”- Vi svenskar är ’fat and happy’. Vi är väldigt inåtvända, och vill luta oss tillbaka och ha det bra. Vi lyssnar inte på kunden och vi har inte ett innovativt klimat med kreativitet och ständiga förbättringar.”

Jag har inte närmare gått igenom undersökningen men följande kommentarer känns ändå befogade för saklighetens skull:

1) Det är inte säkert att de värderingar som intervjupersoner ger uttryck för avspeglar sig i praktiskt handlade. Det är t ex inte alls säkert att engelska medarbetare är bättre på att tillfredsställa kunders behov (enligt undersökningen den starkaste värderingen bland engelska medarbetare) än svenska medarbetare (där denna värdering först kom på 54:e plats i undersökningen).

2) Även om det naturligtvis kan finnas många svenska medarbetare som är oengagerade och lata känns det helt fel att dra alla svenska medarbetare över en kam. Det finns också många svenska företag som har gjort medarbetarengagemang till en konkurrensfördel, te x Scania, IKEA och Handelsbanken.

3) Många av värderingar som svenska medarbetare anger som sina starkaste och som Eneroth hänför under rubriken självupptagenhet går även att koppla till engagemang för omvärlden, inklusive kunderna såsom ärlighet, ta ansvar, medkänsla, positiv attityd och respekt. Jag är t ex mycket mer benägen att vara kund till ett företag vars medarbetare lever efter dessa värderingar, än i ett företag där medarbetarna anger kundtillfredsställelse som huvudvärdering men som samtidigt i sitt agerande brister vad gäller ärlighet, ansvarstagande, medkänsla, attityd och respekt.

På en viktig punkt är jag beredd att ge Eneroth rätt och tyvärr kommer denna poäng bort i den starkt negativa vinklingen i artikeln och det är att kundperspektivet ofta är för svagt i utvecklings- och förbättringsarbete. Jag vet inte om svenska företag är sämre än andra länders företag på denna punkt, men det är helt klart ett område med stor förbättringspotential. Många omorganisationer drivs också mer av chefers kontrollbehov och vilja till makt än av någon djupare förståelse av kunders behovstillfredsställelse eller vilja att gå denna till mötes.  Jag vill därför uppmana till reflektion kring den stora källa till glädje som medarbetare och chefer gemensamt kan uppleva genom att göra kunder och brukare uppriktigt glada och tillfredsställda. En positiv feedback från kunder och brukare betyder ofta minst lika mycket eller t.o.m mer för det egna välbefinnandet än en extra tusenlapp i plånboken eller chefens klapp på axeln. Det är också viktigt att skapa mekanismer för att positiv kundfeedback förs fram även till medarbetare som inte har så nära kontakt med kunder, t ex produktionspersonal i större industriföretag. Avsaknad av sådan feedback kan vara en viktig orsak till varför just produktionspersonal inom LO upplever betydligt lägre arbetstillfredsställelse än t ex detaljhandelsarbetare.

Stefan Tengblad

Dessa farhågor kring det franska ledarskapets brister och förtjänsterna med de svenska tycks dock ha kommit rätt rejält på skam. I den senaste Fortune 500-listan (July 26, 2010) är bara fem företag svenska medan inte mindre än 33 kommer från Frankrike, vars företag också är betydligt större; hela 23 av dessa är större än det största svenska företaget (Volvo). Volvo är trots sin nationellt ledande position inte ens bland de 250 största i världen och bara nummer fem i Norden. Volvo kommer bara rätt högt på listan ”Top 50 Money Losers” (23) där den enda ”trösten” är att Renaults förlust var dubbelt så stor.

En slutsats av detta är att svenska företag bara utgör en närmast obetydlig del av den globala ekonomin och att listans etta Wal-Mart Stores omsätter betydligt mer på en månad än vad Volvo gör på ett år. Att styra globala företagskonglomerat med förtroende och decentraliserad ansvar är säkerligen inte enkelt.

