Om det etiska ansvaret att undvika gissningar och spekulationer
I en reflekterande krönika gav den före detta toppolitiken Per Nuder en hård kritik till de statsvetare som deltagit i det fortlöpande mediaspelet kring socialdemokratins kris och Juholts avgång:
”Säkert är i alla fall att statsvetarna, som numera verkar twittra mer om politikernas kläder och psyke än de forskar om politik, kommer att ha förnumstiga svar byggda på noll empiri. Var tid har sina nyttiga idioter. Lika säkert som att statsvetarnas kommer att låta sig intervjuas för att sälja in sig på mediemarknaden är att de som tillsatte Håkan Juholt kommer att vara tysta, mycket tysta.” (Dagens industri 23 januari, s 6)
Att aktivt deltaga i samhällsdebatten och att ställa upp i intervjuer med journalister har mer och mer blivit forskares vardag. Universitet och högskolor ställer ofta samman statistik på antal omnämnanden utifrån föreställningen ju mer uttalanden desto bättre. Men detta kan leda till en destruktiv jakt efter publicitet. Frågan är också vad forskare kan tillföra om det handlar om att spekulera om vad som kommer att hända härnäst. I detta fall har kanske ex-ministrar, andra journalister och även en engagerad allmänhet en lika stor insikt i skeendena. Som fallet Juholt illustrerar blir forskares trovärdighet och renommé ofta exploaterat av journalister som vill skapa nyheter om något som ännu inte har inträffat eller som utgör så kallade ”psuedonyheter”.
Jag tycker det är angeläget att forskare som vill delta i samhällsdebatten, och som vill göra det just i egenskapen som forskare, bör utveckla en etik som bland annat innefattar att inte delta i spekulativ journalistik och svara på frågor som endast innebär gissningar. Forskares medverkan i samhällsdebatten bör istället bestå av att bidra med reflektion, eftertanke och sammanfatta hittillsvarande forskningsresultat. Det är genom att fördjupa diskussionen, att tillföra nya perspektiv och kunna gå emot strömmen som forskare kan och bör ge ett värdefullt bidrag i samhällsdebatten. Vi bör definitivt undvika att hamna i den nuvarande situationen att en före detta politiker står för mer eftertänksamhet och distans än vad stora delar av forskarsamhället gör. Ingen hotline till de stora nyhetsredaktionerna och personligt kändisskap är värt priset av ett uttunnat offentligt anseende.
Ett råd till alla forskare som uppmanas till spekulation är att svara vänligt men bestämt: ”I min roll som forskare ingår att endast uttala sig om sådant som är baserat kunskap och beprövad erfarenhet, att framföra gissningar och spekulationer det finns det andra som är bättre på!”
Stefan Tengblad
Professor vid Högskolan i Skövde
Politiker för vår tid: Om behovet av gemenskap och samhörighet i en individualiserad tidsålder
2010-talet har så här långt varit präglat av ödesdramer; Greklandskrisen, andra skuldkriser, Saabs kamp för att överleva och Juholt. Juholts avgång har inte alls samma dignitet som de övriga dramerna men den kan ge en värdefull vägledning om hur politiker kan skapa förtroende i denna besvärliga tidsålder.
I ledarskapsforskningen på senare år har begreppet autentiskt ledarskap lyfts fram som ett positivt ideal. En autentisk ledare förställer sig inte och spelar inga roller utan leder utifrån sina värderingar och uppfattningar och ”är sig själv” så att säga. Det autentiska skapar trygghet och tillförlitlighet enligt denna teoribildning. Juholt framstår mycket tydligt som en autentisk ledare och som bygger sin ledargärning på sitt känsloliv i stor utsträckning. I sitt avgångstal beskriver sig som en född socialdemokrat som också kommer att dö som en sådan. Julholt är helt klart en mycket autentisk socialdemokrat, ja nästan en arketypisk sådan. Han har ett ordinärt ursprung, från en mindre industri- och handelsstad och har arbetat politiskt i snart fyra decennier från den lokala SSU-klubben, partitjänsteman och riksdagsledamot. Detta förtjänar respekt och det är denna förankring som gjorde honom till partiledare.
