”Säkert är i alla fall att statsvetarna, som numera verkar twittra mer om politikernas kläder och psyke än de forskar om politik, kommer att ha förnumstiga svar byggda på noll empiri. Var tid har sina nyttiga idioter. Lika säkert som att statsvetarnas kommer att låta sig intervjuas för att sälja in sig på mediemarknaden är att de som tillsatte Håkan Juholt kommer att vara tysta, mycket tysta.” (Dagens industri 23 januari, s 6)

Att aktivt deltaga i samhällsdebatten och att ställa upp i intervjuer med journalister har mer och mer blivit forskares vardag. Universitet och högskolor ställer ofta samman statistik på antal omnämnanden utifrån föreställningen ju mer uttalanden desto bättre. Men detta kan leda till en destruktiv jakt efter publicitet. Frågan är också vad forskare kan tillföra om det handlar om att spekulera om vad som kommer att hända härnäst. I detta fall har kanske ex-ministrar, andra journalister och även en engagerad allmänhet en lika stor insikt i skeendena. Som fallet Juholt illustrerar blir forskares trovärdighet och renommé ofta exploaterat av journalister som vill skapa nyheter om något som ännu inte har inträffat eller som utgör så kallade ”psuedonyheter”.

Jag tycker det är angeläget att forskare som vill delta i samhällsdebatten, och som vill göra det just i egenskapen som forskare, bör utveckla en etik som bland annat innefattar att inte delta i spekulativ journalistik och svara på frågor som endast innebär gissningar. Forskares medverkan i samhällsdebatten bör istället bestå av att bidra med reflektion, eftertanke och sammanfatta hittillsvarande forskningsresultat. Det är genom att fördjupa diskussionen, att tillföra nya perspektiv och kunna gå emot strömmen som forskare kan och bör ge ett värdefullt bidrag i samhällsdebatten. Vi bör definitivt undvika att hamna i den nuvarande situationen att en före detta politiker står för mer eftertänksamhet och distans än vad stora delar av forskarsamhället gör. Ingen hotline till de stora nyhetsredaktionerna och personligt kändisskap är värt priset av ett uttunnat offentligt anseende.

Ett råd till alla forskare som uppmanas till spekulation är att svara vänligt men bestämt: ”I min roll som forskare ingår att endast uttala sig om sådant som är baserat kunskap och beprövad erfarenhet, att framföra gissningar och spekulationer det finns det andra som är bättre på!”

Stefan Tengblad

Professor vid Högskolan i Skövde

I ledarskapsforskningen på senare år har begreppet autentiskt ledarskap lyfts fram som ett positivt ideal. En autentisk ledare förställer sig inte och spelar inga roller utan leder utifrån sina värderingar och uppfattningar och ”är sig själv” så att säga. Det autentiska skapar trygghet och tillförlitlighet enligt denna teoribildning.  Juholt framstår mycket tydligt som en autentisk ledare och som bygger sin ledargärning på sitt känsloliv i stor utsträckning. I sitt avgångstal beskriver sig som en född socialdemokrat som också kommer att dö som en sådan. Julholt är helt klart en mycket autentisk socialdemokrat, ja nästan en arketypisk sådan. Han har ett ordinärt ursprung, från en mindre industri- och handelsstad och har arbetat politiskt i snart fyra decennier från den lokala SSU-klubben, partitjänsteman och riksdagsledamot. Detta förtjänar respekt och det är denna förankring som gjorde honom till partiledare.

Men Juholt visar på svagheterna med det autentiska ledarskapet och att det rätt så ofta i politikens värld finns behov av att spela olika roller, att förställa sig och att vara förslagen och taktisk. Liksom att bygga relationer och allianser med andra människor, även med sådana som man egentligen inte tycker så mycket om eller har så mycket gemensamt med. Det är ingen slump att Facebook så snabbt blev en del av en politikers vardagliga arbete. Men Juholt framställer sig som något av en ensamvarg, en hårt arbetande och strävsam politiker som nått partitoppen genom hängivenhet och envishet, och många fiender och belackare till trots. Att vara insmickrande kan tyckas oäkta och småkorrupt, men är nog viktigt i dagens mediesamhälle där varje uttalande nagelfars noga. De gånger där han varit försökt vara taktisk har agerande snarare framstod som otaktiskt (t ex vad gäller budgetpropositionen). Taktisk fingerfärdighet är nog helt avgörande på partiledarnivån.

