Till den fria forskningens försvar!
I veckan var jag kallad till ett möte på Vetenskapsrådet som fått i uppdrag av regering och departement att föreslå vilka forskningsområden inom HumSam-området som borde prioriteras framöver. I den fortgående rationaliseringen av samhället finns det ett tydligt krav på all verksamhet som bedrivs med offentliga medel skall leda till tydlig samhällsnytta, och vad som är samhällsnytta definieras allt mer av politiska beslutsfattare. Sättet att säkerställa att forskningen samhällsnyttig leder sedan till en omfattande styrning av vilken typ av forskning som skall finansieras och även hur forskningen skall bedrivas t ex i form av extern samverkan, systematisk kunskapsspridning och detaljerade tidsplaner. Forskningsarbetet handlar numera alltmer att känna till de rätta knepen för att få anslag såsom kunna den ansökningsretoriken (eller vad som t.o.m kan kallas för ansökningsjargong), bygga upp för forskningsprocessen ofta rätt oanvändbara nätverk (förutom att när det gäller att legitimera den egna positionen i vetenskapssamhället), eller att vara bra på låtsas att man som forskare bedriver en så kallad interaktiv kunskapsbildningsprocess tillsammans med stressade praktiker som försöker få en kaotisk vardag att gå ihop. Med styrningen kommer de taktiska övervägandena in, man gör inte den studie man skulle vilja göra utan den som man tror att anslagsgivaren kan tänka sig att ge pengar till, till och med förväntade resultat är modellerade för att tillfredsställa anslagsgivares förhoppningar.
Jag tycker det är självklart att forskning skall vara samhällsnyttig – i en vid mening som inkluderar vidmakthållande av kulturarv, försvar av demokratiska värden, mm – och även att vi skall ha samarbeten inom och utom akademin. Problemet är bara att det är utomordentligt svårt att åstadkomma detta genom formell planering och styrning. I de fall när vi har haft de högsta ambitioner med detta, har detta misslyckats ganska kapitalt. Samarbetspartners har blivit nedlagda, omstrukturerade, uppsagda eller tappat intresset till följd av bankkriser, fordonskriser eller bara genom att en ny ledning har tillträtt. Planer ser ofta väldigt bra ut på pappret och på förhand. Och hade verkligen planering varit kungsvägen till framgång hade gamla Sovjetunionen varit världens mest framgångsrika nation. Inget annat samhälle har byggt lika mycket på avancerad och integrerad planering. Men det var inte dålig planering som ledde till Sovjetunionens ekonomiska fiasko, det var snarare tilltron till planering.
Jag är övertygad om att ju mer forskningen är styrd av politiska önskemål och detaljerade planer desto mindre samhällsnytta kommer den att generera. Forskning som skapar samhällsnytta är nyfikenhetsdriven, meritokratisk och vågar adressera tekniska och sociala problem på ett lekfullt sätt: ”Tänk om detta kunde funka det vore kul att testa/pröva”. När vi började forska kring fenomenet medarbetarskap så var detta inte på initiativ av ett forskningsråd, en myndighet, branschorgan eller dylikt, det var ett oförutsett resultat av en empirisk studie av hur chefer hanterade sitt ”decentraliserade personalansvar”. Den forskningen som vi genomförde i första halvan av ”00-talet” och som presenterats i fyra böcker har tagits emot med intresse av många hundra företag och organisationer och har säkerligen haft en inte obetydlig påverka på olika slags personalledningspraktiker i det svenska arbetslivet. Den är ett bra exempel på att forskning kan leda till stor samhällsnytta, men på ett sätt som absolut inte varit planerat eller ens förutsett av oss själva. Det handlade istället om att försöka dra nytta av oförutsedda forskningsresultat.
Ett annat och långt viktigare exempel på betydelsen av fri forskning är Astra-Zeneca, före fusionen var Astra ett mycket innovativt företag men där ledningen klagade över att utvecklingsingenjörerna var så svårstyrda. Efter fusionen brittiska Zeneca verkar ledningen ha fått bättre kontroll över utvecklingsarbetet och de ekonomiska resurserna har ökat kraftigt. Det enda problemet är att inte ett enda större originalläkemedel har kommit ut på marknaden de senaste 8 åren trots att 300 miljarder kronor! har satsats på framtagning av nya läkemedel.
Det finns självklart behov av planering och styrning av forskning men denna bör inte vara särskilt detaljerad utan vara inriktad mot att skapa ett yttre ramverk för forskningsarbete och att stävja inkompetens, missbruk och fusk. Forskning som skapar samhällsnytta måste bygga på kreativa processer inte på byråkratisk styrning. Sverige (och även andra länder) har helt enkelt inte råd att öka detaljstyrningen av sin forskningssektor!
