Motstånd i form av frivilligt arbetsuträde

1
76

Min blogg-kollega Jan Ch Karlsson har sammanställt en förtjänstfull och angelägen bok om motstånd i arbetslivet. En aspekt av motstånd som jag dock saknar i boken är det motstånd som människor gör när de inte ställer sig till arbetsmarknadens förfogande av olika skäl. Samhället intar gärna en fördömande syn till dem som frivilligt avstår från att lönearbeta eller vara egenföretagare. Än värre har det varit historiskt. Jag läste på nytt nu i sommar Harry Martinsons roman ”Vägen till Klockrike” (1948) som handlar om luffaren Bolle vid perioden av förra sekelskiftet. I boken beskrivs hur Bolle lämnar sitt arbete som cigarrmakare för att vandra runt i Sverige. Skälen till detta var flera; olycklig kärlek, växande konkurrens från cigarrmaskiner, dålig lön och inte minst ofrihet: ”…att man [inte] kan gå ut om dörren och hämta luft när man vill” (s. 12).  Bolle och en kumpan bestämmer sig för att göra cigarrer på egen hand men det är svårt att få tag på råvara eftersom de ses som oseriösa ”skuttare”. Pengarna för de cigarrer de kunde tillverka räcker till en amerikabiljett som emellertid Bolle förlorar en lottkastning om.

Att gå på luffen var olagligt och efter tre varningar blev det ett års straffarbete och flyktförsök eller ohörsamhet ledde till spöstraff. Luffare sågs som arbetsskygga och en belastning för samhällsekonomin. Men det som samhället sågs som arbetsskygghet berodde enligt luffarna mer på: ”en värld där det fanns så mycket fjäsk för de rika och så lite av verkligt tack och verklig aktning för arbetet. Särskilt mot de smutsiga yrkena och de allra tyngsta var föraktet tydligt. (s. 101).” Att gå på luffen och därmed vara beroende av att få sova på en loge och få ett mål mat var en hård tillvaro och som möttes med stort förakt. Det var inte enkelt att behålla sitt människovärde i denna livssituation.  Föraktet med de som upplevs som svaga, annorlunda eller otillräckliga är ett klassiskt problem som här blir inträngande belyst. Martinson beskrev att luffarna ofta undvek rika slättbygder och istället vandrade omkring i fattigare skogsbydger eftersom människorna där var mer varmhjärtade och generösa.

Vägen till Klockrike har mycket att säga till samhälls- och arbetsvetenskapliga forskare, både genom att beskriva hur det moderna industrisamhället ofta ledde till ett utarmat arbetsinnehåll och hur samhället ser på personer som av olika skäl inte vill prioritera sin egen intjäningsförmåga i arbetslivet. Den är full av intressanta kommentarer och visdomsord. Ett sådant kommer från en lantmätare som har fått i uppdrag att föreslå var utdikningar bör göras för att få tillstånd en sjösänkning. Lantmätaren varnar för alla oavsedda konsekvenser sådana projekt och att sunt förnuft eller praktisk erfarenhet inte är tillräcklig. Verkligheten slår tillbaka ifall den blir alltför snålt förstådd (s. 151)

(Vägen till) Klockrike fungerar i romanen en metafor för ett mer humant och förstående samhälle. Klockrike är en församling i Östergötland som numera finns i Motala kommun. Bolle kom aldrig fram till Klockrike, därtill var häradets ridande polis alltför effektiva. Luffare skulle helt enkelt inte göra sig besvär på den rika slättbygdsförsamlingen. Ett gott liv fick vänta till livet hinsides. Bolle hittade istället paradiset som nyfödd i Amazonas djungler.

Stefan Tengblad

1 COMMENT

  1. Läsningen av Stefans intresseväckande och angelägna blogg satte igång en mängd tankar och funderingar hos mig. Så fungerar en riktigt bra blogg!

    Jag tänker på Martinsons fantastiska ‘enkla’ citat, som ju egentligen innefattar och uttrycker precis det som ofrihet i arbetet innebär, ”att inte kunna gå utom dörren och hämta luft när man vill”. Hur många kan inte det, hämta luft när dom vill. Än idag. Vad det gör med oss som mänskliga varelser att inte kunna det är bara en fråga bland många kring vad arbetet gör med oss. Egentligen. Förkrympthet kanske. Ett förkrympt människovärde handlar det ju om i grunden, att inte ens få bestämma en så enkel sak som att hämta luft när man så önskar och behöver.

    Och även om det inte är alls lika illa idag när det gäller konsekvenserna av att inte jobba, så finns ju synen kvar, synen på dom som inte ‘drar sitt strå till stacken’ oavsett vad det beror på. Sjukdom, arbetslöshet, ålder, önskan om ett annat liv än att tvingas in i grottekvarnen. Som ju arbetslivet trots allt också idag innebär för en hel del. Jag tror många kan känna igen en önskan om just den friheten Martinson beskriver, att själv få bestämma över sin dag, inte att inte arbeta utan att arbeta efter eget sinne. Det är en oerhört sträng, närmast fientlig, människosyn som synen på luffaren innebar, en stränghet som fortsatt ekar idag, och som synliggörs väldigt väl i begreppet ‘utanförskap’. Detta begrepp, utanförskap, säger ju att ni som inte jobbar och ‘gör rätt för er’, ni ingår inte riktigt i samhället, ni står utanför, och måste därför givetvis straffas på något sätt, inte genom fängelse eller spöstraff (så primitiva är vi ju inte längre), men genom att som pensionär betala högre skatt, som arbetslös eller sjuk visserligen få ersättning, men såpass låg att det för många är svårt att få det att gå runt.

    Ett par sista undringar: Vad kan vi göra för att bli mer toleranta, mer livsbejakande i vår syn på varandra och oss själva? Vad håller vi på med egentligen?

LEAVE A REPLY

Please enter your comment!
Please enter your name here