Ett annat område där det autentiska ledarskapet brister är fokuseringen på den egna personen. I många sammanhang har det förvånat mig att Juholt så ofta talar i jag-form när han har kunnat tala i vi-form, såsom våra värderingar och vår gemensamma uppgift. Hans avskedstal är inget undantag. På 20 meningar förekommer ordet jag 20 gånger, 5 gånger används min/mig/mitt/mina. Ordet vi förekommer inte alls och vårt endast en gång (vårt land). Han hade t ex kunnat prata om vi socialdemokrater och vår kommande partiledare. Denne person beskrivs i talet som ”min efterträdare”. Att beskriva denna person som vår framtida partiledare hade onekligen känts mer generöst och inspirerande.

Politik av idag är en väldig komplex företeelse. Det är hart när omöjligt för en ledare att göra de rätta bedömningarna i olika frågor på egen hand. Det politiska ledarskapet bör därför ha en stor kollektiv prägel; en ledare behöver omge sig med duktiga medarbetare som ges inflytande över viktiga ställningstaganden. Dessa medarbetare behöver i sin tur ha ett rikt nätverk av kompetenta kolleger och samarbetspartners. Om Juholt hade verkat på 60- och 70-talet hade han nog kunnat bli en stark och uppskattad ledare, ett stabilt ankare att stödja sig emot när vinden kantrar och som kan hålla en stadig kurs genom stormvindarna. Men nu framstår hans ledarstil som något av ett offer för utvecklingen. Det finns i dagens individualiserade tidsålder ett stort behov av ledare som kan upprätthålla en känsla av gemenskap och samhörighet, både i det inre partiarbetet och ibland vanliga väljare. När känslan av gemenskap och samhörighet krackelerar känner vi oss alla ensamma och sårbara, precis som Juholt måste ha känt sig under hans sista halvår som partiledare.

Stefan Tengblad

Professor Högskolan i Skövde

• Kontonummer: 12323
• Syfte: ”Forskarskola i Arbetsvetenskap”

– Är det sant att de som bor i Moss kommer från yttre rymden?

– Jada gutten min, svarar hon, det är helt sant det.

Länge hade jag ingen annan anledning att åka till Moss än att beskåda utomjordingar. Men nu åker jag dit för att beträda helig mark.

En av de mest inflytelserika nordiska teorierna inom arbetslivets område är Sverre Lysgaards analys av arbetarkollektivet, ett gemensamt försvarsverk bland de underordnade på en arbetsplats för att bevara sin värdighet inför företagets omättliga, ensidiga och obönhörliga krav. Undersökningen genomfördes på massafabriken Peterson og sønn i Moss mot slutet av 1950-talet. För inte så länge sedan stod ett par kollegor och jag vid fabriksgrindarna på samma fabrik och väntade på att bli mottagna för ett besök där. Anledningen var att jag är inblandad i ett projekt som går ut på att upprepa Lysgaards undersökning med utgångspunkt i hans metoder och intervjuguider.

Många arbetslivsforskare vittnar idag om de svårigheter de råkar ut för när det gäller att komma in på arbetsplatser för att göra intervjuer och deltagande observation – om de inte är där på uppdrag av ledningen, vill säga. Här är ett par sådana erfarenheter från arbetslivsforskare:

– Det tog mig nästan två års avslag innan jag lyckades få tag på ett företag, som kunde fungera som det huvudsakliga fallet för min avhandling.

– Jag skulle ha velat undersöka vidare logiken i vissa aspekter av arbetsorganisationen, i synnerhet med ledningen. Trots det var ett dolt angreppssätt den enda möjligheten, eftersom jag hela tiden nekades tillgång (till arbetsplatser) när jag använde mig av en öppen kontakt och förklarade att jag ville undersöka anställningsförhållanden.

Därför var jag åtskilligt nervös när vi stod där och väntade. De personer i företagsledningen och facket som vi skulle träffa kunde enkelt kasta ut oss, varvid hela projektet skulle haverera. Istället blev vi vänligt inbjudna till ett konferensrum, trakterades med frukt och smørbrød, och fick en detaljerad beskrivning av fabrikens öden och äventyr de senaste åren. När vi skulle presentera vårt projekt råkade jag säga att för en arbetslivsforskare kändes det som att komma till helig mark att gå in genom fabriksgrinden. Det ledde till att vi fick en visning av hela fabriksområdet – en verkligt spännande pilgrimsfärd för oss.