Men Juholt visar på svagheterna med det autentiska ledarskapet och att det rätt så ofta i politikens värld finns behov av att spela olika roller, att förställa sig och att vara förslagen och taktisk. Liksom att bygga relationer och allianser med andra människor, även med sådana som man egentligen inte tycker så mycket om eller har så mycket gemensamt med. Det är ingen slump att Facebook så snabbt blev en del av en politikers vardagliga arbete. Men Juholt framställer sig som något av en ensamvarg, en hårt arbetande och strävsam politiker som nått partitoppen genom hängivenhet och envishet, och många fiender och belackare till trots. Att vara insmickrande kan tyckas oäkta och småkorrupt, men är nog viktigt i dagens mediesamhälle där varje uttalande nagelfars noga. De gånger där han varit försökt vara taktisk har agerande snarare framstod som otaktiskt (t ex vad gäller budgetpropositionen). Taktisk fingerfärdighet är nog helt avgörande på partiledarnivån.
Ett annat område där det autentiska ledarskapet brister är fokuseringen på den egna personen. I många sammanhang har det förvånat mig att Juholt så ofta talar i jag-form när han har kunnat tala i vi-form, såsom våra värderingar och vår gemensamma uppgift. Hans avskedstal är inget undantag. På 20 meningar förekommer ordet jag 20 gånger, 5 gånger används min/mig/mitt/mina. Ordet vi förekommer inte alls och vårt endast en gång (vårt land). Han hade t ex kunnat prata om vi socialdemokrater och vår kommande partiledare. Denne person beskrivs i talet som ”min efterträdare”. Att beskriva denna person som vår framtida partiledare hade onekligen känts mer generöst och inspirerande.
Politik av idag är en väldig komplex företeelse. Det är hart när omöjligt för en ledare att göra de rätta bedömningarna i olika frågor på egen hand. Det politiska ledarskapet bör därför ha en stor kollektiv prägel; en ledare behöver omge sig med duktiga medarbetare som ges inflytande över viktiga ställningstaganden. Dessa medarbetare behöver i sin tur ha ett rikt nätverk av kompetenta kolleger och samarbetspartners. Om Juholt hade verkat på 60- och 70-talet hade han nog kunnat bli en stark och uppskattad ledare, ett stabilt ankare att stödja sig emot när vinden kantrar och som kan hålla en stadig kurs genom stormvindarna. Men nu framstår hans ledarstil som något av ett offer för utvecklingen. Det finns i dagens individualiserade tidsålder ett stort behov av ledare som kan upprätthålla en känsla av gemenskap och samhörighet, både i det inre partiarbetet och ibland vanliga väljare. När känslan av gemenskap och samhörighet krackelerar känner vi oss alla ensamma och sårbara, precis som Juholt måste ha känt sig under hans sista halvår som partiledare.
Stefan Tengblad
Professor Högskolan i Skövde
Har du deltagit i Forskarskolan i Arbetsvetenskap och vill presentera ett paper på konferensen?
Då har du möjlighet att få din konferensavgift, resa mellan bostadsort och Karlstad samt logi på ett enklare hotell betald av forskarskolan. För att boka biljett och logi ringer du resebyrån NEX på telefon 0920-211000 och uppger att du hör till Luleå Tekniska Universitetet. Beställ billigast möjliga resa och logi och uppge:
- Kontonummer: 12323
- Syfte: ”Forskarskola i Arbetsvetenskap”
Den heliga marken i Moss
I en av de norska filmerna om Elling åker han som barn tåg med sin mamma. När tåget stannar på stationen i Moss tittar han ut genom fönstret och frågar:
– Är det sant att de som bor i Moss kommer från yttre rymden?
– Jada gutten min, svarar hon, det är helt sant det.
Länge hade jag ingen annan anledning att åka till Moss än att beskåda utomjordingar. Men nu åker jag dit för att beträda helig mark.
En av de mest inflytelserika nordiska teorierna inom arbetslivets område är Sverre Lysgaards analys av arbetarkollektivet, ett gemensamt försvarsverk bland de underordnade på en arbetsplats för att bevara sin värdighet inför företagets omättliga, ensidiga och obönhörliga krav. Undersökningen genomfördes på massafabriken Peterson og sønn i Moss mot slutet av 1950-talet. För inte så länge sedan stod ett par kollegor och jag vid fabriksgrindarna på samma fabrik och väntade på att bli mottagna för ett besök där. Anledningen var att jag är inblandad i ett projekt som går ut på att upprepa Lysgaards undersökning med utgångspunkt i hans metoder och intervjuguider.