Stefan Tengblad
Sokrates söker lektorat vid Högskolan i Skövde
Innan jul cirkulerade det en rolig You-Tube film på temat ”Einstein söker en professur” (vid Göteborgs universitet) där en ny text ersätter vad en kolerisk och desperat Hitler gormar ut i en dyster bunker (från filmen ”Der Untergang”). Dekanen (Hitler) avfärdar Einstein därför att han saknar pedagogisk utbildning, inte forskar inom de centralt utvalda vetenskapsområdena, att han inte har erfarenhet och intresse av att arbeta med hållbarhets- och genusfrågor, inte kan förväntas sig efterleva fastlagda mål- och styrdokument, mm. På många sätt känner man igen vad som händer i det obönhörliga mötet mellan vetenskaplig kvalitet och akademisk frihet å ena sidan och administrativa förordningar och krumryggad anpasslighet å den andra sidan. Samtidigt känns filmen orealistisk på fler sätt än den instängda och mörka bunkermiljön där alla utom Hitler står i nervös givakt. Ingen dekan vid något lärosäte skulle nämligen tveka att anställa en nobelpristagare i dagens anseendetörstande universitetssamfund. Einsteins vetenskapliga renommé hade gjort rent hus med alla andra kriterier och involverade beslutsfattare hade betett sig som tjurfäktningsrekryterarna i julaftonsfilmen om Tjuren Ferdinand: ”Splendide, bravissimo, excellente – Honom ska vi ha”.
Det är däremot högst osäkert om ett lärosäte hade ansträngt sig för anställa Sokrates som lärare. Det hade inte förvånat mig det minsta om Sokrates gjort sig omöjlig som anställd lärare även om han helhjärtat gått in för att göra ett gott arbete. Hela hans pedagogiska upplägg hade framstått som högst otidsenligt, att genom dialog föra tankar och förståelse framåt, att låta lärjungarna styra ämnesval och låta deras egen bildning och kunskapsinhämtning stå i förgrunden. Att göra en jämförelse med Sokrates pedagogiska gärning hjälper oss att se hur kraftigt instrumentaliserad vår utbildningsverksamhet blivit. Kurslitteratur och lärandemål är fastställda långt innan kursen startar, studenterna anmodas att lära sig ett visst stoff och sedan examineras detta på ett standardiserat sätt. Kunskaper som förmedlas är också ofta snävt avgränsade och en mer holistisk förståelse av utbildningsinnehållet för studenter ordna på egen hand (i bästa fall!). Knappast konstigt egentligen att det är så svårt att få tillstånd kritiska diskussioner och reflektioner från studenternas sida, själva undervisningsdesignen motverkar detta på ett kraftfullt sätt.
Sokrates hade förstås också haft det hopplöst svårt att fylla sin tjänstgöring med tillräckligt antal ”håsar och håpe-errer” och hade säkerligen dragit över sina kursbudgetar rejält. Det är onekligen skillnad med att ha ett dussintal lärjungar under flera års tid och ständigt nya femveckors-kurser som kan ha alltifrån 25 till 300 deltagare. Säkerligen hade även många studenter blivit osäkra på att inte veta exakt vilka kunskaper de förväntas pränta in, examinationsformerna hade nog inte sätts som rättssäkra och högskoleverkets utvärderare hade lagt pannan i djupa veck inför bristen på systematiskt kvalitetsarbete. Det hade nog inte spelat någon större roll om Sokrates hade arbetat på en regional högskola som min egen, på ett större universitet eller på en så kallad elitinstitution som KTH eller Karolinska, kulturkrocken hade nog blivit ungefär lika hård.
Sokrates hade som bekant Platon som lärjunge som i sin tur hade Aristoteles som lärjunge. Denna trio har haft en avgörande betydelse, inte bara för Västerlandet utan för hela världen och har stimulerat otaliga generationer till ett nyfiket kunskapssökande och på ett anmärkningsvärt sätt legitimerat kunskapsproduktion utanför kyrkans och andra makthavares hägn. Deras betydelse för den värld vi lever i är svår att överskatta. Kontentan av detta är att det som till synes ses som ineffektivt (en dialog- och individcentrerad undervisning) och kan vara mycket effektivt och att det som till synes framstår som effektivt (monologisk massutbildning) i själva verket kan vara högst ineffektivt ja till och med kontraproduktivt.
Stefan Tengblad
Professor i företagsekonomi
Högskolan i Skövde
PS: Hitler söker professur finns tillgänglig på länken
http://www.overstream.net/view.php?oid=msuzipe7ngux
Hur skapa engagemang för kvalitet och effektivitet i en allt mer utarmande arbetssituation?