Nu har vi genomfört ett stort antal intervjuer och observationer. Det visar sig att ingen anställd finns kvar sedan Lysgaards tid, tekniken är förnyad, ledningsstrategier och arbetsorganisation annorlunda – men den heliga markens arbetarkollektiv finns kvar i ograverat skick. Vår uppgift blir nu att försöka förklara hur det är möjligt.

Jag vet inte hur företagsledningen i den stora koncernen resonerar kring detta men det är nog inte faller att de ser de egna höga lönerna och de centrala staberna som anledningen till lönsamhetsproblemet. Såsom Patrik Hall skriver i sin nya och intressanta bok Managementbyråkratin så utvärderar oftast centralbyråkrater andras effektivitet men inte sin egen.

Det finns alltjämt en stor tilltro i arbetslivet till att en stor organisation är mer effektiv än en liten. Men detta gäller huvudsakligen i företag som har stora fasta kostnader som behöver slås ut på många enheter såsom inom bilindustrin. Men inte heller i denna bransch finns det något entydigt samband. Världens största biltillverkare General Motors tillhör de som har haft den sämsta lönsamheten de senaste decennierna (ej medräknat det i sammanhanget pyttelilla Saab. Det är också så att andelen sysselsatta som arbetar i små- och medelstora företag har ökat kraftigt i de flesta västländer, något som utgör ett påtagligt bevis för mindre organisationers konkurrensförmåga. Bland fördelarna med en liten skala är att detta gör det lättare att anpassa sig till förändringar på marknaden, att kommunikationen blir lättare och enklare, konflikterna färre, kunderna mer närvarande, ineffektivitet syns mer tydligt och är lättare att åtgärda samt och behovet av administration och kontroll är mindre.

Många av dessa tendenser kring småskalighetens fördelar går även att finna inom den svenska universitets- och högskolesektorn där det tack vare SCBs statistik om antalet anställda fördelat på tjänstekategori och lärosäte går att göra intressanta jämförelser. Statistiken visar att det finns betydligt fler lärare (professorer, lektorer och adjunkter) per administratörer vid de regionala högskolorna än vid de stora universiteten. Denna statistik visar att det i hela landet under 2010 utfördes ca 17 400 årsarbeten såsom lärare och 10 700 årsarbeten inom administration (ej inräknat sk teknisk personal och bibliotek). Detta innebär att det gjordes 1.62 lärarårsarbeten per administratör. Vid de regionala högskolorna däremot var antalet årsarbeten 4 000 för lärare och 1 700 för administratörer, vilket motsvarar 2.30 lärarårsarbeten per administratör. Detta innebär att om andelen administratörer i landet hade legat på högskolornas nivå hade antalet administratörsårsarbeten varit cirka en tredjedel lägre.

Den regionala högskola som har flest lärare i förhållande till administratörer är Högskolan i Kristianstad där det går nästan fyra lärare på en administratör. Envisa rykten säger att Högskolan i Kristianstad kommer ut mycket bra i Högskoleverkets granskning av examensarbeten vad beträffande undervisningsresultat. Att en hög andel av högskolans intäkter går till lärarledd undervisning låter som en högst trolig förklaring till denna framgång.

Från regeringshåll har det på sistone framförts att Sverige har för många lärosäten och att en del högskolor är alltför små för att kunna hålla god kvalitet i sin verksamhet. En sammanslagning av lärosäten leder med största sannolikhet till ett kraftigt ökat behov av arbete med samordning och administration, något som kommer att leda till mindre resurser till lärarledd undervisning. Många centralbyråkrater gnuggar säkert händerna åt denna utveckling. Men för studenter och skattebetalare finns det däremot anledning till att börja säga ifrån.

Stefan Tengblad

Professor i företagsekonomi

Högskolan i Skövde

Jag är inbjuden att tala om ”Ett hållbart arbetsliv i en digital kontext”. Det är ganska mycket på samma tema som när jag var chair på en session på det nordiska arbetsmiljömötet i oktober, och nu använder jag en del av de inspirerande tankar kom fram där. Det handlar i första hand om att se på vilket sätt, i stort och i smått, som vår tillvaro – och därmed arbetslivet – förändras i det uppkopplade och digitala samhället.

