Vad är problemet med rörliga löner?

Den senaste tiden har det varit strid i Telia Sonera och Nordea kring att svenska staten inte vill att det skall betalas ut rörliga löner till chefer i statliga bolag. Det känns på många sätt som en återgång till förr när löner var mer fasta och stabila. Anders Borg motiverar detta med att risktagande annars blir för högt. När man på detta sätt vill minska risktagandet bör rimligen också vinst- och utvecklingsmöjligheterna också begränsas. Särskilt Nordea har efter senaste bankkrisen utvecklats på ett utomordentligt gott sätt inte minst genom förvärv av bankföretag i övriga nordiska länder. Rörliga ersättningar kan ha spelat en avgörande roll för bankens framgång.

Rörliga löner infördes inte minst för att stimulera till förändring och nysatsningar, företeelser som företag som Nordea och Telia Sonera är i kontinuerligt behov av. Det är också ett välkänt faktum att t ex säljare med rörlig lön anstränger sig hårdare och säljer mer än säljare som får samma lön oavsett försäljning. Arbetsorganisation som bygger på att arbetsgrupper tar ansvar för arbetsuppgifter är också i behov av rörliga kompensationssystem. Var för skall arbetare anstränga sig till det yttersta ifall vinsterna från detta helt stannar hos arbetsgivaren?

Problemet kan inte vara rörlig lön i sig självt, möjligen att de fasta lönerna är för höga så att de totala lönekostnaderna blir för höga med en kombination, men då är det detta problem som bör angripas. Det sämsta som nu kan hända är att de fasta lönerna stiger så mycket att bankcheferna inte förlorar något ekonomiskt med borttagande av rörliga löner, och t o m öka genom att de som inte skulle få någon rörlig ersättning får fast kompensation istället. I denna fråga har regeringen målat in sig i ett hörn. Hoppas att färgen torkar så fort att en snar reträtt går att inleda innan de negativa effekterna har hunnit bli allvarliga.

Stefan Tengblad