Sverige: en kasinoekonomi?
När jag började som doktorand i början av 1990-talet var en viktig anledning till tillkomsten av det forskningsprogram som jag deltog i att Sverige hade så många framgångsrika storföretag. Sverige, tillsammans med Schweiz var då bäst i Europa med avseende på antal storföretag i förhållande till folkmängd. Den svenska företagsledarstilen byggde mycket på decentraliserat ansvar och förtroende och sågs av många som en konkurrensfördel. Farhågor restes i samband med fusionsplanerna mellan Renault och Volvo att detta skulle bli en olycklig kulturkrock och att franskt management inte var så välutvecklat.
Dessa farhågor kring det franska ledarskapets brister och förtjänsterna med de svenska tycks dock ha kommit rätt rejält på skam. I den senaste Fortune 500-listan (July 26, 2010) är bara fem företag svenska medan inte mindre än 33 kommer från Frankrike, vars företag också är betydligt större; hela 23 av dessa är större än det största svenska företaget (Volvo). Volvo är trots sin nationellt ledande position inte ens bland de 250 största i världen och bara nummer fem i Norden. Volvo kommer bara rätt högt på listan ”Top 50 Money Losers” (23) där den enda ”trösten” är att Renaults förlust var dubbelt så stor.
En slutsats av detta är att svenska företag bara utgör en närmast obetydlig del av den globala ekonomin och att listans etta Wal-Mart Stores omsätter betydligt mer på en månad än vad Volvo gör på ett år. Att styra globala företagskonglomerat med förtroende och decentraliserad ansvar är säkerligen inte enkelt.
Sverige lyckas dock bättre i den globala konkurrensen när det gäller nätspel (online-gaming). Enligt tidskriften The Economist (July 10- July 16) har Sverige knappt fyra procent av världens nätspelande, vilket innebär en total sjundeplats, efter bara USA, Japan, England, Italien, Tyskland och Frankrike. Undrar bara hur det skall tolkas att Sverige har blivit en stormakt på ”on-line gambling”; har vi några konkurrensfördelar härvidlag? Under alla omständigheter ser detta ut att vara ett bevis på att decennier av statligt monopol och reglering av spelsektorn inte lyckats lägga band på speldjävulen hos det svenska folket.
Stefan Tengblad
Motstånd i form av frivilligt arbetsuträde
Min blogg-kollega Jan Ch Karlsson har sammanställt en förtjänstfull och angelägen bok om motstånd i arbetslivet. En aspekt av motstånd som jag dock saknar i boken är det motstånd som människor gör när de inte ställer sig till arbetsmarknadens förfogande av olika skäl. Samhället intar gärna en fördömande syn till dem som frivilligt avstår från att lönearbeta eller vara egenföretagare. Än värre har det varit historiskt. Jag läste på nytt nu i sommar Harry Martinsons roman ”Vägen till Klockrike” (1948) som handlar om luffaren Bolle vid perioden av förra sekelskiftet. I boken beskrivs hur Bolle lämnar sitt arbete som cigarrmakare för att vandra runt i Sverige. Skälen till detta var flera; olycklig kärlek, växande konkurrens från cigarrmaskiner, dålig lön och inte minst ofrihet: ”…att man [inte] kan gå ut om dörren och hämta luft när man vill” (s. 12). Bolle och en kumpan bestämmer sig för att göra cigarrer på egen hand men det är svårt att få tag på råvara eftersom de ses som oseriösa ”skuttare”. Pengarna för de cigarrer de kunde tillverka räcker till en amerikabiljett som emellertid Bolle förlorar en lottkastning om.
Att gå på luffen var olagligt och efter tre varningar blev det ett års straffarbete och flyktförsök eller ohörsamhet ledde till spöstraff. Luffare sågs som arbetsskygga och en belastning för samhällsekonomin. Men det som samhället sågs som arbetsskygghet berodde enligt luffarna mer på: ”en värld där det fanns så mycket fjäsk för de rika och så lite av verkligt tack och verklig aktning för arbetet. Särskilt mot de smutsiga yrkena och de allra tyngsta var föraktet tydligt. (s. 101).” Att gå på luffen och därmed vara beroende av att få sova på en loge och få ett mål mat var en hård tillvaro och som möttes med stort förakt. Det var inte enkelt att behålla sitt människovärde i denna livssituation. Föraktet med de som upplevs som svaga, annorlunda eller otillräckliga är ett klassiskt problem som här blir inträngande belyst. Martinson beskrev att luffarna ofta undvek rika slättbygder och istället vandrade omkring i fattigare skogsbydger eftersom människorna där var mer varmhjärtade och generösa.