På liknande tema hörde för övrigt en Elisabet Ahlqvist från Kungliga Biblioteket av sig häromdagen inför att hon idag skulle tala Internetdagarna i Stockholm. Dock är det tydliga fokuset där delaktighet i det digitala, under namnet digidel 2013. Kolla gärna hennes filmade presentation, från ca 17:00 nämner hon exv. Arbetsmiljöhögskolan och citerar mig gällande just de nya utmaningarna i det digitaliserade arbetslivet, om förändrade kompetensbehov mm. Elisabets slides finns här.

Och imorrn:

Lokal: Auditoriet, Sparta, Tunavägen 39, Lund
Tema: Hållbar utveckling
Moderator: Per-Uno Alm

9.00 Morgonsession
Inledning
Claes Nilén, miljöchef LU
Ansvarstagande för en positiv samhällsutveckling
Arbetet på hemmaplan och på andra sidan jordklotet.
Iris Rehnström, TEM
Digital agenda för ett hållbart Sverige
Regeringen har under hösten beslutat om en ”digital agenda för Sverige – it i människans tjänst”.
Sofia Holmgren, Näringsdepartementet

10.30 Kaffepaus

11.00 Förmiddagssession
Hållbar arbetsmiljö i en digital kontext
Vad innebär detta?
Stefan Larsson, Arbetsmiljöhögskolan, LU
Hållbar utveckling ökar lönsamheten i business
Per-Uno Alm
Sammanfattning och avslutning
Per-Uno Alm

12.30 Mässa och Lunch
Leverantörer och avtalspartner presenterar utrustning och tjänster. Samtidigt serveras lunch till dem som anmält sig.

14.30 Samtal med Margot Wallström
Ett kort samtal på länk med tillträdande ordförande i styrelsen för Lunds universitet.

Jag var inbjuden som chair för denna session på det nordiska arbetsmiljömötet, och döpte den till:

Labour and the digital: What does the Internet, social networks and digitalised communication change in society and work-life?

och beskrev den lite trevande och översiktligt i termer av:

This session looks for whatever transition digital society brings, at large as well as in relation to work-life. Any perspective on what the digital dematerialisation, social networks and peer-production mean for how we conceptualise reality, work life, how it affects and interplays with our identities, organisational structures, states and democratic processes, privacy, production/consumption, security, leadership and traditional power structures etc. is welcome.

Internet och digitaliseringens relevans för arbetsliv
Det var oerhört kul att se en massa nya ansikten som kom på vår session, utöver de gäster som inbjudits att tala, dvs nyfikna arbetslivsforskare som ville lyssna mer på om hur det digitala i bred mening kan tänkas påverka arbete och arbetsliv. Och en rad mycket intressanta perspektiv också fram i presentationerna som kan beskrivas som arbetslivsforskning i det digitala samhället. Det rörde exempelvis detaljer kring Facebooks och sociala nätverks roll i mångas tillvaro men också för hur gränser suddas ut mellan privatliv och arbetsliv, och hur konsumtionsmönster förändras i det digitala, bland annat genom bloggars roll för hur produkter promotas i privatbloggar, integritetsfrågor, sjukvård och IKT, samhällsförändring i större drag mm.

Som ett sätt att föra logg över några av de saker som sades vid denna session, radar jag upp några noteringar jag gjorde. Noteringarna gör på intet sätt presentationerna rättvisa, men kan ändå vara bra som minnesfunktion. Vi delade upp vår session i två delar, där den första var något mer hands-on arbetsliv, och den andra mer digitalt samhälle överlag.

1. Jag introducerade under titeln From analogue to digital: the skeumorphs and metaphors we use med tanken om att det digitala inte bara förändrar fakticiteter utan därmed också tankestrukturer och språklig metaforicitet. Jag är jurist och FD i rättssociologi med internetintresse och medlem i forskargruppen Cybernormer. Min introduktion var, helt kort, något om de två förhållandena att vi i och med digitalisering har ett enormt behov av metaforiska lån från en analog tillvaro – vilket ofta äger rätt tydliga metaforer – men också att en del begrepp tenderar att omdefinieras utan att för den skull om omformuleras – dvs det kan vara ganska otydligt att sådana skeumorpher produceras. Det är, med andra ord, två tydliga teman i min avhandling Metaphors and Norms, och något jag skrivit om i SvD.

