Falska fakta
Ord som är mycket viktiga kan ibland låta lite konstiga. Ett sådant är ”faktoid”. Faktoider är uttalanden som framstår som fakta, men som i själva verket inte är det. Jag vet inget annat område som är så fullt av faktoider som pratet om arbetslivet. Och – sorgligt att säga – det finns arbetslivsforskare som bidrar med faktoider till vad som ibland kallas den allmänna debatten.
När jag upptäcker faktoider om arbetslivet, så har de flesta en sak gemensam: De uttalar sig med självklarhet om något utan att ha det minsta belägg för att det faktiskt är på det sätt som de påstår. Det fanns till exempel för inte så länge sedan en tid när det här hade blivit ett faktum: Människor i allmänhet och ungdomar i synnerhet vill inte längre ha fasta jobb. Förr, i det gamla samhället, ville folk ha en sådan trygghet men nu, i det nya samhället, är det ingen som vill det längre. Men det var fel. Det var en faktoid. Den spreds i massmedia, de flesta politiker trodde på den, det fanns arbetslivsforskare som framförde den. Men den var falsk. För den som ville se fanns åtskilliga empiriska undersökningar om vad människor faktiskt tyckte om fasta jobb. De visade entydigt att fast jobb var vad folk ville ha och att det inte var någon skillnad i den saken mellan åldersgrupper. Men i den allmänna debatten dukade fakta under för faktoiden.
Ett annat exempel: Arbetslagstiftningen, särskilt Lagen om anställningsskydd (LAS), är striktare i Sverige än i andra länder och det minskar sysselsättningen. Det är fel. För det första tillhör Sverige en mellankategori i fråga om ”strikthet”, det vill säga graden av anställningstrygghet, i internationell jämförelse. I toppen av strikthetstabellen ligger till exempel Frankrike, Portugal, Turkiet, och Spanien. I botten finns exempelvis Japan, Danmark, Kanada, Storbritannien och USA. Och i mellanskiktet finns Sverige, Norge, Tyskland, Finland, Polen och några till. För det andra, om uttalandet vore sant skulle de länder som liberaliserat sin arbetsmarknadslagstiftning fått en högre sysselsättningsgrad än andra. Men så är det inte. Det finns helt enkelt inget samband mellan en ”strikthet” i lagstiftningen och sysselsättningsgrad. Uttalandet är en faktoid.
Och ett exempel till: Kraven på kvalifikationer i arbetslivet har stigit så kraftigt att folks utbildningsnivå inte hunnit med. Det finns en utbredd underutbildning på arbetsmarknaden. Det är fel. I själva verket är det tvärtom. Det är riktigt att det finns ett stort glapp mellan individers utbildningsnivå och jobbens kvalifikationsnivå, men det går så att säga åt andra hållet: Folks utbildningsnivå har stigit så kraftigt att kvalifikationerna i arbetslivet inte hunnit med. Det finns en utbredd överutbildning på arbetsmarknaden. Uttalandet är en faktoid.
Egentligen så tror jag inte att det är så svårt att motverka faktoider. Parollen är mycket enkel: Kolla data, kolla fakta! Jag vet att vetenskapsteoretiska modifieringar och kvalificeringar måste göras av ett sådant uttalande – men det hör till finliret. Huvudsaken är att vi alla är lite kritiska och tänker efter vilken empirisk grund olika påståenden faktiskt har om hur arbetslivet ser ut.
Vi arbetslivsforskare har, tycker jag, ett stort ansvar i att avslöja faktoider om arbetslivet och att vara självkritiska nog att inte sprida dem.
Vad är problemet med rörliga löner?
Den senaste tiden har det varit strid i Telia Sonera och Nordea kring att svenska staten inte vill att det skall betalas ut rörliga löner till chefer i statliga bolag. Det känns på många sätt som en återgång till förr när löner var mer fasta och stabila. Anders Borg motiverar detta med att risktagande annars blir för högt. När man på detta sätt vill minska risktagandet bör rimligen också vinst- och utvecklingsmöjligheterna också begränsas. Särskilt Nordea har efter senaste bankkrisen utvecklats på ett utomordentligt gott sätt inte minst genom förvärv av bankföretag i övriga nordiska länder. Rörliga ersättningar kan ha spelat en avgörande roll för bankens framgång.
Rörliga löner infördes inte minst för att stimulera till förändring och nysatsningar, företeelser som företag som Nordea och Telia Sonera är i kontinuerligt behov av. Det är också ett välkänt faktum att t ex säljare med rörlig lön anstränger sig hårdare och säljer mer än säljare som får samma lön oavsett försäljning. Arbetsorganisation som bygger på att arbetsgrupper tar ansvar för arbetsuppgifter är också i behov av rörliga kompensationssystem. Var för skall arbetare anstränga sig till det yttersta ifall vinsterna från detta helt stannar hos arbetsgivaren?
Problemet kan inte vara rörlig lön i sig självt, möjligen att de fasta lönerna är för höga så att de totala lönekostnaderna blir för höga med en kombination, men då är det detta problem som bör angripas. Det sämsta som nu kan hända är att de fasta lönerna stiger så mycket att bankcheferna inte förlorar något ekonomiskt med borttagande av rörliga löner, och t o m öka genom att de som inte skulle få någon rörlig ersättning får fast kompensation istället. I denna fråga har regeringen målat in sig i ett hörn. Hoppas att färgen torkar så fort att en snar reträtt går att inleda innan de negativa effekterna har hunnit bli allvarliga.
Stefan Tengblad
High five i restaurangen
Sällan har jag sett så mycket köks- och serveringspersonal göra high five. Egentligen tror jag att jag aldrig förut sett köks- och serveringspersonal göra high five.
Det började med att ett av de största ovädren på åratal drog in med storm och drivande regn över New Jersey. Gatlyktor, trafikskyltar och träd blåste ned och de få människor som vågade sig ut fyllde snart papperskorgarna med spretande sönderblåsta paraplyer. Och så gick strömmen i downtown New Brunnswick, inklusive på det hotell där jag bodde.
En bröllopsfest för 200 gäster skulle börja om ett par timmar i balsalen och vi var ett drygt femtiotal personer som ville ha middag i restaurangen. På ett annat strömlöst hotell ett par kvarter bort bestämde restaurangchefen att man bara skulle servera smörgåsar. På mitt hotell fick personalen däremot fria händer att använda alla kökets resurser för att förse både bröllops- och restauranggäster med en måltid. De lyckades duka upp en buffé med sallader, fem varma rätter, bröd och färsk frukt. Vi som åt den var fulla av beundran över vad de åstadkommit under sådana omständigheter och gladdes åt att se hur köks- och serveringspersonalen bar det ena ångande fatet efter det andra in i balsalen. Och varje gång de möttes utan fat i händerna gjorde de high five.
Jag vet inte hur de lyckades med konststycket att undvika smörgåsar och istället producera en varm buffé för så många gäster. Men jag vet varför de gjorde high five: En liten del av orsaken var att de bidragit till hotellets renommé och därigenom stärkt dess position i konkurrensen med det andra hotellet; en lite större del var att de givit oss gäster mycket bättre service än vi egentligen kunde förvänta oss under ett långvarigt elavbrott; men den största delen var att de för ovanlighetens skull fått chansen att använda sin påhittighet och självständigt organisera sitt arbete till denna succé. Det är åtminstone vad ett par av dem sa när jag frågade varför de sprang runt och gjorde high five hela tiden.
