgörliga.
Att försöka göra mer för mindre pengar leder till minskat handlingsutrymme på ämnesnivån, dvs att man accepterar en ökad fattigdom. Med tanke på hur långt utarmningen har gått i vårt ämne som även ligger i botten när det gäller tilldelning av fakultetsmedel per student kändes detta som en besk medicin. Jag vet också hur demotiverande ett minskat handlingsutrymme känns för ett lärarkollegium. Jag framförde därför att även om jag kan se behovet av en effektiviserad högskolesektor så behövs det motiverade medarbetare för att åstadkomma detta och frågade: ”Hur gör man för att motivera högskoleanställda när de ekonomiska resurserna krymper?” Haikkola verkade vara överraskad över frågan, tyckte den var bra och viktig men att han inte hade ett bra svar eventuellt kunde ett bättre chefskap utgöra en lösning på problemet.
Jag har inte heller någon lösning på hur det kan gå att skapa engagemang på lång sikt med att hela tiden gör mer för mindre resurser. Ersättningen inom det humanistiskt-samhällsvetenskapliga området är låg i internationell jämförelse och på många lärosäten går bara 1/3 av dessa intäkter till de företagsekonomiska ämnesgrupperna. Framtidsvisionen att undervisa om 5-10 år för 20% av en mer urholkad studentpeng kan nog bara locka den som tänker sig att göra något annat än att vara en undervisande lärare.
På ett lärosäte har ämnesgrupperna gjort motstånd mot den interna urholkningen av studentpengen och börjat använda ”kvarandelen” som nyckeltal. På detta lärosäte hade man lyckats behålla en kvarandel på 44% (inkl löneomkostnader) i företagsekonomiämnet och detta ledde till besparingar i stödverksamheterna. Det var hoppfullt att det trots allt finns gradskillnader i helvetet och att det går att göra motstånd mot den tilltagande utarmningen av de svenska högskoleutbildningarna.
Vad sägs om att försöka etablera en 40% kvarandel som ett minimun och att det långsiktiga målet att verka för bör vara en kvarandel på minst 50%? Så länge som inte studentpengen går i botten så känns det motiverande att samtidigt arbeta med att bygga in hög kvalitet i utbildningarna utifrån dessa föresatser.
Stefan Tengblad
Denna artikel är sampublicerad på www.fekis.se och www.falf.se