2. Därefter följde Jonas Andersson: med en presentation på titeln The borders of informality: Investigating “emotional competence”. Jonas är ju lektor i Medie- och Kommunikationsvetenskap på Södertörn, har skrivit boken FRAMTIDEN med Eric Schüldt, ihop med Pelle Snickars varit redaktör för Efter The Pirate Bay och skrivit både vetenskapliga artiklar och synts i SvD ett par gånger. Jonas pratade på ett tema som synts i den här texten Under Strecket i SvD: om hur mätbarhet uppkommer i det digitala – om socialisering i stort, det entreprenöriella jaget (med referens till Nicholas Rose), om multikompetenta användare: teknisk, lingvistisk, kulturell, subkulturell, emotionell, säkerhet, integritet, governmentalitet (foucault) / professionalism (överlappningar), mm.

3. Jutta Haider pratade under temat From ’ethical consumption’ to ethical prosumption? The environmental impact of everyday life, social media, and doing domestic work as home work.
Jutta är forskare och lärare i biblioteks- och informationsvetenskap och är inriktad mot ”digitala kulturer, kritisk internetforskning och miljöinformation”. Förutom att hon undervisar i immaterialrätt på en kurs jag hört gott om, så är hon också med och bygger ett kandidatprogram i digitala kulturer på Lunds universitet. Det är ett bra initiativ som ska bli kul att följa. Jutta pratade om bloggforskning och om det mediet som ett sätt att uttrycka miljövänlig livsföring och levnadsuttryck. Här kan man åter konstatera det metaforiska behovet av hur nya former för beteende kräver nya uttryck om man skall fånga de viktiga aspekterna av det (”prosumption”).

4. Martin Berg läste under temat It’s quiet! What are they talking about? Auto-ethnographic Reflections on Silence and Mediated Interactions in a Digital Workplace Environment och följde upp med en intressant och diskuterande analys. Martin disputerade 2008 i sociologi och postdokkar nu via ett samarbete mellan webb- och strategibyrån Good Old i Malmö och Riksbanken (flexit) om Nätgemenskapernas socialitet. Martin drog växlar på hur kommunikationsverktyget Yammer används på sin arbetsplats och reflekterade över den tysta och i viss mån exkluderade position han svävade på till en början. Martin pratade om internet mediated social spaces och löften om interaktivitet – den sk web 2.0 och hur det, exempelvis på en arbetsplats påverkar maktstrukturer och befäster styrande funktioner..

5. Marcin de Kaminski döpte sin presentation till Looking for a job? Better clean your Facebook album. About net based identity, integrity and interaction on a traditional labor market. Marcin är känd för sin nätverkande approach överlag, var med och arrangerade den mycket lyckade SIDA-konferensen om nätaktivism som demokratiprojekt, är doktorand i Rättssociologi, med i forskargruppen Cybernormer, Juliagruppen, ”klusterprojektet” Werebuild/Telecomix som det senaste året varit mycket aktivt i frågor som rört lagstiftning och opinionsbildning inom nätområdet. Marcin pratade om gränsdragningsfrågor privat/publik, afk/online, ung/vuxen och svårigheterna med att överblicka internets minnesfunktion. Här finns exv sådana problem som vi måste fundera mer på om hur unga använder bilder på sig själva på nätet som senare får konsekvenser när de finns kvar att titta på i sammanhang som aldrig var tänkta, av framtida arbetsgivare mm.

6. Kari Rönkkö pratade om Norms and Internet from interaction design point of view. Kari är mjukvarudesigner och docent på Sektionen för datavetenskap och kommunikation på BTH, viktigt produktutvecklare i Finja Five, medlem i forskargruppen Cybernormer. Det som särskilde Karis approach på denna session var hans fokus på interaktionsdesign, user experience (UX) och programvaruteknik. Kari konstaterade att normer är centrala när det gäller att förstå hur verkligheten möter teknologin, och refererade till normer på en mycket konkret nivå utifrån olika vardagssituationer, som till exempel ”ticket to talk”, som är en referens till Harvey Sacks, en sociolog influerad av etnometodologi. Kari nämnde Mannheimer och Garfinkel och ”vårt bagage från förr” och dess relevans för hur vi förstår verkligheten, och utvecklade detta i relation till UX.

