Arbete och passion
Är du passionerad, lille vän? Det bör du vara. Det är mycket passion i arbetslivet nu – eller åtminstone i pratet om arbetslivet. Tanken är att vi bör ha en intensivt positiv känsla för och i vårt arbete – oberoende av arbetsmiljö och arbetsvillkor. Förmodligen talas det mest om entreprenörskap i samband med passion och arbete. Det finns exempelvis en (svensk) tidskrift med titeln Passion for Business som är särskilt inriktad på kvinnliga entreprenörer. Andra yrkesgrupper som ofta nämns som passionerade är musiker och professionella fotbollsspelare. När mer vanliga anställda omtalas är det främst i managementlitteraturen, i vilken arbetsgivardrömmarnas utveckling av goda drag hos de arbetande har sett den här utvecklingen: Från ”arbetstillfredsställelse ökar produktiviteten” över ”arbetsengagemang ökar produktiviteten” till ”arbetspassion ökar produktiviteten”. Drömmen om passionen innefattar dessutom att den ska vara ett mätbart personlighetsdrag, så att man kan anställa redan passionerade människor och inte behöver uppamma deras passion.
Här vill jag gärna påminna om att passioner har två motsatta sidor. Passioner kan vara både bra och dåliga för den passionerade. Redan den gamle utopisten Charles Fourier, som såg ett framtida samhälle byggt på befriade passioner, varnade för att hämmade passioner gör människor inskränkta och samhället förtryckande. Han tyckte mycket om drastiska exempel och det här är ett av dem: Den romerske kejsaren Nero har rykte om sig att ha varit ovanligt grym och tyrannisk. Han föddes, säger Fourier, med en sammansättning av passioner som medförde att han drevs av en stark blodtörst. Om han hade levat i det framtida samhället hade man redan i hans späda år upptäckt detta och väglett honom till att bli slaktare, inte kejsare. På så sätt skulle han fått leva ett liv med ett lustfyllt och passionerat arbete, som så småningom skulle ha utvecklat honom till att göra nya vetenskapliga upptäckter inom agronomins område. Och samhället skulle ha besparats en tyrann.
Inom modern psykologi finns faktiskt en parallell till Fouriers resonemang. Man gör en indelning av passioner i å ena sidan harmonipassion och å andra sidan besatthetspassion. Det som lägger grund för denna åtskillnad är hur vi som barn lärt oss att uppskatta något som vi gör. Om vi på frivillig väg lärt oss att en viss aktivitet är väldigt viktig för oss och blir en del av vår identitet, så blir den en positiv kraft i vårt liv. Den blir en harmonipassion som vi älskar, men ändå kan kontrollera. Om vi däremot lär oss genom ett yttre tryck blir engagemanget i aktiviteten okontrollerbart, den blir en besatthetspassion som istället kontrollerar oss. Det är då vi blir spelberoende eller workaholics.
”Livet är en utdragen pina för den som måste utföra ett arbete som inte är lustbetonat”, säger Fourier. Det kanske är för mycket begärt att arbetet idag ska vara en harmonipassion för alla arbetande. Men vi kan åtminstone kräva att det ska vara värdigt.
Mitt samlande
Folk samlar på så mycket. Frimärken, gamla bilar, Elvisprylar, kapsyler. Själv samlar jag på berättelser om motstånd på arbetsplatser. En sådan berättelse kan till exempel lyda så här:
I anglosaxiska länder betyder hot-desking att kontorsanställda inte har något eget skrivbord, utan när de kommer till jobbet måste de försöka få tag på ett ledigt sådant. Arbetsgivare, management och konsulter kallar det ett ”icke-territoriellt kontor”. Det som de flesta kontorsarbetare vill göra blir därmed omöjligt: att få en vrå av arbetsplatsen att kännas som att den har en personlig mening för dem. Det sker genom ganska enkla sätt, som att ha foton av nära och kära på skrivbordet, sätta upp en skämtteckning som säger något som du tycker är viktigt i livet eller en bild som du tycker är vacker och som inspirerar dig. En kontorsarbetare på ett sådant kontor ville försvara sin personliga värdighet och satte upp fler foton och teckningar än hon fick. Ledningen bestraffade henne och tvingade henne att ta bort utsmyckningarna. Historien om händelsen spreds över hela arbetsplatsen och snart hängde familjefoton och posters överallt. Saken blev även känd utanför kontoret och det började dyka upp artiklar i tidningarna om vad som hänt. En tidning bad sina läsare att skicka in andra exempel på ”absurd skrivbordspolitik”. Inför detta tryck och risken att framstå i en löjlig dager drog företaget tillbaka sina regler för antalet personliga saker som fick finnas på skrivborden.
Eller så här:
Förmannen kallade till ett möte och sa att de anställda inte längre fick höra på radio eller prata med varandra under arbetet – det störde produktionen. Den som pratade skulle få en varning och efter tre varningar få sparken. Men snart började långa brev, skrivna på pappersservetter, cirkulera bland arbetarna. Det blev det nya sättet att prata. Det var deras metod att upprätthålla lite mänsklig värdighet gentemot förbudet att kommunicera med arbetskamraterna.
Om du har varit med om någon sådan här händelse eller hört talas om eller läst om är jag mycket tacksam om du vill skicka den till mig (jan.karlsson@kau.se). Berättelserna hamnar inte bara i min samling – åtskilliga av dem kommer att publiceras.
När man samlar på en viss sak så kan det ofta vara svårt att förstå andras samlarvurm. Hur kan någon vara intresserad av frimärken när det finns kapsyler? Eller Elvisprylar när det finns gamla bilar (med undantag av rosa Cadillacs, förstås)? Ibland får jag den typen av frågor, vanligen om det inte är deprimerande att samla på en massa konflikter på arbetsplatser. Utifrån min samlarvurm ter det sig dock annorlunda: Det är upplyftande och inspirerande att se hur människor står upp för sin värdighet när den hotas av ovärdiga arbetsvillkor. Och, som sagt, ge mig gärna fler upplyftande berättelser!
Arbetsliv i omvandling
