Hur de rika räddat oss från den farliga fritiden

1
1822

I 1970-talets framtidsstudier förväntades arbetstiden fortsätta förkortas, så som skett under hela efterkrigstiden. Arbetet framstod inte som något stort problem, dess villkor skulle komma att förbättras samtidigt som dess omfattning minskade. Den ständigt växande fritiden skulle istället bli problematisk för såväl individen som samhället. Vad skulle folk göra med all sin framtida fritid? Förmodligen skulle vi falla ned i förflackad konsumtion och meningslös jakt på tomma nöjen. Den endimensionella människan i det ständiga gästabudet.

Med tanke på hur illa det kunde ha gått med mer fritid är det en väldig tur att arbetstidsförkortningen upphört de senaste 40 åren. Och det har vi att tacka de rika för. En allt mindre andel av befolkningen har lagt sig till med en allt större andel av den producerade rikedomen. På så sätt har det inte blivit något kvar till att korta arbetstiden för oss andra. Stort tack! Ni har räddat oss.

Här är några siffror om detta: En global utveckling under de senaste decennierna är att rikedomen i världen koncentreras till en liten klick människor. Ungefär 1 procent av befolkningen lägger beslag på en allt större andel, medan övriga 99 procent får dela på den krympande återstoden. Eller som Andrew Sayer uttrycker det: ”De rika fortsätter att bli rikare, till och med i den värsta krisen på 80 år – de kan fortfarande skratta hela vägen till sina banker och skatteparadis medan vanligt folk ger understöd till misslyckade banker.” Fram till slutet av 1970-talet bedrevs i stora delar av världen en politik som höll tillbaka de samhälleliga klyftorna, men därefter har den rika procenten gjort kraftig comeback och försett sig med en allt större del av den producerade rikedomen på bekostnad av oss andra.

De nordiska länderna – ibland med undantag av Danmark – har i de flesta avseenden haft en något mildare utveckling, men tendensen till ökade klyftor och koncentrerad rikedom är densamma. USA är naturligtvis paradexemplet. Mellan 1979 och 2012 minskade låginkomsttagarnas reallön avsevärt och mellaninkomsttagarnas reallön ökade blygsamt, medan den rikaste procenten ökade sin med hela 185 procent. Dessutom finns en avsevärd klyfta inom denna klick: topp 0,1 procent ökade med 384 procent och topp 0,01 procent med 685 procent. Eller mätt på ett annat sätt, den där procenten äger 35 procent av USA:s rikedom och de 40 procenten längst ned ynka 0,2 procent.

Det är förstås nästan obegripliga summor som de rikaste besitter. Hur mycket har egentligen den som är miljardär (1 000 000 000 kronor)? Vi kan försöka göra summorna lite mer konkreta. Tänk dig att du får 1 krona varje sekund tills du har 1 miljard kronor. Det borde gå ganska fort, kan man tycka. Efter bara 1 timma har du redan 3 600 kronor. Men det skulle faktiskt ta mer än 31 år och 8 månader innan du nådde din miljard. Så miljardärer är verkligen rika. Och för en biljon (1 000 000 000 000 ) skulle det ta nästan 32 000 år – jodå, det finns biljonärer i världen.

Ett litet fortsatt axplock globala siffror från 2014:
– De rikaste 85 personerna i världen äger lika mycket som hälften av världens befolkning (3,5 miljarder människor) tillsammans.
– 46 procent av rikedomen i världen ägs av bara 1 procent av befolkningen.
– Rikedomen hos denna enda procent uppgår till 110 biljoner dollar. Det är 65 gånger så mycket som hos hela den fattigaste halvan av befolkningen.
– Sju av tio människor bor i länder (inklusive Sverige) där den ekonomiska ojämlikheten har ökat under de senaste 30 åren.
– Och ju högre upp på rikedomsstegen de är, desto snabbare har deras andel av den nationella rikedomen vuxit.

Den där procenten har tagit över den rikedom som vi annars kunnat utnyttja för att förkorta vår arbetstid. Tack och lov för det, så vi inte hamnade i farlig fritid. Och det är inte nog med det. Pensioneringen är en särskild sorts fritid och politiker och ekonomer talar mycket om att pensionsåldern måste höjas. Vi i den åldern blir allt fler och det blir färre som kan försörja oss. Därför måste vi höja pensionsåldern och arbeta fler år. Nu skulle bara själva ökningen av den rikedom som den rikaste procenten lägger sig till med varje år utan vidare kunna betala denna kostnad. Men vi är lyckliga nog att varken de rika eller politiker och ekonomer tänkt på den möjligheten. En sådan permanent fritid kunde ju ha blivit förödande för oss, så vi får vara glada att vi tvingas arbeta mer. Återigen: Stort tack!

***

Jag har hämtat så gott som alla uppgifter från Andrew Sayers synnerligen viktiga bok Why We Can’t Afford the Rich (Polity Press). Den är så späckad med statistiska data att den kunde ha blivit ganska tråkig om det inte vore för hans eleganta argumentation och den – inte alltid helt – undertryckta vrede, som texten låter ana. För att inte tala om hans övertygande förklaringar till hur det gick till när de rika berikade sig ännu mer och vi andra relativt sett blev fattigare. Förenklat är det huvudsakliga svaret att de rikaste berikar sig ytterligare på alla andras bekostnad för att de har makt att göra det. De berikar sig därför att de kan göra det. Jag återkommer till den frågan i nästa blogg.

1 COMMENT

LEAVE A REPLY

Please enter your comment!
Please enter your name here

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.