Många arbetslivsforskare vittnar idag om de svårigheter de råkar ut för när det gäller att komma in på arbetsplatser för att göra intervjuer och deltagande observation – om de inte är där på uppdrag av ledningen, vill säga. Här är ett par sådana erfarenheter från arbetslivsforskare:
– Det tog mig nästan två års avslag innan jag lyckades få tag på ett företag, som kunde fungera som det huvudsakliga fallet för min avhandling.
– Jag skulle ha velat undersöka vidare logiken i vissa aspekter av arbetsorganisationen, i synnerhet med ledningen. Trots det var ett dolt angreppssätt den enda möjligheten, eftersom jag hela tiden nekades tillgång (till arbetsplatser) när jag använde mig av en öppen kontakt och förklarade att jag ville undersöka anställningsförhållanden.
Därför var jag åtskilligt nervös när vi stod där och väntade. De personer i företagsledningen och facket som vi skulle träffa kunde enkelt kasta ut oss, varvid hela projektet skulle haverera. Istället blev vi vänligt inbjudna till ett konferensrum, trakterades med frukt och smørbrød, och fick en detaljerad beskrivning av fabrikens öden och äventyr de senaste åren. När vi skulle presentera vårt projekt råkade jag säga att för en arbetslivsforskare kändes det som att komma till helig mark att gå in genom fabriksgrinden. Det ledde till att vi fick en visning av hela fabriksområdet – en verkligt spännande pilgrimsfärd för oss.
Nu har vi genomfört ett stort antal intervjuer och observationer. Det visar sig att ingen anställd finns kvar sedan Lysgaards tid, tekniken är förnyad, ledningsstrategier och arbetsorganisation annorlunda – men den heliga markens arbetarkollektiv finns kvar i ograverat skick. Vår uppgift blir nu att försöka förklara hur det är möjligt.
Att undvika administrativ skleros i centralbyråkraternas tidevarv
För en tid sedan träffade jag en facklig företrädare för ett industriföretag som för några år sedan blivit uppköpt av en stor svensk koncern. Företaget i fråga hade lönsamhetsproblem och behövde nu säga upp medarbetare. Den facklige företrädaren beskrev att företaget innan förvärvet hade haft en god lönsamhet på cirka 150 miljoner kronor vilket gjorde ägarna, och långivarna nöjda samtidigt som det fanns egna medel till nyinvesteringar. Företagets lönsamhetsproblem menade den fackliga företrädaren berodde på de avgifter på ca 300 miljoner kronor som nu gick åt till att betala koncernen för central administration, gemensamma IT-system och ägarnas krav på avkastning. Den fackliga företrädaren hade svårt att se att det egna företaget fick ut så särskilt mycket valuta för dessa avgifter och det efter förvärvet hade blivit svårare att klara konkurrensen mot andra företag med lägre overheadkostnader.
Jag vet inte hur företagsledningen i den stora koncernen resonerar kring detta men det är nog inte faller att de ser de egna höga lönerna och de centrala staberna som anledningen till lönsamhetsproblemet. Såsom Patrik Hall skriver i sin nya och intressanta bok Managementbyråkratin så utvärderar oftast centralbyråkrater andras effektivitet men inte sin egen.
Det finns alltjämt en stor tilltro i arbetslivet till att en stor organisation är mer effektiv än en liten. Men detta gäller huvudsakligen i företag som har stora fasta kostnader som behöver slås ut på många enheter såsom inom bilindustrin. Men inte heller i denna bransch finns det något entydigt samband. Världens största biltillverkare General Motors tillhör de som har haft den sämsta lönsamheten de senaste decennierna (ej medräknat det i sammanhanget pyttelilla Saab. Det är också så att andelen sysselsatta som arbetar i små- och medelstora företag har ökat kraftigt i de flesta västländer, något som utgör ett påtagligt bevis för mindre organisationers konkurrensförmåga. Bland fördelarna med en liten skala är att detta gör det lättare att anpassa sig till förändringar på marknaden, att kommunikationen blir lättare och enklare, konflikterna färre, kunderna mer närvarande, ineffektivitet syns mer tydligt och är lättare att åtgärda samt och behovet av administration och kontroll är mindre.
