Mindre pengar till arbetsmiljön

Budgetpropositionen som kom idag (18/9 2013) är inte någon munter läsning utifrån ett arbetsmiljöperspektiv eller åtminstone utifrån ett arbetsmiljöverksperspektiv. Arbetsmiljöverket verkar inte få några ytterligare resurser, snarare mindre. Detta trots att arbetsmiljöproblemen på arbetsmarknaden – och därmed arbetsmiljöverkets uppdrag – inte minskar utan istället blir mer komplexa och resurskrävande. Vi kan exempelvis se en ökad tudelning på arbetsmarknaden. Visserligen finns en tillväxt av högkvalificerade jobb där arbetsmiljön ofta är tämligen bra, men vi ser också en tillväxt av lågkvalificerade jobb där det ofta kan finnas sämre arbetsvillkor, många små arbetsplatser, sämre täckning av skyddsombud, svagare fackligt arbete.

Överlag verkar det finnas alldeles för lite pengar till arbetsmiljöarbetet i dagens Sverige. Det är dock inte någon ny trend. Anslagen till Arbetsmiljöverket har minskat med ca 2 % per år de senaste åren. För att möta den knappa ekonomiska framtiden kommer Arbetsmiljöverket att genomföra en omorganisering med fokus att både effektivisera och banta. En troligen nödvändig åtgärd, men trist. Bantningen kommer troligen att innebära att antalet medarbetare minskar genom anställningsstopp och att antalet kontor minskas. Exakt hur den nya organisationen ska se ut arbetas fram nu under hösten och ska vara klart till sista december.

Ytterligare en intressant läsning i budgetpropositionen är att den så kallade Kunskapsfunktionen inte kommer att få fortsatta medel. Arbetsmiljöverket fick i fjol 2 milj. kr för att påbörja arbetet med att inrätta och utveckla en Kunskapsfunktion som skulle samla och sprida kunskaper från arbetsmiljöforskningen. Arbetsmiljöverket har börjat arbetet och investerat i projektet, men nu måste projektet bromsas in och troligen avslutas. Om inte det dyker upp något annat motsvarande känns det problematiskt att regeringen väljer att prioritera bort denna satsning. Regeringens nya arbetslinje verkar inte måna om arbetsmiljön.

Vad budgetpropositionen betyder för arbetsmiljöforskningen vet jag inte, till det behövs en mer noggrann läsning. Jag vet däremot att söktrycket till FORTE (Forskningsrådet för hälsa, arbetsliv och välfärd, f.d. FAS) är högt, mycket högre än de resurser som finns. Detta gör att beviljandegraden sjunker för varje år och i år var vi nere i 7-8 % och det är en besvärlig situation. De totala transaktionskostnaderna blir mycket höga för att fördela de små pengarna vi har. Har vi råd med det?

Säkerhetskultur – ett recept för framtidens arbetsliv?

Säkerhet är verkligen ett aktuellt ord. Bara förra veckan var jag engagerad i flera sådana diskussioner. På måndag hade vi på Arbetsvetenskap i Luleå besök av EHSS (Ergonomi & Human Factor sällskapet Sverige). De höll sitt årsmöte hos oss och vi bjöd på några föreläsningar om allt från hållbarhetsperspektiv i Kirunas stadsomvandling till säkerhet i kontrollrum. Jag pratade om ojämställdhet, organisationsförändringar och psykosociala arbetsmiljöer och hur detta påverkar möjligheter att skapa säker produktion och organisation.

