Jag tänker på Martinsons fantastiska ‘enkla’ citat, som ju egentligen innefattar och uttrycker precis det som ofrihet i arbetet innebär, ”att inte kunna gå utom dörren och hämta luft när man vill”. Hur många kan inte det, hämta luft när dom vill. Än idag. Vad det gör med oss som mänskliga varelser att inte kunna det är bara en fråga bland många kring vad arbetet gör med oss. Egentligen. Förkrympthet kanske. Ett förkrympt människovärde handlar det ju om i grunden, att inte ens få bestämma en så enkel sak som att hämta luft när man så önskar och behöver.

Och även om det inte är alls lika illa idag när det gäller konsekvenserna av att inte jobba, så finns ju synen kvar, synen på dom som inte ‘drar sitt strå till stacken’ oavsett vad det beror på. Sjukdom, arbetslöshet, ålder, önskan om ett annat liv än att tvingas in i grottekvarnen. Som ju arbetslivet trots allt också idag innebär för en hel del. Jag tror många kan känna igen en önskan om just den friheten Martinson beskriver, att själv få bestämma över sin dag, inte att inte arbeta utan att arbeta efter eget sinne. Det är en oerhört sträng, närmast fientlig, människosyn som synen på luffaren innebar, en stränghet som fortsatt ekar idag, och som synliggörs väldigt väl i begreppet ‘utanförskap’. Detta begrepp, utanförskap, säger ju att ni som inte jobbar och ‘gör rätt för er’, ni ingår inte riktigt i samhället, ni står utanför, och måste därför givetvis straffas på något sätt, inte genom fängelse eller spöstraff (så primitiva är vi ju inte längre), men genom att som pensionär betala högre skatt, som arbetslös eller sjuk visserligen få ersättning, men såpass låg att det för många är svårt att få det att gå runt.

Ett par sista undringar: Vad kan vi göra för att bli mer toleranta, mer livsbejakande i vår syn på varandra och oss själva? Vad håller vi på med egentligen?

Stefan T

Stefan Tengblad