Sverige lyckas dock bättre i den globala konkurrensen när det gäller nätspel (online-gaming). Enligt tidskriften The Economist (July 10- July 16) har Sverige knappt fyra procent av världens nätspelande, vilket innebär en total sjundeplats, efter bara USA, Japan, England, Italien, Tyskland och Frankrike. Undrar bara hur det skall tolkas att Sverige har blivit en stormakt på ”on-line gambling”; har vi några konkurrensfördelar härvidlag? Under alla omständigheter ser detta ut att vara ett bevis på att decennier av statligt monopol och reglering av spelsektorn inte  lyckats lägga band på speldjävulen hos det svenska folket.

Stefan Tengblad

Att gå på luffen var olagligt och efter tre varningar blev det ett års straffarbete och flyktförsök eller ohörsamhet ledde till spöstraff. Luffare sågs som arbetsskygga och en belastning för samhällsekonomin. Men det som samhället sågs som arbetsskygghet berodde enligt luffarna mer på: ”en värld där det fanns så mycket fjäsk för de rika och så lite av verkligt tack och verklig aktning för arbetet. Särskilt mot de smutsiga yrkena och de allra tyngsta var föraktet tydligt. (s. 101).” Att gå på luffen och därmed vara beroende av att få sova på en loge och få ett mål mat var en hård tillvaro och som möttes med stort förakt. Det var inte enkelt att behålla sitt människovärde i denna livssituation.  Föraktet med de som upplevs som svaga, annorlunda eller otillräckliga är ett klassiskt problem som här blir inträngande belyst. Martinson beskrev att luffarna ofta undvek rika slättbygder och istället vandrade omkring i fattigare skogsbydger eftersom människorna där var mer varmhjärtade och generösa.

Vägen till Klockrike har mycket att säga till samhälls- och arbetsvetenskapliga forskare, både genom att beskriva hur det moderna industrisamhället ofta ledde till ett utarmat arbetsinnehåll och hur samhället ser på personer som av olika skäl inte vill prioritera sin egen intjäningsförmåga i arbetslivet. Den är full av intressanta kommentarer och visdomsord. Ett sådant kommer från en lantmätare som har fått i uppdrag att föreslå var utdikningar bör göras för att få tillstånd en sjösänkning. Lantmätaren varnar för alla oavsedda konsekvenser sådana projekt och att sunt förnuft eller praktisk erfarenhet inte är tillräcklig. Verkligheten slår tillbaka ifall den blir alltför snålt förstådd (s. 151)

(Vägen till) Klockrike fungerar i romanen en metafor för ett mer humant och förstående samhälle. Klockrike är en församling i Östergötland som numera finns i Motala kommun. Bolle kom aldrig fram till Klockrike, därtill var häradets ridande polis alltför effektiva. Luffare skulle helt enkelt inte göra sig besvär på den rika slättbygdsförsamlingen. Ett gott liv fick vänta till livet hinsides. Bolle hittade istället paradiset som nyfödd i Amazonas djungler.

Stefan Tengblad

Jag kontaktar Uffa, tidigare raggarkung och hjälpsamheten själv. Han känner alltid någon som kan saker och ting. Jag får ett telefonnummer till någon som heter Hans och som varit rörmokare. Vi träffas alla tre och åker upp till stugan. Väl framme tittar Hans på pumpen, pillar lite här och där, skruvar isär en del saker och knackar på andra och diskuterar med Uffa. Han kommer fram till att det inte är något stort problem. ”Det är en så enkel sak, så det klarar ni själva”, säger han. Det är inga sprickor i pumpen, utan jag behöver bara skaffa en ny sådan där mojäng som sitter där – den som frös sönder – och sedan kan Uffa hjälpa mig att få igång det hela. Och så rekommenderar han ett kolfilter i den där mojängen som sitter där, så vi kan dricka vattnet från sjön.