Det är populärt i högskolepolitiska sammanhang att lyfta fram att sektorn nu får en ökad autonomi och kan fatta beslut i frågor som tidigare för detaljreglering. Med tanke på att forskning visar att styrningen av offentlig sektor i övrigt har tilltagit går det att ställa frågan om högskolesektorn utgör ett privilegierat undantag. Svaret är med allt knappare ekonomiska resurser och med återkommande utvärderingar av resultat så är behovet av detaljreglering i avtagande.
Frågor kring styrning och kontroll diskuterades i dagarna två på den nationella ämneskonferensen i företagsekonomi som detta år avhölls på Linnéuniversitet i veckan. Bortsett från Kung Bores härjningar som strulade till tåg- och flygförbindelserna blev konferensen en fullträff. På seminarierna konstaterades att så mycket autonomi kan det inte heller bli fråga om så länge som sektorns intäkter så gott som uteslutande kommer från statsmakten och därför måste högskolornas strategier först och främst handla om att tillgodose denna finansiärs intressen. I synnerhet gäller det att utforma strategier som är kopplade till intäkter såsom utbildningsprestationer, forskningsanslag och andra inkomstkällor. Om ersättningen för dessa prestationer hålls på en rejält låg nivå minskar frihetsgraderna för lärosäten att utveckla alternativa strategier och därmed ökar likriktningen. Liknelsen kan göras mellan en fattig och rik person, medan den rike kan välja mellan ett stort utbud av konsumtionsprodukter så behöver den fattiga prioritera de mest basala behoven och dessutom välja de billigaste alternativen t e x vad gäller beklädnad, boende och livsmedel.
På ett av seminarierna deltog den nye högskoledirektören Lars Haikkola tillsammans med två riksdagsmän och två rektorer. Rektorerna Allan Malm från Lund och Anders Söderholm från Mittuniversitet förde en övertygande argumentation om behovet av att öka den ekonomiska tilldelningen för grundutbildning och riksdagsmännen blev påtagligt påverkade av argumenten. Då kontrade Haikkola med att det var orealistiskt att de ekonomiska anslagen skulle ökas utan att sektorn i sin helhet istället borde effektiviseras. Han hänvisade till en internationell utveckling kring ”Doing more with less”. Att ändra faktorerna för tilldelning till olika ämnen trodde inte heller Haikkola på, detta var ett robust och förutsägbart system och försöken att ändra detta system hade inte lyckats. Lite förvånande minst sagt med generösa politiker och stränga verkschefer som ryter ifrån när politikerna blir alltför medgörliga.
Att försöka göra mer för mindre pengar leder till minskat handlingsutrymme på ämnesnivån, dvs att man accepterar en ökad fattigdom. Med tanke på hur långt utarmningen har gått i vårt ämne som även ligger i botten när det gäller tilldelning av fakultetsmedel per student kändes detta som en besk medicin. Jag vet också hur demotiverande ett minskat handlingsutrymme känns för ett lärarkollegium. Jag framförde därför att även om jag kan se behovet av en effektiviserad högskolesektor så behövs det motiverade medarbetare för att åstadkomma detta och frågade: ”Hur gör man för att motivera högskoleanställda när de ekonomiska resurserna krymper?” Haikkola verkade vara överraskad över frågan, tyckte den var bra och viktig men att han inte hade ett bra svar eventuellt kunde ett bättre chefskap utgöra en lösning på problemet.
Jag har inte heller någon lösning på hur det kan gå att skapa engagemang på lång sikt med att hela tiden gör mer för mindre resurser. Ersättningen inom det humanistiskt-samhällsvetenskapliga området är låg i internationell jämförelse och på många lärosäten går bara 1/3 av dessa intäkter till de företagsekonomiska ämnesgrupperna. Framtidsvisionen att undervisa om 5-10 år för 20% av en mer urholkad studentpeng kan nog bara locka den som tänker sig att göra något annat än att vara en undervisande lärare.
På ett lärosäte har ämnesgrupperna gjort motstånd mot den interna urholkningen av studentpengen och börjat använda ”kvarandelen” som nyckeltal. På detta lärosäte hade man lyckats behålla en kvarandel på 44% (inkl löneomkostnader) i företagsekonomiämnet och detta ledde till besparingar i stödverksamheterna. Det var hoppfullt att det trots allt finns gradskillnader i helvetet och att det går att göra motstånd mot den tilltagande utarmningen av de svenska högskoleutbildningarna.
Vad sägs om att försöka etablera en 40% kvarandel som ett minimun och att det långsiktiga målet att verka för bör vara en kvarandel på minst 50%? Så länge som inte studentpengen går i botten så känns det motiverande att samtidigt arbeta med att bygga in hög kvalitet i utbildningarna utifrån dessa föresatser.
Stefan Tengblad
Denna artikel är sampublicerad på www.fekis.se och www.falf.se
Arbetsliv i omvandling