Många av dessa tendenser kring småskalighetens fördelar går även att finna inom den svenska universitets- och högskolesektorn där det tack vare SCBs statistik om antalet anställda fördelat på tjänstekategori och lärosäte går att göra intressanta jämförelser. Statistiken visar att det finns betydligt fler lärare (professorer, lektorer och adjunkter) per administratörer vid de regionala högskolorna än vid de stora universiteten. Denna statistik visar att det i hela landet under 2010 utfördes ca 17 400 årsarbeten såsom lärare och 10 700 årsarbeten inom administration (ej inräknat sk teknisk personal och bibliotek). Detta innebär att det gjordes 1.62 lärarårsarbeten per administratör. Vid de regionala högskolorna däremot var antalet årsarbeten 4 000 för lärare och 1 700 för administratörer, vilket motsvarar 2.30 lärarårsarbeten per administratör. Detta innebär att om andelen administratörer i landet hade legat på högskolornas nivå hade antalet administratörsårsarbeten varit cirka en tredjedel lägre.
Den regionala högskola som har flest lärare i förhållande till administratörer är Högskolan i Kristianstad där det går nästan fyra lärare på en administratör. Envisa rykten säger att Högskolan i Kristianstad kommer ut mycket bra i Högskoleverkets granskning av examensarbeten vad beträffande undervisningsresultat. Att en hög andel av högskolans intäkter går till lärarledd undervisning låter som en högst trolig förklaring till denna framgång.
Från regeringshåll har det på sistone framförts att Sverige har för många lärosäten och att en del högskolor är alltför små för att kunna hålla god kvalitet i sin verksamhet. En sammanslagning av lärosäten leder med största sannolikhet till ett kraftigt ökat behov av arbete med samordning och administration, något som kommer att leda till mindre resurser till lärarledd undervisning. Många centralbyråkrater gnuggar säkert händerna åt denna utveckling. Men för studenter och skattebetalare finns det däremot anledning till att börja säga ifrån.
Stefan Tengblad
Professor i företagsekonomi
Högskolan i Skövde
Hållbart arbetsliv i en digital kontext
Imorgon torsdag 24 november, mellan kl 9.00 – 15.00, arrangerar något som heter iBITS vid Lunds universitet en dag om hållbar utveckling. Den innehåller en rad föredrag, bland annat en intervju över länk med Margot Wallström, tillträdande ordförande i styrelsen för universitetet, och som befinner sig någonstans i Afrika för dagen.
Jag är inbjuden att tala om ”Ett hållbart arbetsliv i en digital kontext”. Det är ganska mycket på samma tema som när jag var chair på en session på det nordiska arbetsmiljömötet i oktober, och nu använder jag en del av de inspirerande tankar kom fram där. Det handlar i första hand om att se på vilket sätt, i stort och i smått, som vår tillvaro – och därmed arbetslivet – förändras i det uppkopplade och digitala samhället.
På liknande tema hörde för övrigt en Elisabet Ahlqvist från Kungliga Biblioteket av sig häromdagen inför att hon idag skulle tala Internetdagarna i Stockholm. Dock är det tydliga fokuset där delaktighet i det digitala, under namnet digidel 2013. Kolla gärna hennes filmade presentation, från ca 17:00 nämner hon exv. Arbetsmiljöhögskolan och citerar mig gällande just de nya utmaningarna i det digitaliserade arbetslivet, om förändrade kompetensbehov mm. Elisabets slides finns här.
Och imorrn:
Lokal: Auditoriet, Sparta, Tunavägen 39, Lund
Tema: Hållbar utveckling
Moderator: Per-Uno Alm9.00 Morgonsession
Inledning
Claes Nilén, miljöchef LU
Ansvarstagande för en positiv samhällsutveckling
Arbetet på hemmaplan och på andra sidan jordklotet.
Iris Rehnström, TEM
Digital agenda för ett hållbart Sverige
Regeringen har under hösten beslutat om en ”digital agenda för Sverige – it i människans tjänst”.
Sofia Holmgren, Näringsdepartementet10.30 Kaffepaus
11.00 Förmiddagssession
Hållbar arbetsmiljö i en digital kontext
Vad innebär detta?
Stefan Larsson, Arbetsmiljöhögskolan, LU
Hållbar utveckling ökar lönsamheten i business
Per-Uno Alm
Sammanfattning och avslutning
Per-Uno Alm12.30 Mässa och Lunch
Leverantörer och avtalspartner presenterar utrustning och tjänster. Samtidigt serveras lunch till dem som anmält sig.14.30 Samtal med Margot Wallström
Ett kort samtal på länk med tillträdande ordförande i styrelsen för Lunds universitet.