Nästa dag åker Uffa och jag och köper en sådan där mojäng som ska sitta där och ett kolfilter (640 kr) och vi åker upp för att skruva ihop det hela. Enkel match! På vägen har vi en CD igång, som Uffa har med sig: ”Uffa sjunger Elvis.” Den är riktigt bra. Vi skruvar ihop det hela – nästan, för mojängen som ska sitta där får vi dit och rören får vi ihop och varmvattenberedaren lyckas vi ansluta, men vi hittar inte duschblandaren. Vi letar överallt, i alla lådor och skåp, på alla bord och bänkar, i boa, i lillstugan, överallt. Men den finns inte. Och eftersom det hela måste vara ett slutet system kan vi inte starta pumpen utan duschblandaren. Vi åker till stan igen till tonerna av Uffa och Elvis.

Dagen därpå åker jag till OBS för att köpa en ny duschblandare. På avdelningen för kranar och blandare finns alla modeller uppsatta, och lådor med respektive modell ligger därunder i prydliga rader. Trodde jag i alla fall, så jag tar en låda under den modell som jag ska ha och bär den triumfatoriskt till kassan. Och så åker Uffa och jag upp igen till samma toner för att skruva ihop det hela. Enkel match nu när vi har allting!

Det är fel duschblandare. Raderna på OBS var inte så prydliga som jag trott och det går inte att passa in den nya duschblandaren i det hela. Ner till stan igen. Samma toner. Kollar noga på produktnumret på lådan på OBS, bryter mig in i den och ser att det är rätt modell, bär den triumfatoriskt till kassan (1 369 kr) och vi åker upp igen. Till Elvis och Uffa.

Vi skruvar dit blandaren till det hela och fyller pumpen med vatten. Enkel match! Vi kopplar in pumpen – Uffa ute och jag inne i köket för att kolla om några rör spruckit. Det kan vi ju se nu, när vi har fått ihop det hela. Vi startar pumpen, men den bara surrar lite en stund utan att det händer något mer. Så skriker Uffa ”Pumpen ryker” och jag skriker ”Stäng av den för helvete” och det gör han och det blir tyst och det slutar ryka. Och inget vatten. Vi skruvar isär pumpen från det hela och bär upp den till bilen. Jag måste åka till en pumpfirma och få den kollad. Där är det tre personer som pillar lite här och där, skruvar isär en del saker och knackar på andra och diskuterar med varandra. De kommer fram till att pumpen har flera sprickor och förmodligen invärtes skador och att det blir dyrare att reparera den än att köpa en ny. Lyckligtvis råkar de ha just den modell jag behöver på lager just nu, så jag just köper den (1 300 kr).

Uffa och jag åker upp till stugan igen till välkända toner och skruvar ihop pumpen med det hela och startar den. Och nu har vi drickbart vatten bara genom att vrida på kranen i köket. Enkel match!

När samma bolag byggde ett nytt kontor i Tasmanien, utformades det med Queenslandkontoret som modell eftersom det blivit en så stor succé. Ledningen tyckte dock inte att det var nödvändigt att engagera de anställda den här gången, det hade ju redan skett i Queensland. Hela arbetsplatsen utformades utan något inflytande från de anställdas sida över huvud taget. Byggnaden låg väldigt vackert i en trädgård intill en flod. Men kontoret hade bara mycket små fönster och markiser som ständigt var neddragna, eftersom kontorsarbetarna inte kunde påverka dem. Bara högsta ledningen kunde dra upp och ned sina markiser. En anställd kommenterade: ”Det finns en värld utanför och folk vill gärna se den. Varför ska vi ens ha fönster? Varför göra sådant mot folk? Det känns som att vi är instängda i en fälla.”

Kontorsarbetarna accepterade skälen till att markiserna fanns där, det vill säga att minska anspänningen på ögonen och motverka huvudvärk, men de hade bättre lösningar på dessa problem. Tonade fönster, sa de, skulle ha haft samma effekt och ändå gjort det möjligt för dem att då och då kasta en blick på det vackra natursceneriet utanför. Ledningen hade inte frågat de anställda om någonting och själva hade de inte tänkt på den saken. Därför blev de väldigt överraskade över att kopian av det uppskattade kontoret i en storstad i Queensland möttes med sådant missnöje bredvid en flod i en park i Tasmanien.

