Om konsumtion som görande, inte shopping

0
54

I Dagens industri (idag den 27:e oktober 2010) framförs i debattartikel av en kollega till mig, Karin Ekström vid Högskolan i Borås tillsammans Gunnar Larsson från Konsumentverket) att det finns flera forskare som påstår att konsumtion blir allt viktigare i medborgares liv, i synnerhet i förhållande till arbete och att inte minst shopping ses som vägen till samhällelig status.

Vad debattörerna står i just denna fråga framgår inte så tydligt, men då detta påstående ofta framförs vill jag problematisera det hela. Jag är högst tveksam till påståendet att konsumtion mer långsiktigt har besegrat arbete som identitetskapare och källa till mening i livet, men det beror nog hur man ser på vad som arbete och vad som är konsumtion. Låt mig förklara:

Att nå status med shopping är inte lätt, visst går det att nå status genom att köpa en Iphone – om få i ens omgivning har råd med denna – problemet är ju bara att snart har var och varenda kotte köpt en Iphone, de så kallade tröga och statusointresserade ”late adopters” har kanske t.o.m precis köpt den senaste och ännu fräckare versionen tack vare sin trendtröghet. Att långsiktigt skapa status genom konsumtion kräver helt enkelt mycket större ekonomiska resurser än det stora flertalet samhällsmedborgare har och därför är det ganska få som lyckas med att nå status med sin ”havande”-konsumtion. De flesta som försöker förblir relativt missnöjda ”wannabes” som drömmer om herrgårdar, sportbilar, sommarhus i Frankrike eller vinflaskor i 10 000-kronors-klassen. Det finns alltid någon annan som lyckats bättre på att demonstrera sin ”filthy richness”.

Men om konsumtion som går ut på att ”ha” inte har så goda chanser att långsiktigt skapa mening i livet eller en unik identitet ­– utan tvärtom lätt leder liknande livsval som andra statusjägare i ”medelklassgetton” a la Volvo-vovve-villa – så är konsumtion i form av ”görande” betydligt mer lovande, en rik och omväxlande fritid kan mycket väl bli – och är ofta redan – mycket viktigare än arbete som källa till identitet och tillfredsställelse. Men ofta visar det sig att personer med intressanta arbeten också är mer nöjda med sin fritid.

Det går även att ifrågasätta föreställningen om arbete och konsumtion är två skilda fenomen om man betonar görande-dimensionen av konsumtion. Om man har ett arbete som tillhör det roligaste man vet så blir ju en hel del av ens konsumtion, handla mat, köpa kläder, betala räkningar, mm, liksom många fritidssysslor som att klä sig, borsta tänder, underhålla ägodelar, mm något av ett arbete som möjliggör att man kan konsumera sitt arbete. Med denna syn på konsumtion bör en individ prioritera sin tidsanvändning så att man maximerar den tid som känns meningsfull, rolig och stimulerande och den tidsanvändning som krävs för att möjliggöra det som känns meningsfullt för arbete.

Vi behöver således utveckla en ny kulturell förståelse över vad som är konsumtion (från havande till görande) och på vad som är syftet med arbete (från möjliggöra havande till att möjliggöra görande) liksom på vad som skänker tillfredsställelse med våra liv. Och låt de som är snuskigt rika vara detta utan att vi sneglar avundsjukt på deras förmodade lycksalighet. Då kanske även de till slut inser att lycka inte kan köpas för pengar, eller för den delen deras villfarelse att shopping skulle vara meningen med livet.

Stefan Tengblad

LEAVE A REPLY

Please enter your comment!
Please enter your name here