Arbetslivet i det digitala samhället: noteringar från en konferens i Lund
I mitten av oktober bjöds det i Lund in till den 55:e Nordiska arbetsmiljömötet. Jag vill här dela med mig några noteringar från den del av konferensen som uppmärksammade att även det digitala har kommit att påverka stora delar arbetslivet på ett alltmer grundläggande sätt. Vi samlade en session som ett led i att snacka om, formera runt, förstå frågorna med hur relevant det är att bygga något tvärvetenskapligt kring det digitalas påverkan, också föranlett av att Forskargruppen Cybernormer bygger ett Lund University Internet Institute.
Jag var inbjuden som chair för denna session på det nordiska arbetsmiljömötet, och döpte den till:
Labour and the digital: What does the Internet, social networks and digitalised communication change in society and work-life?
och beskrev den lite trevande och översiktligt i termer av:
This session looks for whatever transition digital society brings, at large as well as in relation to work-life. Any perspective on what the digital dematerialisation, social networks and peer-production mean for how we conceptualise reality, work life, how it affects and interplays with our identities, organisational structures, states and democratic processes, privacy, production/consumption, security, leadership and traditional power structures etc. is welcome.
Internet och digitaliseringens relevans för arbetsliv
Det var oerhört kul att se en massa nya ansikten som kom på vår session, utöver de gäster som inbjudits att tala, dvs nyfikna arbetslivsforskare som ville lyssna mer på om hur det digitala i bred mening kan tänkas påverka arbete och arbetsliv. Och en rad mycket intressanta perspektiv också fram i presentationerna som kan beskrivas som arbetslivsforskning i det digitala samhället. Det rörde exempelvis detaljer kring Facebooks och sociala nätverks roll i mångas tillvaro men också för hur gränser suddas ut mellan privatliv och arbetsliv, och hur konsumtionsmönster förändras i det digitala, bland annat genom bloggars roll för hur produkter promotas i privatbloggar, integritetsfrågor, sjukvård och IKT, samhällsförändring i större drag mm.
Som ett sätt att föra logg över några av de saker som sades vid denna session, radar jag upp några noteringar jag gjorde. Noteringarna gör på intet sätt presentationerna rättvisa, men kan ändå vara bra som minnesfunktion. Vi delade upp vår session i två delar, där den första var något mer hands-on arbetsliv, och den andra mer digitalt samhälle överlag.
Continue reading “Arbetslivet i det digitala samhället: noteringar från en konferens i Lund” »
Störst, bäst och vackrast? Hur skattemedel kan komma till mest nytta inom forskning och högre utbildning!
Det blåser nya vindar inom universitets- och högskolesektorn. Effektivitet och omfördelning av resurser utifrån kvalitet står i ropet. Jag tycker denna fokusering är befogad men jag är fundersam kring hur effektivitet och kvalitet har kommit att tolkas. Vid en ytlig betraktelse framstår förstås de stora universiteten som de som håller högst kvalitet i forskningen. Men om man betänker att exempelvis Stockholms universitet har nära nog dubbelt så stora fasta forskningsresurser som de 13 regionala högskolorna tillsammans, kan bilden bli en annan. De 13 regionala högskolorna som har 1/3 av den svenska befolkningen inom sitt närområde (Södertörns närområde ej medräknat) får bara drygt 5% av de fasta forskningsresurserna. De 6 stora universiteten tillsammans med KTH, Chalmers, Karolinska och SLU erhåller hela 85% av de fasta forskningsresurserna. Om målet är att skapa internationellt framstående forskarmiljöer så är måhända detta en lämplig prioritering. Men om man ser till behovet av att koppla samman forskning och grundutbildning så blir bilden problematisk. På de regionala högskolorna uppgår de fasta forskningsanslagen till i genomsnitt knappt 9 tusen per helårsstudieplats medan de stora universiteten får mellan 36 och 73 tusen. De fyra nya universiteten samt det äldre universitetet Luleå tekniska universitet som snittar på 23 tusen per helårsstudieplats befinner sig i en mellanposition. I andra ändan sticker SLU och Karolinska ut med anslag på inte mindre än 240 tkr per studieplats eller totalt 2,3 miljarder. De 13 högskolorna får dela på lite drygt 700 miljoner trots att de har 10 gånger så många studenter som SLU och Karolinska har tillsammans. Snacka om att leva i skilda världar!