Pass 2

7. Christoffer Kullenberg pratade om Wired revolutions? Learning and using subversive Internet technologies. Christoffer har bland annat skrivit boken Det nätpolitiska manifestet, har en avhandling på gång till i vår, är inblandad i telecomix, skriver intensivt på bloggen intensifier och är medlem i Juliagruppen. Han pratade om internet & nätaktivism och internets betydelse i den arabiska våren. Centralt i presentationen, kanske vid sidan om vad nätaktivism är, var metodfrågan hur nätaktivism kan mätas. Detta ledde Christopher vidare till frågan om hur kunskap(er) kommuniceras. I det nätaktivistiska spåret nämndes ”internetnoll”, dvs afk-spridningen från onlinekällor, vilket är en relevant fråga i aktivistiska sammanhang som samtidigt har bäring på mätbarhetsmetodologiska frågan. Han formulerade mycket av sin presentation kring ”affordance” – hur ser möjliggörandet ut? vad är det som möjliggörs, hur är dess gränser? Och konstaterade att om man tar makt över nätverket, skyddar sig, skaffar man affordance.

8. Måns Svensson presenterade under titeln A Growing Professionalism Within The Global File Sharing Community. Måns är forskningsledare för forskargruppen Cybernormer, föreståndare på Arbetsmiljöhögskolan vid LU, koordinator för mastersprogrammet Sociology of European Law. Han berörde frågor kring normer (sociala, rättsliga och kodade), metod (att vi behöver anpassa metodkraven efter den förändrade verkligheten), och den TPB-studie som forskargruppen Cybernormer genomfört på fildelningssamhället och som DN skrivit om här och här. Han diskuterade fildelningsstrukturer i termer av en tilltagande ”professionalisering”, dvs en rollfördelning i fildelningssamhället. Han nämnde att studien var uppdelad i dels TPB-studien, med över 75 000 respondenter och dels fokusgruppsintervjuer med niondeklasser i Linköping.

9. Johanna Alkan Olsson fördjupade delvis TPB-undersökningen under titeln I am not a criminal, I am just not following the law. Johanna är FD och tillsammans med Måns Svensson programansvarig för Masterprogrammet sociology of European Law samt forskningskoordinator och lärare på rättssociologiska enheten vid Lunds Universitet. I nämnda TPB-studie fokuserar hon de öppna svaren från de afrikanska respondenterna, vilket hon analyserar i termer av ICT för utveckling. Hon konstaterar även att fildelning i vissa fall motiveras som dels det enda sätt att komma åt media och dels skapar någon typ av ”arbete” i en professionalisering där de som har nätåtkomst kan sälja vidare material till andra. Tre teman som dyker upp: sharing culture (inte som i ägande av kultur), 2. opportunity och 3. internet som brobyggare.

10. Magnus Eriksson öppnade upp ett vidare tema under rubriken From Digital Technology to (and back to) Network Cultures. Magnus är knuten till Interactive Institute, skriver på blay och har/är knuten till initiativ som Piratbyrån, F.A.T.L.A.B, Telecomix, GHS, Forskningsavdelningen, Juliagruppen. Magnus letade i sin presentation efter hur man med en övergripande term kunde definiera det som internet och digitala teknologier i samklang med samhälle innebär, och menade bl a att man istället för att prata om Internet kunde tala om nätverkskulturer. Magnus visade upp exempel med framtidens sjukvård relaterat till framtidens internet.

11. Peter Ljungstrand presenterade under titeln Broadening our understanding of future Internet possibilities. Peter är Studio director, senior researcher på interactive institute. Han konstaterade att EU-initiativ rörande forskning som har med det digitala att göra ofta leder till teknikdriven forskning, dvs teknologi, och menade att övergripande initiativ inte lyckas uppstå. Men varför är det så? Peters presentation låg nära design och konstaterade att tänkandet i sig sätter begränsningar för vad vi kan konstruera, designa mm. ”Every object is the embodiment of possibilities and what we can think”, som Enzo Mancini har konstaterat. Peter tog upp konceptbilens uppgift i att visa vad en bil KAN vara, och tog det vidare gällande datorer – och frågade sig om man kan tänka sig konceptdatorer i motsvarande grad, för att tänja på gränserna för vad en dator KAN vara.