Vägen till Klockrike har mycket att säga till samhälls- och arbetsvetenskapliga forskare, både genom att beskriva hur det moderna industrisamhället ofta ledde till ett utarmat arbetsinnehåll och hur samhället ser på personer som av olika skäl inte vill prioritera sin egen intjäningsförmåga i arbetslivet. Den är full av intressanta kommentarer och visdomsord. Ett sådant kommer från en lantmätare som har fått i uppdrag att föreslå var utdikningar bör göras för att få tillstånd en sjösänkning. Lantmätaren varnar för alla oavsedda konsekvenser sådana projekt och att sunt förnuft eller praktisk erfarenhet inte är tillräcklig. Verkligheten slår tillbaka ifall den blir alltför snålt förstådd (s. 151)
(Vägen till) Klockrike fungerar i romanen en metafor för ett mer humant och förstående samhälle. Klockrike är en församling i Östergötland som numera finns i Motala kommun. Bolle kom aldrig fram till Klockrike, därtill var häradets ridande polis alltför effektiva. Luffare skulle helt enkelt inte göra sig besvär på den rika slättbygdsförsamlingen. Ett gott liv fick vänta till livet hinsides. Bolle hittade istället paradiset som nyfödd i Amazonas djungler.
Stefan Tengblad
Pumpen och det hela – en nätverksstudie
När vi skulle öppna sommarstugan efter vinterstängningen var vi lite oroliga för vattenpumpen. Vi pumpar upp sommarvatten från sjön och det hade kommit en köldknäpp i höstas innan vi tömt systemet. Det var risk att pumpen eller något rör spruckit. Men rörmokaren i Molkom vägrar komma hit. ”Det är en så enkel sak, det klarar ni själva”, säger han. ”Enkel match!” Men inte gör vi det. Lise anser att allt tekniskt är karlgöra, men för mig är allt tekniskt mysterier. Vi behöver hjälp.
Jag kontaktar Uffa, tidigare raggarkung och hjälpsamheten själv. Han känner alltid någon som kan saker och ting. Jag får ett telefonnummer till någon som heter Hans och som varit rörmokare. Vi träffas alla tre och åker upp till stugan. Väl framme tittar Hans på pumpen, pillar lite här och där, skruvar isär en del saker och knackar på andra och diskuterar med Uffa. Han kommer fram till att det inte är något stort problem. ”Det är en så enkel sak, så det klarar ni själva”, säger han. Det är inga sprickor i pumpen, utan jag behöver bara skaffa en ny sådan där mojäng som sitter där – den som frös sönder – och sedan kan Uffa hjälpa mig att få igång det hela. Och så rekommenderar han ett kolfilter i den där mojängen som sitter där, så vi kan dricka vattnet från sjön.
Nästa dag åker Uffa och jag och köper en sådan där mojäng som ska sitta där och ett kolfilter (640 kr) och vi åker upp för att skruva ihop det hela. Enkel match! På vägen har vi en CD igång, som Uffa har med sig: ”Uffa sjunger Elvis.” Den är riktigt bra. Vi skruvar ihop det hela – nästan, för mojängen som ska sitta där får vi dit och rören får vi ihop och varmvattenberedaren lyckas vi ansluta, men vi hittar inte duschblandaren. Vi letar överallt, i alla lådor och skåp, på alla bord och bänkar, i boa, i lillstugan, överallt. Men den finns inte. Och eftersom det hela måste vara ett slutet system kan vi inte starta pumpen utan duschblandaren. Vi åker till stan igen till tonerna av Uffa och Elvis.
Dagen därpå åker jag till OBS för att köpa en ny duschblandare. På avdelningen för kranar och blandare finns alla modeller uppsatta, och lådor med respektive modell ligger därunder i prydliga rader. Trodde jag i alla fall, så jag tar en låda under den modell som jag ska ha och bär den triumfatoriskt till kassan. Och så åker Uffa och jag upp igen till samma toner för att skruva ihop det hela. Enkel match nu när vi har allting!
Det är fel duschblandare. Raderna på OBS var inte så prydliga som jag trott och det går inte att passa in den nya duschblandaren i det hela. Ner till stan igen. Samma toner. Kollar noga på produktnumret på lådan på OBS, bryter mig in i den och ser att det är rätt modell, bär den triumfatoriskt till kassan (1 369 kr) och vi åker upp igen. Till Elvis och Uffa.
Vi skruvar dit blandaren till det hela och fyller pumpen med vatten. Enkel match! Vi kopplar in pumpen – Uffa ute och jag inne i köket för att kolla om några rör spruckit. Det kan vi ju se nu, när vi har fått ihop det hela. Vi startar pumpen, men den bara surrar lite en stund utan att det händer något mer. Så skriker Uffa ”Pumpen ryker” och jag skriker ”Stäng av den för helvete” och det gör han och det blir tyst och det slutar ryka. Och inget vatten. Vi skruvar isär pumpen från det hela och bär upp den till bilen. Jag måste åka till en pumpfirma och få den kollad. Där är det tre personer som pillar lite här och där, skruvar isär en del saker och knackar på andra och diskuterar med varandra. De kommer fram till att pumpen har flera sprickor och förmodligen invärtes skador och att det blir dyrare att reparera den än att köpa en ny. Lyckligtvis råkar de ha just den modell jag behöver på lager just nu, så jag just köper den (1 300 kr).
Uffa och jag åker upp till stugan igen till välkända toner och skruvar ihop pumpen med det hela och startar den. Och nu har vi drickbart vatten bara genom att vrida på kranen i köket. Enkel match!