Givet de stora kontrasterna i tillgängliga medel för forskning så har de regionala högskolorna en tuff och utsatt position. Samtidigt är det så att det inte är helt enkelt att åstadkomma koppling mellan forskning och grundutbildning ens när det finns ordentligt med forskningsresurser. Hörsägen från den pågående utvärderingen i företagsekonomi indikerar att resultaten av granskade examensarbeten har många överraskande resultat med bra såväl som mindre bra resultat både för stora universitet och mindre högskolor. Därmed går det också att påstå att många av de mindre högskolorna har en effektivare och mer välfungerande utbildningsverksamhet, de tar in studenter med genomsnittligt lägre antagningspoäng, har mindre resurser för att skapa en god akademisk miljö, men når ändå goda resultat. Enligt mitt förmenande är det t ex viktigare för att nå en hög utbildningskvalitet med engagerade lärare som vill förmedla forskning till studenterna än att det t ex finns många professorer och karriärforskare vid lärosätet.
Signaler från utbildningsministern (DN debatt nätupplagan, DN.se, 2011-10-24: http://www.dn.se/debatt/hogskolor-behover-slas-ihop-med-de-starka-universiteten ) indikerar emellertid att det finns en föreställning på regeringsnivå att de mindre högskolorna är för små för att kunna erbjuda god utbildningskvalitet och att dessa bör istället slås ihop med de starka universiteten för att säkra kvaliteten. Men hur detta kan höja kvaliteten i utbildningarna framgår inte utan framstår för mig som ett rent önsketänkande.
Förhoppningsvis blir det den faktiska kvaliteten som blir utslagsgivande vid utvärderingarna av våra ämnen och kanske kommer utvärderare också att premiera de mindre lärosäten som trots små fasta forskningsresurser och studenter med lägre antagningspoäng når övergenomsnittlig måluppfyllelse. Om skattemedlen skall användas effektivt så är det långt ifrån självklart att de som redan har mest resurser bör gynnas ytterligare. Kvalitet inom universitets- och högskolesektorn bör helt enkelt mätas i termer av åstadkomna resultat i förhållande till förbrukade resurser. Störst och vackrast är inte allt bäst!
Stefan Tengblad
Professor i företagsekonomi
Högskolan i Skövde
Den religiösa sekten lean
”Du, jag kände det som om de höll på med hjärntvätt! Som om vi var på frälsningsmöte. Fyra hundra människor som skulle frälsas.”
Så berättar en anställd i Henrietta Huzells avhandling om ett möte där konsulter skulle introducera lean production i ett företag. Jag kom att tänka på det här citatet när jag läste en broschyr om lean från Sveriges kommuner och landsting (SKL) och Trygghetsrådet, Lean – ett sätt för kommuner och landsting att möta framtiden heter den. Det är en religiös broschyr som lägger fram en sekts lära.
I den religiösa sekten lean heter guden Toyota. Från Toyota utgår allt gott. Toyota är ofelbart. Toyota är frälsningen för världen. Toyota är gud. Till lean-sektens mest heliga skrifter hör ”The machine that changed the world” – och den maskin som förändrade världen är den arbetsorganisation som Toyota har och som profeterna kallar lean. En annan helig skrift finns även på vårt språk och heter (på oklanderlig svenska) ”The Toyota way – lean för världsklass”. De tillhör de heliga skrifter som hela lean-sektens tro vilar på. Men de är inte skrivna av japaner, utan av amerikaner och en europé, sammanlagt fyra profeter. De här författarna – Womack, Jones, Rose och Likert heter de – är verkligen lean-sektens profeter eller evangelister. De åker världen runt och håller möten om läran. Sedan finns ett stort antal missionärer i form av lean-konsulter. Det är nationella profeter som reser omkring och håller väckelsemöten och bildar församlingar. Och så finns det kyrkoherdar och pastorer och pastorsadjunkter, det vill säga lean-konsulter på lägre nivå. De sprider läran i väckelsemöten i till exempel kommuner och landsting.