12. Håkan Hydén drog historiska växlar gällande samhällsförändring i termer av s-kurvor under titeln Society and worklife in transition: learning from history when considering the implications of a digital society. Håkan är professor i rättssociologi vid Lunds universitet och medlem i forskargruppen Cybernormer. Håkan talade om att vi befinner oss i ett övergångssamhälle, och menade att samhällsförändringen sker i s-kurvor, och att inga samhällen ser längre än till sitt nuvarande tillstånd, man ser bakåt och nu. Det svåra är att bryta sig ur dessa begränsningar gentemot framtida utblickar.

Givet de stora kontrasterna i tillgängliga medel för forskning så har de regionala högskolorna en tuff och utsatt position. Samtidigt är det så att det inte är helt enkelt att åstadkomma koppling mellan forskning och grundutbildning ens när det finns ordentligt med forskningsresurser. Hörsägen från den pågående utvärderingen i företagsekonomi indikerar att resultaten av granskade examensarbeten har många överraskande resultat med bra såväl som mindre bra resultat både för stora universitet och mindre högskolor. Därmed går det också att påstå att många av de mindre högskolorna har en effektivare och mer välfungerande utbildningsverksamhet, de tar in studenter med genomsnittligt lägre antagningspoäng, har mindre resurser för att skapa en god akademisk miljö, men når ändå goda resultat. Enligt mitt förmenande är det t ex viktigare för att nå en hög utbildningskvalitet med engagerade lärare som vill förmedla forskning till studenterna än att det t ex finns många professorer och karriärforskare vid lärosätet.

Signaler från utbildningsministern (DN debatt nätupplagan, DN.se, 2011-10-24: http://www.dn.se/debatt/hogskolor-behover-slas-ihop-med-de-starka-universiteten ) indikerar emellertid att det finns en föreställning på regeringsnivå att de mindre högskolorna är för små för att kunna erbjuda god utbildningskvalitet och att dessa bör istället slås ihop med de starka universiteten för att säkra kvaliteten. Men hur detta kan höja kvaliteten i utbildningarna framgår inte utan framstår för mig som ett rent önsketänkande.

Förhoppningsvis blir det den faktiska kvaliteten som blir utslagsgivande vid utvärderingarna av våra ämnen och kanske kommer utvärderare också att premiera de mindre lärosäten som trots små fasta forskningsresurser och studenter med lägre antagningspoäng når övergenomsnittlig måluppfyllelse. Om skattemedlen skall användas effektivt så är det långt ifrån självklart att de som redan har mest resurser bör gynnas ytterligare. Kvalitet inom universitets- och högskolesektorn bör helt enkelt mätas i termer av åstadkomna resultat i förhållande till förbrukade resurser. Störst och vackrast är inte allt bäst!

Stefan Tengblad
Professor i företagsekonomi
Högskolan i Skövde

Så berättar en anställd i Henrietta Huzells avhandling om ett möte där konsulter skulle introducera lean production i ett företag. Jag kom att tänka på det här citatet när jag läste en broschyr om lean från Sveriges kommuner och landsting (SKL) och Trygghetsrådet, Lean – ett sätt för kommuner och landsting att möta framtiden heter den. Det är en religiös broschyr som lägger fram en sekts lära.

I den religiösa sekten lean heter guden Toyota. Från Toyota utgår allt gott. Toyota är ofelbart. Toyota är frälsningen för världen. Toyota är gud. Till lean-sektens mest heliga skrifter hör ”The machine that changed the world” – och den maskin som förändrade världen är den arbetsorganisation som Toyota har och som profeterna kallar lean. En annan helig skrift finns även på vårt språk och heter (på oklanderlig svenska) ”The Toyota way – lean för världsklass”. De tillhör de heliga skrifter som hela lean-sektens tro vilar på. Men de är inte skrivna av japaner, utan av amerikaner och en europé, sammanlagt fyra profeter. De här författarna – Womack, Jones, Rose och Likert heter de – är verkligen lean-sektens profeter eller evangelister. De åker världen runt och håller möten om läran. Sedan finns ett stort antal missionärer i form av lean-konsulter. Det är nationella profeter som reser omkring och håller väckelsemöten och bildar församlingar. Och så finns det kyrkoherdar och pastorer och pastorsadjunkter, det vill säga lean-konsulter på lägre nivå. De sprider läran i väckelsemöten i till exempel kommuner och landsting.

