Lyft fram arbetsvetenskapens ekonomiska värde!
På FALF:s arbetslivskonferens i Malmö diskuterades att arbetslivsforskning inte längre sågs som ett prioriterat område bland politiska beslutsfattare och forskningsfinansiärer. Detta framhölls delvis bero på det ekonomiska perspektivets styrka bland politiska beslutsfattare. Många presentatörer på konferensen vittnade om att ekonomiska överväganden kraftigt har kommit att styra arbetsförhållandena för många olika slags yrkesgrupper. I ett landsting har t.o.m det ekonomiska perspektivet givits en överordnad ställning i etiska dilemman och målkonflikter.
Frågan är dock varför arbetslivsforskningen behöver hamna i strykklass i tider med ekonomistiska förtecken? Den övervägande delen av vår ekonomi produceras i form av lönearbete och inom ramen för formella organisationer. Inom arbetslivet med andra ord! Och hur arbete organiseras, utövas, belönas, styrs och fördelas har en mycket stor inverkan på det ekonomiska utfallet och hur mycket resurser som går att använda för välfärdsproduktion och privat konsumtion.
Det gäller också att inse att även vanliga arbetstagare och konsumenter (liksom inte minst fackliga organisationer) bidrar till det ekonomistiska perspektivets styrka i arbetslivet (och att inte bara direktörer och stora kapitalägare gör det). Den egna lönens storlek är en högst angelägen fråga för de flesta av oss och vi köper gärna kläder från Asien även om vi vet att dessa är producerade under sämre arbetsvillkor än t ex svenskproducerade kläder. Och på krogen blir det svårt att erbjuda goda arbetsvillkor om vi som kunder föredrar fläskfilé, pommes frites och en stor stark för 99 kronor framför oxfilé och ugnsbakad potatis för 269 kronor.
Vad jag vill ha sagt egentligen är jag tycker det är angeläget att den ekonomiska dimensionen av arbete är levande i arbetslivsforskningen på annat sätt än som den goda arbetsmiljöns och den professionella autonomins svorne fiende producerad av kallhamrade politiker, direktörer och kapitalister, liksom att vi bör försöka visa att socialt och fysiologiskt hållbara arbeten i högsta grad kan vara lönsamt både för aktieägare och samhälle.
Stefan Tengblad
Är lean den ultimata lösningen?
Det är svårt att undkomma Lean. Konceptet har fått en mycket stark ställning inom produktionsområdet och sprider sig numera som en löpeld, inte bara inom tillverkningsindustrin, utan också inom sjukvård, kommunala förvaltningar mm. Och för mig som brukar roa mig med diskursanalytiska perspektiv och nyinstitutionell teori är det intressant att följa konceptets omvandling från en japansk verktygslåda till allmän organisationsutveckling. Arbetsvetenskap vid LTU har i veckan haft besök av Peter Hines, professor vid Cardiff Business School. Hines startade Lean Enterprise Research Center (http://www.leanenterprise.org.uk/) vid Cardiff University tillsammans med Dan Jones (känd som en av författarna till böckerna ”The Machine that Changed the World” och ”Lean thinking”). Hines höll en föreläsning här på universitetet och deltog på workshopen ”Lean med Produktion Botnia” på konferensen Vändpunkt 2010 i Kiruna (http://www.vandpunkt2010.se/). Föreläsningarna illustrerade tydligt att fokus flyttats bort från 5S och ”Kaizen-blitz”. En sådan ansats kallade Hines ”fake lean”. Det riktiga lean innebär mer respekt för människan. Det handlar inte längre om att bara reducera spill utan att göra livet enklare för de anställda. För att göra en hållbar implementering av lean, förklarade Hines, är det viktigt att utgå från de anställdas kunskaper om sitt arbete och låta dem aktivt såväl besluta om som att genomföra förändringar. Det är även viktigt att skapa lärande arbeten med breddat arbetsinnehåll så att de anställda får använda sig av hela sin kompetens, reflektera, ifrågasätta och ständigt lära sig nytt. Kunskaper om helheten är centralt och beslut fattas i samförstånd. Organisatoriskt lärande är ett genomgående begrepp i denna form av lean som också beskrivs som en kulturförändring. Tanken är att skapa en organisation med självstyrande grupper och chefer som fungerar mer som coacher och mentorer.