Allt fler stöter på chefer i landsting och kommuner som kommer stjärnögda från något av SKL:s väckelsemöten i form av lean-kurser. De har den nyfrälstes hela entusiasm och önskan att sprida budskapet och införa egna församlingar. Vi måste införa lean, säger de, annars hamnar vi på efterkälken, annars går vi under. Lean leder till himmelriket, allt som inte är lean leder rakt åt helvete. Det finns inget val. Lean är fulländat och fantastiskt: antingen går du också med i lean-gemenskapen eller så är du en hedning som det kommer att gå illa för.
Förutom de två heliga skrifter jag nämnde finns det förstås en mängd andra skrifter från sekten som lägger ut texten om lean. Ett exempel är den från SKL och Trygghetsfonden. Den kan med rätta kallas en religiös skrift därför att det inte finns någon kritisk distans till det som den handlar om. Det finns en massiv kritik från arbetslivsforskare om de negativa följderna av lean för arbetsvillkor och arbetsmiljö, men den låtsas man inte om överhuvudtaget. Det är ren okritisk propaganda. Man kan också lägga märke till att de som får komma till tals här är kommunalråd, regionråd, representanter för SKL, sjukhusdirektörer och leankonsulter. Inte ett sjukvårdsbiträde så långt ögat når, inte en undersköterska, ingen sjuksköterska, inte ens en läkare. Ändå är inte den här skriften den värsta. Det finns till exempel en från Skånes universitetssjukhus som är rent skandalös.
Vad är det då i lean-sektens budskap som får chefer i landsting och kommuner att tindra så med ögonen? Vad är det för ett himmelrike de tror att de ska komma till? Jo, det är ett rike där de ska få mer arbete utfört med mindre resurser – mer arbete för mindre kostnader, samtidigt som de som ska utföra arbetet är nöjda och glada, till och med entusiastiska. De kommer inte att arbeta hårdare, de kommer inte att arbeta fortare – de kommer att arbeta smartare, sägs det. Inte mycket tyder på att detta är sant. Lean-sektens lära låter också lite för bra för att vara sann, den sägs vara bra i alla avseenden för alla. Den sägs vara en vinn–vinn-situation. De flesta av oss har väl fått e-post, där någon från Nigeria eller Hongkong erbjuder sig att sätta in 250 miljoner dollar på vårt konto, eller där vi gratuleras till att ha vunnit 500 miljoner dollar i ett lotteri som vi inte köpt någon lott till. Vad säkerhetsexperterna inom data säger om detta är att om något låter för bra för att vara sant, så ska man dra öronen åt sig. Då ska man bli misstänksam. Då ska man inte gå på budskapet. Och så är det med lean. Propagandan för lean från SKL och till exempel Skånes universitetssjukhus går ut på att lean är ofelbar – och det är just vad som utmärker en religiös sekt, att dess lära är ofelbar, läran är fulländad och kan inte kritiseras.
Mycket av den forskning som finns om leans konsekvenser för de anställda tyder på att även de känner en entusiasm för budskapet till att börja med. Så småningom märker de emellertid ett växande glapp mellan vad läran säger och dess tillämpning i praktiken. De kan inte arbeta smartare utan tvingas arbeta hårdare, deras inflytande och ”empowerment” uteblir, lean framstår inte längre som en frälsningslära utan som en typ av arbetsorganisation som de blir allt mer cyniska inför. Lean blir lätt ett mer svårskött pastorat än i predikningarna och på frälsningsmötena.
ILPC News: Four streams announced
Oct 31 deadline for abstracts and proposals of symposia
The 2012 International Labour Process Conference will take place, as announced, at the University of Stockholm. The deadline for submissions of proposals for abstracts and symposia is 31st October 2011. Details of the conference are contained within this poster.
Proposals for abstracts and symposia can be submitted through the conference website. You have to login to get access, and if you do not have an account there is a simple procedure to sign up.
The website now contains full details of the four special streams that will supplement the general conference. These consist of:
-S1: Lean in ideology and practice: from labour process and societal effects perspectives
-S2: Putting labour in its place: The Global Commodity Chain, the Global Value Chain, the Global Production Network and Labour Process Analysis
-S3: Work or nature? The Effects of Climate Change on the Labour Process and the Responses of the Labour Movement in the Global South and the Global North
-S4: Global capitalism, national institutions and the comparative political economy of work and employment relations
For updates and dialogue go to the conference blog
We look forward to seeing you in Stockholm,
Fredrik Movitz
Åke Sandberg
Lotta Stern
All at Stockholm University, department of Sociology