Allt fler stöter på chefer i landsting och kommuner som kommer stjärnögda från något av SKL:s väckelsemöten i form av lean-kurser. De har den nyfrälstes hela entusiasm och önskan att sprida budskapet och införa egna församlingar. Vi måste införa lean, säger de, annars hamnar vi på efterkälken, annars går vi under. Lean leder till himmelriket, allt som inte är lean leder rakt åt helvete. Det finns inget val. Lean är fulländat och fantastiskt: antingen går du också med i lean-gemenskapen eller så är du en hedning som det kommer att gå illa för.

Förutom de två heliga skrifter jag nämnde finns det förstås en mängd andra skrifter från sekten som lägger ut texten om lean. Ett exempel är den från SKL och Trygghetsfonden. Den kan med rätta kallas en religiös skrift därför att det inte finns någon kritisk distans till det som den handlar om. Det finns en massiv kritik från arbetslivsforskare om de negativa följderna av lean för arbetsvillkor och arbetsmiljö, men den låtsas man inte om överhuvudtaget. Det är ren okritisk propaganda. Man kan också lägga märke till att de som får komma till tals här är kommunalråd, regionråd, representanter för SKL, sjukhusdirektörer och leankonsulter. Inte ett sjukvårdsbiträde så långt ögat når, inte en undersköterska, ingen sjuksköterska, inte ens en läkare. Ändå är inte den här skriften den värsta. Det finns till exempel en från Skånes universitetssjukhus som är rent skandalös.

Vad är det då i lean-sektens budskap som får chefer i landsting och kommuner att tindra så med ögonen? Vad är det för ett himmelrike de tror att de ska komma till? Jo, det är ett rike där de ska få mer arbete utfört med mindre resurser – mer arbete för mindre kostnader, samtidigt som de som ska utföra arbetet är nöjda och glada, till och med entusiastiska. De kommer inte att arbeta hårdare, de kommer inte att arbeta fortare – de kommer att arbeta smartare, sägs det. Inte mycket tyder på att detta är sant. Lean-sektens lära låter också lite för bra för att vara sann, den sägs vara bra i alla avseenden för alla. Den sägs vara en vinn–vinn-situation. De flesta av oss har väl fått e-post, där någon från Nigeria eller Hongkong erbjuder sig att sätta in 250 miljoner dollar på vårt konto, eller där vi gratuleras till att ha vunnit 500 miljoner dollar i ett lotteri som vi inte köpt någon lott till. Vad säkerhetsexperterna inom data säger om detta är att om något låter för bra för att vara sant, så ska man dra öronen åt sig. Då ska man bli misstänksam. Då ska man inte gå på budskapet. Och så är det med lean. Propagandan för lean från SKL och till exempel Skånes universitetssjukhus går ut på att lean är ofelbar – och det är just vad som utmärker en religiös sekt, att dess lära är ofelbar, läran är fulländad och kan inte kritiseras.

Mycket av den forskning som finns om leans konsekvenser för de anställda tyder på att även de känner en entusiasm för budskapet till att börja med. Så småningom märker de emellertid ett växande glapp mellan vad läran säger och dess tillämpning i praktiken. De kan inte arbeta smartare utan tvingas arbeta hårdare, deras inflytande och ”empowerment” uteblir, lean framstår inte längre som en frälsningslära utan som en typ av arbetsorganisation som de blir allt mer cyniska inför. Lean blir lätt ett mer svårskött pastorat än i predikningarna och på frälsningsmötena.

The 2012 International Labour Process Conference will take place, as announced, at the University of Stockholm. The deadline for submissions of proposals for abstracts and symposia is 31st October 2011. Details of the conference are contained within this poster.

Proposals for abstracts and symposia can be submitted through the conference website. You have to login to get access, and if you do not have an account there is a simple procedure to sign up.

The website now contains full details of the four special streams that will supplement the general conference. These consist of:

-S1: Lean in ideology and practice: from labour process and societal effects perspectives

-S2: Putting labour in its place: The Global Commodity Chain, the Global Value Chain, the Global Production Network and Labour Process Analysis

-S3: Work or nature? The Effects of Climate Change on the Labour Process and the Responses of the Labour Movement in the Global South and the Global North

-S4: Global capitalism, national institutions and the comparative political economy of work and employment relations

For updates and dialogue go to the conference blog

We look forward to seeing you in Stockholm,

Fredrik Movitz
Åke Sandberg
Lotta Stern
All at Stockholm University, department of Sociology