Frågan är dock varför arbetslivsforskningen behöver hamna i strykklass i tider med ekonomistiska förtecken? Den övervägande delen av vår ekonomi produceras i form av lönearbete och inom ramen för formella organisationer. Inom arbetslivet med andra ord! Och hur arbete organiseras, utövas, belönas, styrs och fördelas har en mycket stor inverkan på det ekonomiska utfallet och hur mycket resurser som går att använda för välfärdsproduktion och privat konsumtion.

Det gäller också att inse att även vanliga arbetstagare och konsumenter (liksom inte minst fackliga organisationer) bidrar till det ekonomistiska perspektivets styrka i arbetslivet (och att inte bara direktörer och stora kapitalägare gör det). Den egna lönens storlek är en högst angelägen fråga för de flesta av oss och vi köper gärna kläder från Asien även om vi vet att dessa är producerade under sämre arbetsvillkor än t ex svenskproducerade kläder. Och på krogen blir det svårt att erbjuda goda arbetsvillkor om vi som kunder föredrar fläskfilé, pommes frites och en stor stark för 99 kronor framför oxfilé och ugnsbakad potatis för 269 kronor.

Vad jag vill ha sagt egentligen är jag tycker det är angeläget att den ekonomiska dimensionen av arbete är levande i arbetslivsforskningen på annat sätt än som den goda arbetsmiljöns och den professionella autonomins svorne fiende producerad av kallhamrade politiker, direktörer och kapitalister, liksom att vi bör försöka visa att socialt och fysiologiskt hållbara arbeten i högsta grad kan vara lönsamt både för aktieägare och samhälle.

Stefan Tengblad

En intressant notering i marginalen är att i denna värld, alltså bland dessa stora industriföretag, betyder inte entreprenör riktigt samma sak som inom regional utveckling, näringslivspolitik och stora delar av entreprenörskapsforskningen. Helt säkert finns många kreativa, innovativa och risktagande människor bland dem som kör traktor eller lastbil eller arbetar som elektriker, men det är inte riktigt det som det handlar om här. En entreprenör i denna värld är ett mindre företag som arbetar inne på ett större företags område och på direkt uppdrag av det större företaget. Ofta har det mindre företaget specialistkompetens inom bygg, transport eller till och med någon del av produktionen. Stabilitet, professionalitet och säkerhetstänkande är viktigt och säkerligen också en hög grad av lojalitet och anpassning till och beroende av det större företaget – på gott och ont. Det finns här kanske till och med några ofrivilliga entreprenörer som hellre hade haft ett mer säkert och fast jobb på det stora företaget. För, precis som Jan Ch Karlsson skrev här på bloggen för några dagar sedan, många människor tycker faktiskt om fasta jobb.

Att sätta landet på en svältkur samtidigt som det grundläggande problemet med låg konkurrenskraft inte hanteras är en kortsiktig lösning. För att Grekland skall kunna betala av sina skulder behöver omvärlden köpa grekiska produkter. Handen på hjärtat: vad handlar du från Grekland förutom badsemestrar?

För att lösa situationen behövs ett räddningspaket i form av nedskrivningar av lån och ekonomisk hjälp från EU-länderna samtidigt som Grekland lämnar valutaunionen.

En lärdom från den grekiska krisen är att det är vanskligt att låta länder med olika ekonomisk konkurrenskraft och politisk kultur dela valuta.