Detta tema fortsatte jag med på tisdagen under mitt inledningsanförande på SSGs säkerhetskonferens i Stockholm. Massa- och pappersbranschens företag och organisationer diskuterade säkerhetskultur och arbetsmiljöarbete. Att arbetsorganisation har en stor betydelse för arbetsmiljön och säkerheten var också tydligt på onsdagen då var jag på Arbetsmiljöverkets insynsråd och lyssnade på statistik som visade hur den växande bemanningsbranschen uppvisar tråkiga siffror när det gäller arbetsolyckor och arbetsskador. Är det tillfälliga siffror eller en signal om ett förändrat arbetsliv? Diskussionen om framtidens arbetsliv fortsatte i torsdags på arbetsmöte hemma på Arbetsvetenskap. Det ser ut som om vi får en allt äldre befolkning och tillsammans med kraven att fler ska arbeta mer och längre måste nya krav på än bättre och säkrare arbetsmiljöer ställas. Annars finns risk att vi kommer att se ett tudelat arbetsliv med ökade skillnader mellan de som har stabil, bra och säker arbetsmiljö och de som inte har inte har lika ordnade förhållanden. Veckan avslutades med att jag på fredag fick jag höra talas om ett intressant utvecklingsprojekt i Luleå kommun, ”Rena byggen”, ett projekt som försöker förebygga både problem med svartjobb och problem med dålig arbetsmiljö och säkerhet. Det hänger ibland ihop. Om man fuskar med skatter eller anställningsvillkor så hänger kanske arbetsmiljöproblem med? Och vice versa. Vi får hoppas att satsningen i Luleå ger resultat.

Det känns uppfriskande att säkerhet och säkerhetskultur åter diskuteras. Den diskussionen har legat lågt ett tag. Även om det inte handlar om problem med svartjobb finns risk att arbetsmiljöfrågorna lätt hamnar mellan stolarna. Olycksfallsstatistiken talar sitt tydliga språk. Arbetsolyckor, arbetssjukdomar och arbetsskador får inte bli något som vi accepterar.

Dialog på arbetsplatsen är inget slöseri (bloggdiskussion med Jan och Lena)

På senare tid har jag stött på flera tidningsartiklar och insändare om en tilltagande stress i arbetslivet. I dagens Göteborgs-Posten (2010-12-06) finns ett  uppslag på temat ”Arbetstempot är en hälsofara” som beskriver hur övertid tillämpas regelbundet och hur medarbetare görs individuellt ansvariga för att hantera ständigt inkommande arbetsuppgifter, t ex i form av elektroniska ärendehanteringssystem. Orsakerna till stress och hård arbetsbelastning kan vara många; från underbemanning, illa fungerande rutiner eller ojämn arbetsbelastning. Även lösningarna på problemen kan vara mångskiftande och det finns inte utrymme här för att gå igenom dem alla. En viktig grund för att det skall gå att lösa problemen, oavsett vilka dessa är, är att det finns en fortlöpande dialog på arbetsplatsen mellan chefer och medarbetare. Utan en fungerande dialog uppstår såsom i fallet med Posten, uppstår en känsla av maktlöshet hos de anställda och de intentioner från ledningen som finns når inte fram.

På många arbetsplatser går det inte att effektivisera verksamheten genom att arbeta hårdare då arbetstempot redan är högt uppdrivet och där ytterligare ökningar snarast kan leda till motsatt resultat. Det är på samma sätt som att en idrottsutövare som håller på att få en stressfraktur behöver minska på träningsmängden för att kunna prestera bättre.

Många arbetsplatser har ökat sin effektivitet genom okonventionella lösningar som sextimmarsdag i tvåskift, att fredagar avsätts för kompetensutveckling och interna aktiviteter. Dessa lösningar hade inte varit möjliga utan en bra dialog. Organisationsutveckling kräver lärande, lärande kräver dialog och reflektion, dialog och reflektion kräver att man stannar upp med löpande arbete och avsätter tid.

Ett förslag till alla som har ledaruppdrag på högre nivåer i stora organisationer: Frigör en vecka i januari och ägna denna enbart åt att vara ute på olika arbetsplatser och lyssna och diskutera med olika medarbetare. Jag lovar att detta kommer att leda till ny kunskap, förståelse och till ett mer kreativt ledningsarbete under resten av året.

Stefan Tengblad