Professorligt prat

0
59

Professor Stephen Ackfoyd (det är naturligtvis en pseudonym för att skydda hans identitet) och jag promenerade de sju kilometerna från universitet hem till mig. Vi tycker båda om att promenera, även om han – men inte jag – föredrar att springa. Det har ibland försatt honom i märkliga situationer. Vid ett tillfälle bodde han hemma hos en gemensam vän – professor Egil Skolstad (en annan pseudonym) – och Egil och hans fru hade ett ärende till stan. Stephen var därmed ensam i huset när ett oemotståndligt behov av att springa överföll honom. Till sin fasa upptäckte han att han inte hade någon nyckel att låsa huset med, men springa måste han. Därför bestämde han sig för att löpa runt huset, så att han kunde ha koll på att ingen obehörig tog sig in. En granne kunde därmed iaktta hur en äldre man i joggingdress sprang varv på varv runt Egils hus. Det såg så misstänkt ut att han ringde polisen och rapporterade att en galning rekognoserade för ett inbrott. Som tur var ringde han även till Egil, som snabbt förstod sammanhanget och stoppade polisutryckningen. Och Stephen undgick att bli arresterad av norsk polis.

Alltnog, den här gången promenerade vi och senare råkade jag nämna denna promenad för en bekant – förmodligen för att skryta med mina långa turer. Förunderligt nog blev hon oerhört imponerad och sa något om de djupa intellektuella samtal som vi två professorer måste ha fört under vår drygt timslånga vandring. Självklart lät jag henne behålla sina illusioner. Att hon skull ha varit ironisk föll mig aldrig in.

I början av promenaden (ungefär till i höjd med Kronoparkskyrkan) pratade vi faktiskt om ett bokkapitel vi skriver tillsammans, men i motsats till hur det brukar vara blev vi ganska snart överens. Sedan sa Stephen något om det problematiska och ångestfyllda i att skriva över huvud taget och han utbredde sig över detta länge tills jag påminde honom om att han under en tidigare promenad lyriskt pratat om hur han under en hel natt inte kunnat sluta skriva om en idé han plötsligt fått och hur detta resulterat i fjorton färdiga sidor. Jag kände att här måste jag lägga fram en fullständigt ny och alldeles genial tanke som dök upp i skallen. Jag förklarade att om något ska vara gott (till exempel flyt i skrivandet) så måste det finnas något ont (till exempel skrivkramp) att kontrastera det mot. ”Vet du”, fortsatte jag, ” jag läste en gång en novell som så fantastiskt bra uttrycker att det är kontrasten som gör vad som är bra och dåligt, underbart och ångestfyllt.”

Kärnan i den novell jag tänkte på är så här: En hängiven flugfiskare dör och därefter finner han sig stå vid en vacker älv med ett flugfiskespö i handen. Han kastar ut och får omedelbart en fin, glänsande öring. ”Jag måste ha kommit till himlen”, tänker han och kastar ut igen. Genast har han en ny fin öring på kroken. Samma sak sker vid nästa kast, och nästa, och nästa. Efter ett trettiotal likadana kast är han inte längre så säker på att det är till himlen han kommit.

Men jag hann inte börja med historien innan Stephen avbröt mig och sa: ”Är det den om flugfiskaren så har du berättat den tre gånger förut.” ”Jaså”, sa jag besviket, ”men då förstår du i alla fall vad jag menar.”

När Stephen Ackfoyd alltså hindrat mig för att för fjärde gången berätta om flugfiskaren som trodde han kommit till himlen, gick vi tysta förbi Kroppkärrssjön. Sedan kom vi naturligt in på frågan om det var en ålderskrämpa att inte komma ihåg för vem man berättat vilken historia – och då var steget inte långt till sjukdomar. Jag pratade lyckligt på en lång stund om min åldersdiabetes och alla komplikationer av den och alla piller jag ständigt måste komma ihåg att ta och konsekvenserna för mina fötter som på lite sikt förmodligen skulle göra alla promenader omöjliga. Han kontrade med sin hyp-någonting och anfallen av yrsel som gjorde att han periodvis måste inta horisontalläge och inte kunde motionera. För att inte tala om när hans högra pekfinger vitnar. Det börjar i fingertoppen och sprider sig uppåt fingerleden och det hjälper knappt att hålla handen i hett vatten. När vi kom fram till Gubbholmsbron var det fortfarande svårt att säga vems krämpor som var värst.

Så pratade vi en stund om ogräs och att han älskar och jag avskyr trädgårdsarbete. Sedan att vi båda renoverat ett par gamla hus under vårt liv, men att han är bättre på det än jag – särskilt på att riva väggar och undvika de som är bärande. Och så kom vi in på de verkliga godbitarna: skvaller. Denna gång blev det en berömd kollega och hans många älskarinnor – i alla fall påstådda sådana. Vi ägnade resten av promenaden till Järnvägsgatan åt att låta våra skarpa, analytiskt skolade hjärnor dissekera vad kollegan sagt vid olika tillfällen om älskarinnorna. Var han verkligen så slug att han bara gav oss små bitar av information då och då för att vi själva skulle pussla ihop en bild som han gärna ville sprida men som egentligen inte var sann? Eller var han så diskret och uppriktig som han verkade? Och viktigast av allt: hur många var de egentligen?

Så gick samtalet mellan oss stora professorliga andar under en dryg timmas promenad. Och när vi skildes åt hade vi ännu inte lyckats lösa det centrala problemet med kollegans älskarinnor, så det blir antagligen fler promenader.

 

LEAVE A REPLY

Please enter your comment!
Please enter your name here