Arbete och passion

0
56

Är du passionerad, lille vän? Det bör du vara. Det är mycket passion i arbetslivet nu – eller åtminstone i pratet om arbetslivet. Tanken är att vi bör ha en intensivt positiv känsla för och i vårt arbete – oberoende av arbetsmiljö och arbetsvillkor. Förmodligen talas det mest om entreprenörskap i samband med passion och arbete. Det finns exempelvis en (svensk) tidskrift med titeln Passion for Business som är särskilt inriktad på kvinnliga entreprenörer. Andra yrkesgrupper som ofta nämns som passionerade är musiker och professionella fotbollsspelare. När mer vanliga anställda omtalas är det främst i managementlitteraturen, i vilken arbetsgivardrömmarnas utveckling av goda drag hos de arbetande har sett den här utvecklingen: Från ”arbetstillfredsställelse ökar produktiviteten” över ”arbetsengagemang ökar produktiviteten” till ”arbetspassion ökar produktiviteten”. Drömmen om passionen innefattar dessutom att den ska vara ett mätbart personlighetsdrag, så att man kan anställa redan passionerade människor och inte behöver uppamma deras passion.

Här vill jag gärna påminna om att passioner har två motsatta sidor. Passioner kan vara både bra och dåliga för den passionerade. Redan den gamle utopisten Charles Fourier, som såg ett framtida samhälle byggt på befriade passioner, varnade för att hämmade passioner gör människor inskränkta och samhället förtryckande. Han tyckte mycket om drastiska exempel och det här är ett av dem: Den romerske kejsaren Nero har rykte om sig att ha varit ovanligt grym och tyrannisk. Han föddes, säger Fourier, med en sammansättning av passioner som medförde att han drevs av en stark blodtörst. Om han hade levat i det framtida samhället hade man redan i hans späda år upptäckt detta och väglett honom till att bli slaktare, inte kejsare. På så sätt skulle han fått leva ett liv med ett lustfyllt och passionerat arbete, som så småningom skulle ha utvecklat honom till att göra nya vetenskapliga upptäckter inom agronomins område. Och samhället skulle ha besparats en tyrann.

Inom modern psykologi finns faktiskt en parallell till Fouriers resonemang. Man gör en indelning av passioner i å ena sidan harmonipassion och å andra sidan besatthetspassion. Det som lägger grund för denna åtskillnad är hur vi som barn lärt oss att uppskatta något som vi gör. Om vi på frivillig väg lärt oss att en viss aktivitet är väldigt viktig för oss och blir en del av vår identitet, så blir den en positiv kraft i vårt liv. Den blir en harmonipassion som vi älskar, men ändå kan kontrollera. Om vi däremot lär oss genom ett yttre tryck blir engagemanget i aktiviteten okontrollerbart, den blir en besatthetspassion som istället kontrollerar oss. Det är då vi blir spelberoende eller workaholics.

”Livet är en utdragen pina för den som måste utföra ett arbete som inte är lustbetonat”, säger Fourier. Det kanske är för mycket begärt att arbetet idag ska vara en harmonipassion för alla arbetande. Men vi kan åtminstone kräva att det ska vara värdigt.

LEAVE A REPLY

Please enter your comment!
Please enter your name here