Stefan Tengblad

När jag upptäcker faktoider om arbetslivet, så har de flesta en sak gemensam: De uttalar sig med självklarhet om något utan att ha det minsta belägg för att det faktiskt är på det sätt som de påstår. Det fanns till exempel för inte så länge sedan en tid när det här hade blivit ett faktum: Människor i allmänhet och ungdomar i synnerhet vill inte längre ha fasta jobb. Förr, i det gamla samhället, ville folk ha en sådan trygghet men nu, i det nya samhället, är det ingen som vill det längre. Men det var fel. Det var en faktoid. Den spreds i massmedia, de flesta politiker trodde på den, det fanns arbetslivsforskare som framförde den. Men den var falsk. För den som ville se fanns åtskilliga empiriska undersökningar om vad människor faktiskt tyckte om fasta jobb. De visade entydigt att fast jobb var vad folk ville ha och att det inte var någon skillnad i den saken mellan åldersgrupper. Men i den allmänna debatten dukade fakta under för faktoiden.

Ett annat exempel: Arbetslagstiftningen, särskilt Lagen om anställningsskydd (LAS), är striktare i Sverige än i andra länder och det minskar sysselsättningen. Det är fel. För det första tillhör Sverige en mellankategori i fråga om ”strikthet”, det vill säga graden av anställningstrygghet, i internationell jämförelse. I toppen av strikthetstabellen ligger till exempel Frankrike, Portugal, Turkiet, och Spanien. I botten finns exempelvis Japan, Danmark, Kanada, Storbritannien och USA. Och i mellanskiktet finns Sverige, Norge, Tyskland, Finland, Polen och några till. För det andra, om uttalandet vore sant skulle de länder som liberaliserat sin arbetsmarknadslagstiftning fått en högre sysselsättningsgrad än andra. Men så är det inte. Det finns helt enkelt inget samband mellan en ”strikthet” i lagstiftningen och sysselsättningsgrad. Uttalandet är en faktoid.

Och ett exempel till: Kraven på kvalifikationer i arbetslivet har stigit så kraftigt att folks utbildningsnivå inte hunnit med. Det finns en utbredd underutbildning på arbetsmarknaden. Det är fel. I själva verket är det tvärtom. Det är riktigt att det finns ett stort glapp mellan individers utbildningsnivå och jobbens kvalifikationsnivå, men det går så att säga åt andra hållet: Folks utbildningsnivå har stigit så kraftigt att kvalifikationerna i arbetslivet inte hunnit med. Det finns en utbredd överutbildning på arbetsmarknaden. Uttalandet är en faktoid.

Egentligen så tror jag inte att det är så svårt att motverka faktoider. Parollen är mycket enkel: Kolla data, kolla fakta! Jag vet att vetenskapsteoretiska modifieringar och kvalificeringar måste göras av ett sådant uttalande – men det hör till finliret. Huvudsaken är att vi alla är lite kritiska och tänker efter vilken empirisk grund olika påståenden faktiskt har om hur arbetslivet ser ut.

Vi arbetslivsforskare har, tycker jag, ett stort ansvar i att avslöja faktoider om arbetslivet och att vara självkritiska nog att inte sprida dem.

Rörliga löner infördes inte minst för att stimulera till förändring och nysatsningar, företeelser som företag som Nordea och Telia Sonera är i kontinuerligt behov av. Det är också ett välkänt faktum att t ex säljare med rörlig lön anstränger sig hårdare och säljer mer än säljare som får samma lön oavsett försäljning. Arbetsorganisation som bygger på att arbetsgrupper tar ansvar för arbetsuppgifter är också i behov av rörliga kompensationssystem. Var för skall arbetare anstränga sig till det yttersta ifall vinsterna från detta helt stannar hos arbetsgivaren?

Problemet kan inte vara rörlig lön i sig självt, möjligen att de fasta lönerna är för höga så att de totala lönekostnaderna blir för höga med en kombination, men då är det detta problem som bör angripas. Det sämsta som nu kan hända är att de fasta lönerna stiger så mycket att bankcheferna inte förlorar något ekonomiskt med borttagande av rörliga löner, och t o m öka genom att de som inte skulle få någon rörlig ersättning får fast kompensation istället. I denna fråga har regeringen målat in sig i ett hörn. Hoppas att färgen torkar så fort att en snar reträtt går att inleda innan de negativa effekterna har hunnit bli allvarliga.

Stefan Tengblad