Arbetssäkerhet är inte så lätt
I måndagens tidningar (http://www.nsd.se/nyheter/kiruna/artikel.aspx?ArticleId=5347008 och http://www.kuriren.nu/nyheter/artikel.aspx?articleid=5367005) fanns att läsa om en arbetsplatsolycka på LKAB-området i Kiruna. En man voltade med den truck han körde och blev svårt skadad. Det är en tråkig och allvarlig händelse som visar på hur svårt det är med arbetssäkerhet på en arbetsplats där flera företag samverkar. Den skadade var nämligen inte anställd på LKAB och inte heller på KGS (Kiruna grus- och stenförädling), utan på ett entreprenörsföretag. Vems är egentligen ansvaret för att det kanske saknades ett tippskydd? Det är lätt att säga att det är ”arbetsgivarens ansvar”, men i en sådan komplex situation är det inte självklart var gränserna går mellan olika arbetsgivares ansvar. I senaste numret av Arbetarskydd finns mer att läsa om risker på jobbet (http://www.arbetarskydd.se/administration/kommentarer/article144913.ece).
En intressant notering i marginalen är att i denna värld, alltså bland dessa stora industriföretag, betyder inte entreprenör riktigt samma sak som inom regional utveckling, näringslivspolitik och stora delar av entreprenörskapsforskningen. Helt säkert finns många kreativa, innovativa och risktagande människor bland dem som kör traktor eller lastbil eller arbetar som elektriker, men det är inte riktigt det som det handlar om här. En entreprenör i denna värld är ett mindre företag som arbetar inne på ett större företags område och på direkt uppdrag av det större företaget. Ofta har det mindre företaget specialistkompetens inom bygg, transport eller till och med någon del av produktionen. Stabilitet, professionalitet och säkerhetstänkande är viktigt och säkerligen också en hög grad av lojalitet och anpassning till och beroende av det större företaget – på gott och ont. Det finns här kanske till och med några ofrivilliga entreprenörer som hellre hade haft ett mer säkert och fast jobb på det stora företaget. För, precis som Jan Ch Karlsson skrev här på bloggen för några dagar sedan, många människor tycker faktiskt om fasta jobb.
Är lean den ultimata lösningen?
Det är svårt att undkomma Lean. Konceptet har fått en mycket stark ställning inom produktionsområdet och sprider sig numera som en löpeld, inte bara inom tillverkningsindustrin, utan också inom sjukvård, kommunala förvaltningar mm. Och för mig som brukar roa mig med diskursanalytiska perspektiv och nyinstitutionell teori är det intressant att följa konceptets omvandling från en japansk verktygslåda till allmän organisationsutveckling. Arbetsvetenskap vid LTU har i veckan haft besök av Peter Hines, professor vid Cardiff Business School. Hines startade Lean Enterprise Research Center (http://www.leanenterprise.org.uk/) vid Cardiff University tillsammans med Dan Jones (känd som en av författarna till böckerna ”The Machine that Changed the World” och ”Lean thinking”). Hines höll en föreläsning här på universitetet och deltog på workshopen ”Lean med Produktion Botnia” på konferensen Vändpunkt 2010 i Kiruna (http://www.vandpunkt2010.se/). Föreläsningarna illustrerade tydligt att fokus flyttats bort från 5S och ”Kaizen-blitz”. En sådan ansats kallade Hines ”fake lean”. Det riktiga lean innebär mer respekt för människan. Det handlar inte längre om att bara reducera spill utan att göra livet enklare för de anställda. För att göra en hållbar implementering av lean, förklarade Hines, är det viktigt att utgå från de anställdas kunskaper om sitt arbete och låta dem aktivt såväl besluta om som att genomföra förändringar. Det är även viktigt att skapa lärande arbeten med breddat arbetsinnehåll så att de anställda får använda sig av hela sin kompetens, reflektera, ifrågasätta och ständigt lära sig nytt. Kunskaper om helheten är centralt och beslut fattas i samförstånd. Organisatoriskt lärande är ett genomgående begrepp i denna form av lean som också beskrivs som en kulturförändring. Tanken är att skapa en organisation med självstyrande grupper och chefer som fungerar mer som coacher och mentorer.
Ja, ni ser själva att lean fungerat som en svamp och sugit till sig allt möjligt. Det är ganska stor skillnad i argumentationen mellan det tidiga 1990-talets lean och 2010-talets. Förutom en hel del traditionellt konsultprat om organisationsutveckling och ledarskap verkar lean idag innehålla mycket som känns igen från ”det goda arbetet”, arbetsplatslärande, sådant som jag själv brukar säga är viktigt att tänka på för att undvika återställare vid organisationsförändringar och en hel del annat som vi arbetslivsforskare har argumenterat för under de senaste decennierna. Är lean den ultimata lösningen som kombinerar god arbetsmiljö, utvecklande arbeten och effektiv produktion? Kanske behövs inte längre någon arbetsvetenskap eller arbetslivsforskning – utan det räcker med lean? Nja, mellan raderna i lean-presentationerna skymtar andra saker, sådant som kanske skapar nya arbetsmiljöproblem eller gör att gamla problem dyker upp i en ny kontext.
Ikea i Frankrike
Det är måndag morgon, snön yr och är kallt ute. På vägen till jobbet hör jag på P1 om hur IKEA-anställda i Frankrike strejkar för att protestera mot de låga lönerna och dåliga anställningsvillkoren. En intervjuad kvinna säger att den svenska modellen och det medbestämmade som IKEA:s företagskultur sägs grunda sig på mest liknar skendemokrati, åtminstone på hennes arbetsplats. Hur det nu är med den saken det vet jag inte. Men jag gör reflektionen att vi nog inte ska ta villkoren i svenska arbetslivet för givet. Det som blir extra tydligt i en annan kontext, till exempel Frankrike, kanske också finns hos oss. En annan reflektion är att det nog inte är så lätt att exportera arbetsvillkor och arbetskultur. Vi vill gärna exportera det vi ser som gott i våra system, men samtidigt måste ju de svenska globala företagen få verka på samma villkor som andra företag på de olika marknaderna. Eller? Och kanske ”mottagande land” vare kan eller ens vill importera våra system. Det finns nog samma motstånd där som här. Vi köper ju inte globala amerikanska, japanska och kinesiska företags arbetsvillkor och kultur rakt av här hos oss. Det är många nya och gamla arbetsmiljö- och arbetslivsproblem som dyker upp i vårt föränderliga och globaliserade arbetsliv.
Lena Abrahamsson
Lena Abrahamsson är professor i arbetsvetenskap (med inriktning genus och organisation) vid Avdelningen för industriell produktionsmiljö, Institutionen för arbetsvetenskap, Luleå tekniska universitet. Hennes huvudsakliga verksamhet är forskning. Hon handleder doktorander och verkar som projektledare i ett flertal pågående forskningsprojekt inom processindustri, verkstadsindustri, småföretag, tjänsteföretag och offentlig sektor. Hennes forskning handlar om arbetsplatslärande och organisations- och produktionsutveckling. Hon har en bakgrund som civilingenjör och har arbetat som konsult med arbetsmiljö-, produktions- och organisationsförändringar i industriföretag.
