Ett brev från Posten

0
62

Vi tre bloggare på FALF:s hemsida fick en gemensam e-post från en brevbärare, som är fackligt aktiv inom SEKO. Det lyder så här:

”Som facklig inom Posten brottas man ständigt med frågor om hårda rationaliseringar, stress, utarmat arbetsinnehåll och ökande fysisk belastning i arbetet. De omorganisationer som kommer allt tätare uppfattas (ofta med rätta) av medlemmarna som skrivbordsprodukter, uttryck för toppstyrning och okänslighet inom företaget. Många av mina arbetskamrater, fackliga eller ej, funderar över dessa saker. Jag själv gör det. Det finns en ilska och samtidigt en maktlöshet. Något jag antar vi delar med en hel massa andra arbetar- och tjänstemannagrupper i samhället.

Vad jag vill är att bredda hur vi tänker kring dessa frågor, plocka fram samhällsperspektivet. Det kan både handla om att se trender inom olika branscher (eller motverkande trender) och om att se vilken ekonomisk utveckling/politik som tvingar fram den ökande stress, utarmning av arbetsuppgifter osv jag upplever finns idag. Och hur motverkar man den? Hur ser en politik för ett mänskligare arbetsliv ut? Kortad arbetstid? Återregleringar? Självstyre på arbetsplatserna? En vägran att stirra upp tempot från de anställdas sida? Ska en motstrategi kopplas till klimatfrågan och den nödvändiga omställning som måste göras? Jag vet inte, men jag tänker försöka ta reda på det. Jag uppfattar det som fullkomligt orimligt att den fråga som engagerar så många ute på arbetsplatserna dagligen är så fullkomligt frånvarande i politiken. Arbetet är en stor del av våra liv. Och jag är övertygad om att kraften och viljan att förändra hur det ser ut idag finns ute på arbetsplatserna.”

Det är ett mycket angeläget brev som sätter utvecklingen av arbetsmiljö och arbetsvillkor i förfärande fokus: Stress och utarmning av arbetsuppgifter, som dock bara kan mötas med ilska och maktlöshet i avsaknad av politiska åtgärder och eget inflytande – och samtidigt ett krav på ett mänskligare, värdigare arbetsliv. Allt detta är sådant som arbetslivsforskning måste undersöka. För att markera allvaret i brevets budskap kommer var och en av oss att svara i en liten serie bloggar.

Ett allt viktigare perspektiv på arbete och arbetsvillkor handlar om mänsklig värdighet. Vi vet att värdighet är centralt för att arbetet ska vara meningsfullt och tillfredsställande, något som gäller oberoende av sådana skillnader som genus, klass och etnicitet. Samtidigt hamnar arbetandes värdighet ofta i konflikt med ekonomiska krav på effektivitet, produktivitet och vinst. För arbetsgivare är det vanligen viktigare att arbetet är effektivt, produktivt och vinstgivande än värdigt. För de arbetande själva är värdighet vanligen lika viktig, ofta viktigare. Jag vill häva att ett värdigt arbete är ett självändamål – det behöver inte motiveras med andra saker. Det är ett rimligt krav i sig att arbetet ska vara värdigt och ge värdighet.

Värdighet innebär att arbetet ska ge självkänsla och självrespekt, liksom att man ska få respekt från andra. Flera saker kan motverka detta, till exempel alltför hårda krav och stress i arbetet, brist på autonomi och självbestämmande, osäkerhet i anställningar, och dålig ledning. Allmänt kan man säga att arbetsvillkor och arbetsmiljö som gör det möjligt för de arbetande att upprätthålla sin integritet, respekt, stolthet och erkännande från andra leder till värdighet. Arbetsmiljöer och arbetsvillkor som medför skam, stigmatisering, förödmjukelse och brist på erkännande berövar de arbetande deras värdighet.

Det mest betydelsefulla för att arbetet ska vara värdigt är dock att de arbetande har autonomi och självbestämmande. Det sägs ibland att lean production ger anställda just detta, men i undersökningar av hur lean faktiskt fungerar kommer en helt annan bild fram: en stark standardisering av arbetet och sträng övervakning av de anställda motverkar självbestämmande. Autonomi är sällan något som de arbetande får av sin arbetsgivare, det är oftast något som de erövrar.

LEAVE A REPLY

Please enter your comment!
Please enter your name here