Ja, ni ser själva att lean fungerat som en svamp och sugit till sig allt möjligt. Det är ganska stor skillnad i argumentationen mellan det tidiga 1990-talets lean och 2010-talets. Förutom en hel del traditionellt konsultprat om organisationsutveckling och ledarskap verkar lean idag innehålla mycket som känns igen från ”det goda arbetet”, arbetsplatslärande, sådant som jag själv brukar säga är viktigt att tänka på för att undvika återställare vid organisationsförändringar och en hel del annat som vi arbetslivsforskare har argumenterat för under de senaste decennierna. Är lean den ultimata lösningen som kombinerar god arbetsmiljö, utvecklande arbeten och effektiv produktion? Kanske behövs inte längre någon arbetsvetenskap eller arbetslivsforskning – utan det räcker med lean? Nja, mellan raderna i lean-presentationerna skymtar andra saker, sådant som kanske skapar nya arbetsmiljöproblem eller gör att gamla problem dyker upp i en ny kontext.
Arbete och passion
Är du passionerad, lille vän? Det bör du vara. Det är mycket passion i arbetslivet nu – eller åtminstone i pratet om arbetslivet. Tanken är att vi bör ha en intensivt positiv känsla för och i vårt arbete – oberoende av arbetsmiljö och arbetsvillkor. Förmodligen talas det mest om entreprenörskap i samband med passion och arbete. Det finns exempelvis en (svensk) tidskrift med titeln Passion for Business som är särskilt inriktad på kvinnliga entreprenörer. Andra yrkesgrupper som ofta nämns som passionerade är musiker och professionella fotbollsspelare. När mer vanliga anställda omtalas är det främst i managementlitteraturen, i vilken arbetsgivardrömmarnas utveckling av goda drag hos de arbetande har sett den här utvecklingen: Från ”arbetstillfredsställelse ökar produktiviteten” över ”arbetsengagemang ökar produktiviteten” till ”arbetspassion ökar produktiviteten”. Drömmen om passionen innefattar dessutom att den ska vara ett mätbart personlighetsdrag, så att man kan anställa redan passionerade människor och inte behöver uppamma deras passion.
Här vill jag gärna påminna om att passioner har två motsatta sidor. Passioner kan vara både bra och dåliga för den passionerade. Redan den gamle utopisten Charles Fourier, som såg ett framtida samhälle byggt på befriade passioner, varnade för att hämmade passioner gör människor inskränkta och samhället förtryckande. Han tyckte mycket om drastiska exempel och det här är ett av dem: Den romerske kejsaren Nero har rykte om sig att ha varit ovanligt grym och tyrannisk. Han föddes, säger Fourier, med en sammansättning av passioner som medförde att han drevs av en stark blodtörst. Om han hade levat i det framtida samhället hade man redan i hans späda år upptäckt detta och väglett honom till att bli slaktare, inte kejsare. På så sätt skulle han fått leva ett liv med ett lustfyllt och passionerat arbete, som så småningom skulle ha utvecklat honom till att göra nya vetenskapliga upptäckter inom agronomins område. Och samhället skulle ha besparats en tyrann.
Inom modern psykologi finns faktiskt en parallell till Fouriers resonemang. Man gör en indelning av passioner i å ena sidan harmonipassion och å andra sidan besatthetspassion. Det som lägger grund för denna åtskillnad är hur vi som barn lärt oss att uppskatta något som vi gör. Om vi på frivillig väg lärt oss att en viss aktivitet är väldigt viktig för oss och blir en del av vår identitet, så blir den en positiv kraft i vårt liv. Den blir en harmonipassion som vi älskar, men ändå kan kontrollera. Om vi däremot lär oss genom ett yttre tryck blir engagemanget i aktiviteten okontrollerbart, den blir en besatthetspassion som istället kontrollerar oss. Det är då vi blir spelberoende eller workaholics.
”Livet är en utdragen pina för den som måste utföra ett arbete som inte är lustbetonat”, säger Fourier. Det kanske är för mycket begärt att arbetet idag ska vara en harmonipassion för alla arbetande. Men vi kan åtminstone kräva att det ska vara värdigt.
